när gär en bonusförälder över gransen

Jag tycker han går definitivt över gränsen när han inte kan ha en diskussion om detta. Det är INTE ok att ta tag i hennes arm och dra iväg henne någonstans.

Min man är inte alltid så glad på min son som är i 12 års åldern, inte jag heller, han har all rätt att bli arg, men skulle han fysiskt då ens peta på honom så hade det tagit hus i helvete hos oss.

Vi har också många diskussioner om min äldsta, men jag har klargjort, att även om vi blir arga så respekterar vi varandra allihop. Det har slunkit ut fula saker ur min mans mun till min son och det har jag klargjort att det är att gå över gränsen att kränka honom. Min man har insett att han måste gå iväg en stund och lugna ner sig innan han kan ha ett vettigt samtal. Han har börjat tänka sig för innan han slänger ur sig saker som han egentligen inte menar.

Hade beteendet varit ok om det hade varit biopappan?

Självklart är inte det beteendet ok oavsett om man är bonus eller bio förälder, vår gemensamma dotter får känna av det också, men där har han enklare att "tygla" humöret.

Det som är skillanden här att tonårsdottern reagerar med att hata oss, spela ut oss mot varandra. Jag har pratat med henne många gånger om respekt när man bor undera samma tak.

Här har vi en pappa som tycker att allt som är negativt i er familj beror på DIN dotter, "hade inte bara hon funnits så..."
Här måste du få honom att inse hur han behandlar henne!
Det kan gå käpprätt åt h****e för henne annars. Jag förstår frustrationen över att hon börjar "hata" dig då du är hennes mor och inte vågar stå upp mer för henne, trotts att du ser vad som pågår.
Vad är du rädd för?
Istället blir det dottern som får börja gå hos en psykolog och får problem med skolan.
Jag menar inte att du ska separera från denna man, men din dotter måste får känna sig trygg hemma och måste få vara tonåring hemma utan att han ska ta det PERSONLIGT.
Skicka honom på en tonårskurs istället, för snart är det ju dax med dotter två och det kommer inte bli lättare bara för hon har mamma och pappa där.
Åk bort med din dotter på en weekend, eller charter själv.
Hyr en stuga mitt i skogen som ni kan vara bara ni två.
Jag kan utifrån min egen erfarenhet nu i efterhand berätta att idag är det inte den elaka styvpappan jag tänker tillbaka på, utan att min mamma ALDRIG gjorde något själv med mig. Jag har saknat det så enormt mycket (fantiserade om hur det skulle vara m.m.) men hon "hade så fullt upp" med mina små syskon så det hände inte förrän jag var 40 år....lite för sent.

Jag skriver detta med tanke på att jag själv haft en "bonuspappa" som jag HATAT samt innan dess en "bonuspappa" som jag fortfarande ÄLSKAR idag samt att jag själv är bonusförälder.

Jag vill först av allt säga att jag tycker att din situation verkar mycket svår men hoppas jag kan hjälpa lite grann.

Det kan inte vara lätt för din sambo att leva med en tonåring (jag kommer ihåg mig själv) varenda dag som inte är hans egen. Sanningen är ju att man är mer tollerant med sina "egna".
Det kan inte heller vara lätt för din dotter av samma anledning. Jag är säker på att hon ibland känner sig utanför. Det är nog naturligt när man lever i en familj som där man faktiskt inte är släk med samtliga i.

Mitt råd till dig som är mamman är att försöka tala med honom om att för allas skull så ska hädanefter du ta ALLA konflikter med dottern. Det är HÅRT och tufft för både dig och din sambo men om du förklarar varför så kanske han kan förstå.
Jag har svårt att förklara exakt varför men min första styvfar "skälde" aldrig på oss mer än i extrema fall och var alltid rättvis. Det var ju faktiskt inte hans jobb att uppfostra oss och jag är glad över det idag.

När "styvfar" nummer två kom in i bilden så trodde han att han kunde säga till om dittan och dattan men det skapade bara ett hat hos mig.

