Bonusbarnet har adhd

Jag har väl lite samma problem. Min sambos dotter har förmodligen också ADHD (inte fastställt än), men jag tycker att det är jättejobbigt. Hon är otroligt krävande.

Tyvärr så tycker min sambo likadant som jag. Han varken klarar av eller orkar med sin dotter. Han har alltid trott att det är något fel på henne, men biomamman har stoppat alla ev. utredningar.

Som det är just nu så känner både jag och min sambo att snart är hon inte välkommen hos oss som hon beter sig. Och det känns jättetråkigt. Jag vill att det ska fungera, men hon lyssnar inte alls på oss, bara på sin mamma. Så då kanske det är bättre att hon bor hos henne och hos oss varannan helg. Ibland har i alla fall jag tänkt att det blir värre av att hon bor varannan vecka. Jag inbillar mig att hon behöver kontinuitet.

Har all förståelse för att det är jobbigt! Jobbar själv med barn som har diagnosen. Vissa dagar är det väldigt skönt att gå hem från jobbet... Brukar dock tänka att jag bara behöver umgås med "adhd-hjärnor" i sju timmar per dag, barnen själva har dom 24 timmar.I ert fall blir det ju förstås fler timmar. Sök hjälp, kanske via skolan, för det kan fungera bättre... Om barnet hade varit rullstolsburet hade ni nog handikappanpassat och inte skickat det till mamman för "hon har ändå enplanshus!"
Lycka till!

Hej hej!

Vad skönt det är att ha hittat denna tråden.

Min pojkvän har två barn 12 och snart 15 år, sonen som snart är 15 har förmodligen ADHD ( ingen diagnos ännu) men ska snart utredas.

Jag älskar verkligen honom, och när han är lugn är han som vilken underbar 15 årig kille som helst. Men allt som oftast är han inte lugn. Ibland kryper det under skinnet på mig och jag vill bara försvinna. Han vet exakt vilka "knappar" han skall trycka på för att jag inte ska orka. Jag har alltid haft mycket tålamod med allt, även innan jag träffade min pojkvän. Men till saker hör även att jag jobbar med människor som har ADHD och andra psykiska sjukdomar.
Min pojkvän och jag bor långt ifrån varandra (nästan 50 mil) När jag är ledig från jobbet är jag ledig länge(2 veckor) och spenderar den tiden hos min pojkvän, när jag kommer hit vill jag ju såklart leva ett härligt familjeliv med barn och allt, men sonen sätter käppar i hjulet för det hela tiden med alla hans utbrott och kränkningar hela tiden.
Jag är 25 och min pojkvän är 42 så det är ju en ordentlig åldersskillnad, jag vet inte om det har nån inverkan på det hela med det har det förmodligen. Skilljer ju bara 10 år på mig och sonen. Men det dagarna när han är go så är han helt underbar! Andra dagar känns det mest som om han är ute efter att förnedra alla som finns runt omkring han.
Jag försöker verkligen allt för att hålla tålamodet uppe, men om det har varit väldigt mycket på jobbet också är det inte lätt.

Det blir heller inte lättare när barnens mamma köper barnens kärlek, allt dom pekar på får dom även om det kan inebära att mamman inte har pengar kvar resten av månaden.
Min pojkvän har försökt prata med henne så många ggr men det hjälper inte då hon bara skyller över allt på honom hela tiden och säger att det är han och jag som gör att sonen är så här.

Som sagt det är väldigt jobbigt men det är bara att kämpa på, vi orkar om vi bara vill. Anledningen till att jag orkar är att jag har en helt underbar pojkvän som jag verkligen kan prata med och som förstår min sits också, att jag inte orkar alltid, precis som jag förstår honom.

När det blir alldeles för jobbigt ibland så går jag in i vårat sovrum och stänger dörren och vilar upp mig några minuter, sen är det bara att ta nya tag.

Så till alla i samma sits som jag - kämpa på! Vi fixar det!

När det blir alldeles för jobbigt ibland så går jag in i vårat sovrum och stänger dörren och vilar upp mig några minuter, sen är det bara att ta nya tag.

Hej hej! Vad skönt att det finns fler som är i samma situation som jag. Jag är bonus mamma till ett tvillingpar på 8 år. Pojken har diagnosen ADHD och Asberges syndrom. Flickan är väldigt krävande och hyperaktiv. Jag och min sambo har ett barn gemensamt och ett barn till på väg. Jag känner mig oxå väldigt känslokall när jag tänker- jag orkar fan inte med dem!
Jag är väldigt aktiv när de gäller de barnen. Jag lägger ner så mycket tid och arbete på att det ska vara så bra som möjligt för alla. Men när man blir motarbetad av deras mor försvinner lusten. Jag vill egentligen lägga all min energi och ork på mitt barn.

Det är inte svårt för mig att sätta mig in i hur ni tänker och känner, har själv en son med ad-hd. Men det är mitt barn som jag har med mig heltid, och jag lever med hans pappa, så vi har honom varje dag båda två. Hade det inte varit mitt barn så hade det möjligen känt annorlunda.

Ett tips til TS om intresset finns, anmäl er till en föräldrakurs. Vi gick en COPE kurs på BUP (cope finns i allastadsdelerna med, men denna på bup var nästan bara med ad-hd barn). Då får man tips på olika sätt att bemöta barnet, för att öka förståelsen, och liknande..Exemplerna vi fick arbeta efter var dock lite för vardagsliga till att vi fick max utbyte för det...MEn det bästa var när vi hade fikapaus och pratade oss föräldrar emellan (det fanns en bonusmamma med också), det lättade så på hjärtat och man fick så många bra tips...

jag sitter verkligen i samma båt..önskar ibland att vad skönt det vore om han
r §
bodde hos sin mor,men hon verkar inte vilja ha nån kontakt med sin son.har flyttat långt bort.
Hon har säkert odiagnostiserad adhd som hon betet/beter sig! Så han bor ju här på heltid.Ibland orkar man bara inte*suck*bup tjatar på mig att jag måste gå den där kursen (cope) skolan har t.o.m anmält oss till soc.dom tror ju på hans lögner om allt..

Min sambos son går på utredning, men vi är så gott som säkra på att han har adhd. Det är helt ok att känna att det är urjobbigt som bonusförälder tycker jag i allafall. Det är verkligen så jobbigt!
Vi har gjort så att han flyttat hem till sin mamma och bor bara här varannan helg då det är som någon annan skrev här att dessa barn behöver en "fyrkantig" vardag. Jag är allt utom fyrkantig och har väldigt svårt att hålla på alla rutiner som detta barn kräver. Tror personligen att dessa barn mår bra av en fast punkt i tillvaron. Hans mamma är däremot väldigt fyrkantig och bestämd med allt och där lyssnar han på ettannat sätt. Så då är det bäst för alla om han får bo där mest. Ta upp det som förslag, det har underlättat så mycket för oss som dessutom har tre barn till som vill ha uppmärksamhet.
lycka till

Vi har också en biomamma som bromsat alla utredningar etc. Det har inte hjälpt kan jag säga. Nu bor ss hos oss varannan helg då vi till slut sa till, med hjälp av bl a Soc, att det inte funkade med varannan vecka.

Jag tyckte om ss från början men nu efter alla turer är det inte längre så. Ser helst att den helgen han är här går så fort som möjligt. Tyvärr :-/