Se sina journaler på psyk?

Man har rätt att ta del av sina journaler. Man kan be om att få kopia på dem.

Jag lämnade in ett underskrivet papper och sedan fick jag dem i pappersformat. Du har dock rätt att ha en läkare med dig när du läser dem.

Jag har fått kopior på alla mina psykjournaler. Papper som är äldre än 10 år är det inte säkert att du kan få ut - det beror på var du bor och vilka arkiveringsregler ditt landsting har.
Jag fick lämna in en skriftlig ansökan i ett fall, annars räckte det med muntlig efterfrågan på telefon. Jag fick allt hemskickat mot självkostnadspris.
Det var oerhört jobbigt att läsa alla gamla papper. Tänk på det. Ha beredskap så att du känner att det inte blir övermäktigt.

Ok, tack så jättemycket, då ska jag höra efter nästa gång jag träffar min psykläkare. Tack för svaren!

Hur länge finns psykjournaler kvar?

Jag har funderat på det och frågat och det ska gå bra mot självkostnadspris, men jag har bestämt mig för att inte göra det. Känner inte att det skulle vara bra för mig.

Du har i stort sett rätt att få kopior på dina journaler. Den enda gången du kan bli nekad är om din läkare anser att det kan skada din behandling eller om det kan skada någon annan som är nämnd i din journal (t.ex. om en anhörig har lämnat uppgifter om dig). Men det ska som sagt vara undantag och kan dessutom överklagas.

Hur länge psykjournaler finns kvar beror på kliniken. De måste sparas i minst tre år men oftast sparas de för all framtid.

Anonym (?) skrev 2009-03-06 13:46:40 följande:

När jag fick ut mina fick jag veta följande:
Det finns ett krav på att journalerna ska sparas i minst 10 år. Detta gäller både privata praktiker och sjukhus. Vissa landsting är underlag för långsiktig statistik och ska därför spara journaler från universitetssjukhus och öppenvård för evigt. (Däribland Västra Götaland som jag tillhör.)
Journalerna har ibland mikrofilmats och arkiverats på centralarkiv. En del pappersjournaler finns i stadsarkivet. En del papper finns fortfarande på klinikerna.
Att hitta rätt är ett detektivarbete!

Ha i åtanke att journalen kan vara redigerad och att du inte får ut en del av den information du bett om. Jag ifrågasatte innehållet i journalen, eller det innehåll som jag ansåg saknades (utlåtande av md, psykolog, överläkare), och fick veta att "det som inte finns i journalen aldrig skrivits in". Jag kontrade med att undra om det inte är tjänstefel av en behandlare att underlåta journalföring vid patient kontakt och fick en axelryckning till svar. Får det gå till så här?

Anonym (redigerad) skrev 2009-03-07 10:40:38 följande:

Tja, jag har ingen "samlad" journal. Varje institution som behandlat mig har sin egen journal. Jag har aldrig begärt att dom ska plocka in saker från andra läkare eller sjukhus. Alltså beror det på varifrån jag begär att få ut materialet vilket material jag får ut.

Anonym (redigerad) skrev 2009-03-07 10:40:38 följande:

Även jag har reagerat på att all info inte finns i journalen. T ex finns inga uppgifter om vilka sömnmedel jag fick och vilken dos. Det står inte heller någonting om provsvar från all provtagning i samband med inläggning.
Dessutom tycker jag det är svårt att avgöra vad jag sagt och gjort och vilka uppgifter som är andrahandsuppgifter från anhöriga. Journalförandet känns ganska godtyckligt och blir ett svårtolkat dokument såhär i efterhand.

Du har rätt till dina journaler. Det kan vara känsligt att läsa sina journaler och tillvägagångssättet brukar därför vara att man i första hand får läsa dem tillsammans med den man går och pratar med. Det är för att du ska kunna ha möjlighet att få tala om journalerna, om det är något i texten som du kanske reagerar på. Du får sen behålla journalerna i pappersform om du vill. Jag tycker du ska ta upp det med den du går och talar med på öppenvårdspsykiatrin.

Birgitta L skrev 2009-03-08 12:28:59 följande:

Journalerna verkar vara ganska personligt präglade dokument - och jag känner att vårdgivare som inte har skrivit journalen själva tycks ha svårt att förklara vad som står.
Jag har haft svårt att bolla tankar och känslor om mina gamla journaler med nya vårdgivare. Det är svåra frågor många gånger. Och det står många saker i papperen som inte känns så smickrande precis. Man blir väldigt vilsen i allt detta. Samtidigt är sanningssökande ett sätt att gå vidare...
Hur känner ni andra? Har det hjälpt er på traven?

Svar till Anonym (erfaren):

Du har alldeles rätt i det du säger. Det är svårt, en svår balansgång mellan sanningssökande och vilsenhet. Det du tar upp om svårigheten att bolla tankar och känslor utifrån gamla journaler med nya vårdgivare, det är ett svårt dilemma.