Självklart ska du och din sambo tala om vad för regler som gäller i ert gemensamma hem för barnen för han ska ju oxå vilja bo där men att det är ditt ansvar att se till så att din äldsta dotter följer dem.
Så kanske din sambo känner att han slipper ha den stenen på sina axlar.

Sen är det ju inte fel med att låta dottern få proffisionel hjälp (typ BUP) samt kanske familjerådgivning för familjen tillsammans.

Hjälp, det är nästan så jag tror jag själv startat den här tråden utan att jag minns det!

Jag har också en 13-årig dotter sen tidigare och jag och min sambo har en till gemensam dotter.

Min sambo är jättehård med stora flickan.Han har aldrig varit fysiskt våldsam mot henne, men hon för högljudda utskällningar för precis allt (känns det som) Hur hon än försöker vara honom till lags hittar han nya saker att skälla ut henne för och skitgrejer är det dessutom. T ex att hon glömt att packa upp sina gympakläder eller dukar för sakta.

Vi har pratat om det här en miljon gånger och ibland funkar det nån dag eller två. Sen skriker han igen. Han påstår at hon inte lyssnar annars. Saken är att han provar inga andra sätt.

Nåt som är illa är att nu har han börjat låta likadan mot vår gemensamma dotter ibland och hon är bara 2½. Jag vill inte att mina barn ska uppfostras med skrik och arga röster. Det är inte okej, men hur få in det i hans tjocka skalle???

Det som någon skrev som hade varit bonusdotter om att vilja få mer tid med sin mamma känner jag också fast tvärt om. Jag vill såååå gärna hitta på nåt med min stora dotter bara hon och jag, men det finns aldrig tillfälle. Har nog hänt en gång de senaste 3 åren. Tidigare var det ju bara hon och jag så det känns hemskt om hon känner sig undanknuffad.

Tack för att ni delar med Er av era erfarenheter,
Jag är inte rädd men jag har nog inte velat se, MEN nu har jag vaknat det är därför jag startat denna tråd, bla...
Jag har ställt kravet på min man att om han inte skärper sig och gör något åt detta så måste jag välja bort honom även om jag inte vill det.

Mår så dåligt över att inse att det är mitt agerande (eller snarare icke agerande)som fått min dotter att må skit.

Mannen träffar en familjeterapueft för detta nu, jag ska gå med på några parsamtal, det är inplanerat.

Att göra något med dottern på egen hand har jag tänkt länge, häromdagen när hon hade studiedag tog jag semester och vi shoppade fikade och hade mysigt, mer sånt måste jag se till och kankse planera in en helg framöver.

Att hon börjar få problem i skolan mm känner jag stor oro över, har också visat sig att hon inte äter i skolan - har kontakt med skolan och hennes mentor - och hoppas att det inte är för sent.....

till anonym "bonusdottern" dina ord svider men det är så sant

"Här har vi en pappa som tycker att allt som är negativt i er familj beror på DIN dotter, "hade inte bara hon funnits så..."
Här måste du få honom att inse hur han behandlar henne!
Det kan gå käpprätt åt h****e för henne annars. Jag förstår frustrationen över att hon börjar "hata" dig då du är hennes mor och inte vågar stå upp mer för henne, trotts att du ser vad som pågår."

Till anonym "samma" jag kankse inte är rätt person att råda - men jag är rätt överygad om att våra stora tjejer känner sig utkonkurrerade och behöver känna att de är lika älskade nu som innan, och jag tror också att du måste ställa kravet på din sambo, jag känner att jag gjort rätt och DET tog skruv hos min man....jag sa du får f..n sluta NU annars måste jag välja och jag väljer inte bort min barn. frågade också honom hur han vill att hans bonusdotter ska tänka tillbaka på sin uppväxt med honom....

Känns som jag går sönder snart

Anonym (samma) skrev 2009-03-04 09:29:55 följande: