Är fattig - och då menar jag RIKTIGT fattig....

Ursäkta mig om jag skriver rörigt, ska försöka skriva då kortfattat som möjligt. Och jag menar inte att låta gnällig, bara realistisk.

Jag och min man är så fattiga jämt och ständigt, UTAN att ha dragit på oss spenderarskulder eller dylikt. Han jobbar som timvikarie inom vården, har mycket osäker och ojämn inkomst. Parallellt med det pluggar han till undersköterska på distans för att kunna få fast anställning men i och med att han jobbar får han inte studiebidrag för pluggandet. Han har dessutom redan förbrukat sitt studiebidrag då han är högutbildad men av olika anledningar absolut inte kan jobba med det han är utbildad till.

Jag pluggar heltid på komvux trots att det endast är ett enda ämne jag måste plugga upp. Saknar matte A och måste ha det för att kunna bli förskollärare som är ett hett OCH roligt yrke. Jag tar studielån mot min vilja på 8000 i månaden.

Vår son är bara 2, har inga fritidsaktiviteter som kostar någonting.

Vi (eller min man, men det drabbar ju hela familjen) har halvstora skulder hos banker och är nu hos kronofogden eftersom vi inte haft den minsta möjlighet att betala av någonting. Vi bor i en fyra (måste ha den storleken på boendet då min man har två barn sedan tidigare som kommer på helgerna) och hyran är ganska hög, 6700, men då ingår tvättmaskin, diskmaskin, värme och halva elen, så det är billigt trots allt. Vi bor en bit utanför stan och har en billig bil, men står i en lång bostadskö för att få flytta in till stan, vill minska bensinkostnaderna.

Vi handlar bara superbillig mat, typ krossade tomater för 2,50. Ingen fisk, inget kött förutom köttbullar ibland. Har inte råd att köpa grönsaker och det känns riktigt jävligt! :( Vi behöver inte gå hungriga och sonen får bra mat hos dagmamman och ganska bra hemma, men det tar emot att inte kunna sätta sig och njuta av något gott. Vi köper onyttigheter endast på lördagarna och då handlar det om typ en påse chips. Där vi bor finns usla bussförbindelser och biljetterna är dyrare än bensinen det tar in till stan.

Vi lever minst sagt knapert. Vi vuxna har inte unnat oss nya kläder på ett och ett halvt år. Allt sonen har är begagnat (det skulle det iofs nog vara ändå, tkr nämligen att det är jättepraktiskt och ingen av oss är märkessnobbar). Kort sagt; vi köper endast det nödvändiga och inget mer! Vår totala inkomst per månad är runt 10 000, så ska det räcka till 15400 i räkningar och matpengar....

På en vecka äter vi för 200-250 kronor. Jag fattar inte att folk tycker de har ont om pengar när de bara har en tusenlapp kvar, det är mer än vi har från början....

Vi tog det tunga beslutet att be soc om hjälp, men de går på två år gamla inkomsttabeller och på den tiden hade jag inte kommit in i bilden och min man hade en akademikerlön!!! Enligt soc lever vi flott. Vi har visat dem räkningar, pratat och förklarat, men det hjälper inte! Nu har vi fått hjälp av en budgetrådgivare som säger att det vi gör nu, sparar in på allt, är helt rätt och hon säger också att vi ju inte har shoppat upp alla våra pengar, som de som är med i Lyxfällan.

Jag har inte några skulder (förutom CSN då men det är ju pågående) så jag är inte orolig för egen del, men för familjens. Jag är grymt stressad över att ha så lite pengar, det känns så tungt att veta att man har en budget på noll kronor redan när man sätter sig och skriver inköpslistan. Vi är fast i fiskpinnar-falukorv-pastahjulet.

Min man blir ibland irriterad på mig för han tycker att jag är lat som inte har ett extrajobb, men jag har verkligen sökt och det är utbildningskrav på i princip allt. Dessutom vet jag inte om jag skulle orka med en heltidsutbildning och ett extrajobb... Får ont i magen av att tänka på det :(

Jag vill höra lite peppning! Hur har det gått för er andra fattiga? Hur ordnade det sig? Vad gör man för att skaffa hopp? Gratis aktiviteter som är kul?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-03-03 20:19
Jag tackar för alla spartips jag fått, en del har jag haft användning av men tyvärr var det ju inte tips på hur man gör av med mindre pengar jag ville ha utan tips på gratis aktiviteter, samt berättelser från folk som överlevt en ekonomisk kris.

Precis som det sägs här i tråden är allt relativt, men folk verkar inte läskunniga. Jag har inte häst men extraknäcker som ridlärare, sushi för två personer kostar 80 kronor (inte FLERA HUNDRA som någon skrev), jag har sagt tusen gånger känns det som att jag för det mesta inte betalar dyrare mat själv, att jag lever på fattiga maträtter osv. Soc har vid ett tillfälle gett oss matpengar och jag tror inte de skulle göra det om det inte vore för att de anser att vi verkligen är i behov av det.

Att folk bara har mage att citera från min blogg utan tillstånd, att man anklagar mig för att vara en fegis som lämnar tråden (vid MIDNATT en vardag, bör tilläggas!) och att folk skriver hotfulla inlägg i min inbox ser jag som oerhört kränkande och framförallt pubertalt.

Arbetet som min man inte kan arbeta med och vad det isåfall är angår inte någon på FL utan är vår ensak.

Jag lämnar tråden nu för det verkar som om de flesta härinne inte förstår vad jag är ute efter. Hursomhelst har knappast någon hållit god ton och jag funderar också på att avregistrera mig som medlem.

Vet inte om jag kan betona det nog men tråden är avslutad.