Min kille lyssnar inte på mig

Gör nåt själv!
Lämna honom med barnen och stick iväg på nåt kul själv. Kanske börja en cirkel, gå på utställning, promenad, fika med kompis osv.

Ni kan väl testa nästa gång ni ska handla att ha med er barnen istället för att lämna dem till barnvakt.

Ärligen så låter din sambo som väldigt omogen och oansvarsfull.

Jag brukar åka iväg själv och hitta på saker med mina vänner, och lämna barnen med honom.
Men det är just det att det skulle ju vara kul om han ville hitta på något med mej också.

De få gånger när vi väl hittar på saker så ser det ut ungefär så här.
* Vi vaknar nån gång på morgonen när barnen börjar prata/gnälla.
* Det blir förmiddag och jag känner att det kanske börjar bli dags att åka snart. Så jag börjar ta på barnen lite fina kläder.
* Klockan blir 14, jag frågar ska vi åka snart. Han blir sur och tycker att jag tjatar, och NEJ vi ska inte åka än för han håller på och spelar.
* Har jag tur så kommer vi iväg när det börjar bli mörkt, ibland skjuts det upp till dagen efter istället och samma sak utspelar sej då igen.

Jag hade aldrig accepterat att min man satte datorn framför mig (har inga barn än) men iof skulle han aldrig göra det. Jag tycker din karl verkar omogen oansvarig tråkig och rent ut sagt dum!

antingen skiter du i att fråga honom om någonting, lev ditt eget liv (å då menar jag helt dvs du slutar laga mat till honom, slutar tvätta hans kläder mm om det nu är du som gör sånt)

eller så ställer du ultimatum till honom - Datorn eller dig.

Att leva så som du gör kommer i slutändan bli ohållbart både för dig och för barnen, så gör något åt det NU!

puff

Jag pratade med honom nån dag i förra veckan, och då blev vi verkligen jätte osams. Jag sa bland annat åt honom att jag tycker att han är tråkig som aldrig vill hitta på nånting med sin familj, och då blev han sur och tyckte att jag var taskig.

Men vad är han då?! Förra sommaren skulle vi åka till en djurpark med barnen, så att vi åtminstone hittade på nånting. Men det blev aldrig av, och nu i efterhand skyller han på att han jobbade hela sommaren så det var därför vi aldrig åkte.
Han var ledig på helgerna så vi hade kunnat åkt då, men när jag sa det åt honom nu när vi bråkade, så påstod han att han inte vill åka iväg och hitta på saker på helgen när han är ledig för då vill han bara vara hemma och lata sig.
Så det betyder alltså att om han får jobba i sommar också så kommer jag att få åka själv med barnen om jag vill hitta på nånting. Kul! Jag trodde att vi var en familj, men men.

Sen har jag lite problem med några tjejkompisar och var lite nere här en dag. Och när jag var ledsen och försökte prata med honom om det så bytte han bara samtalsämne. Han måste ha sett att jag hade tårar i ögonen, men han brydde sig inte.

Jag har funderat på om jag kanske skulle flytta och att vi blir särbos ett tag, men han vill inte det. Han säger att jag sa i början av vårat förhållande att jag inte ville bli särbos igen (var särbo med mitt ex), och bara för att jag sa det i början av vårat förhållande så måste jag tycka så fortfarande enligt honom.

Vet precis hur du har det, mitt ex var likadan. Tack och lov hade vi inga barn ihop utan det var bara han och jag men det räckte. Fick också skäll när jag "störde" hans spel och satt i timmar och väntade på att vi skulle gå iväg och göra något.

Helt ärligt får du ställa honom mot väggen och se till så att han fattar att både du och barnen förtjänar något bättre än detta. Vet att det varesig är lätt eller kul men samtidigt, om du mår så här dåligt över det kan man ju bara tänka sig hur barnen känner sig? De märker ju förmodligen att pappa hellre sitter vid datorn och att mamma går runt och är ledsen för det.

Har han alltid varit så här eller är det något som börjat nu? Håller tummarna för er i alla fall!

Det är ju inte nåt barn du lever med,och jag utgår ifrån att barnen är era gemensamma.

Då är min fråga; HUR FAN kan han skita i dej och dom och spela dataspel?
Jamen du hör väl själv hur illa det låter.

Släpa med honom till fam.rådgivning
TALA med honom, tvinga honom att lyssna, klipp av sladden till nätverket om så behövs.

Han är inte tre år, du måste få säga hur du känner utan att han blir "lessen"

Att inte kunna masa sig iväg en enka ynka dag till en djurpark - hur viktiga är ni då för honom?

Är det World of Warcraft han spelar?

KRÄV att han ägnar sig åt sin familj

Annars skulle iaf jag inte ha nåt problem med att lämna honom, han låter mkt omogen i mina öron.

Jag knäckte skivan och gömde den och aldrig erkände när min sambo spelade som mest.
Han slutade spela och umgick mer med sina barn. Hade det inte fungerat hade jag kastat ut datorn.
Det måste finnas nån måtta. Han är vuxen, inget barn.

Usch, det är verkligen inte någon rolig tillvaro ni har, varken du eller barnen eller din kille heller för den delen :(
Jag kan känna igen mig i mycket av det du beskriver från mitt tidigare förhållande med barnens pappa. Vårt problem var att vi aldrig blev en familj, jag skötte barnen och han fortsatte som allt var som vanligt som innan vi fick barn.
Det är nog där skon klämmer, din kille är inte bekväm i rollen som förälder tror jag.
Att spela dataspel och låta det gå före umgänget med familjen är både oansvarigt och helt absurt! Men kanske inte för honom, han kanske lever i tron att ingenting förändras bara för att man har barn.
Hur ser ert liv ut annars, med jobb och umgänge? har era vänner också barn eller bara ni? Om jag jämför med hur mitt ex betedde sig så vägrade han låta sitt liv påverkas bara för att han blev pappa, han skulle minsann inte umgås med dom där andra "töntarna" som bara hade familjen med sig överallt...IDIOTI säger jag, för när man blir en familj förändras hela ens liv, och det är inget negativt med det?!
Din kille kommer aldrig att ändra på sig utan hjälp, han behöver få andra värderingar och se situationen ur ett annat perspektiv tror jag.
Just nu är du bara den som tjatar och tjatar och han blir irriterad och ser bara svårigheter och måsten med att umgås med er.
Du blir frustrerad över att det inte händer något, och att han bara väljer bort er hela tiden och en sådan känsla bara växer och växer tills man en dag exploderar - tro mig jag vet....
Försök att komma till ett samtal där ni får lufta er båda 2 och bryta den här negativa spiralen, han måste få en spark där bak för att inse att familjelivet inte är ett straff utan en gåva!

Vi bråkar nästan hela tiden nu så snart ger jag upp.
Jag frågade honom för någon dag sedan om vi inte ska gå till familjerådgivningen, men det vill han inte. För han vill inte prata om våra problem med någon utomstående, han sa att han knappt kan prata med mej om problemen varför ska han då försöka prata med någon helt annan om dom.

Jag vet inte hur vi ska komma ur den här onda cirkeln med bråk.
Varje dag bråkar vi om nånting nytt... eller gammalt.
Jag kan knappt fråga honom om någonting längre utan att han blir skitsur och börjar tjaffsa. Det känns som han bara letar saker att bråka om ibland.

Anonym (oj):
Nej det är inte WoW han spelar utan DAOC (Dark age of camelot), men det är väl ganska likt WoW tror jag. Ja jag kan inte heller förstå hur han kan hålla på som han gör. Jag har alltid växt upp med bilden av att en familj gör saker ihop, åker iväg på resor eller kanske till något äventyrsbad över en dag. Men det verkar bara vara en illusion.

Tre barn o hund:
Jag studerar och han hoppar in och jobbar ibland på en svetsfirma som hyr ut dem till olika företag. Vi umgås knappt med någon, och så har det varit hela tiden sedan vi träffades. Jag har väl några tjejkompisar som jag fikar med på stan ibland, men han är aldrig med då.
Två av mina tjejkompisar har två barn var, resten har inte skaffat några barn än. Men det har inte blivit att jag har umgåtts nånting med dom (med barn) på sistone, konstigt nog. Alla har väl fullt upp med sitt antar jag.

puffar lite

Det är uppenbart att du är den enda vuxna människan i ert hushåll. Sambon verkar inte ha tagit sig igenom tonåren.

Varför vill han inte vara särbos? Gör du allt hemma?

Anonym (%¤%¤)
Jag vet inte varför han inte vill det, han säger att det är för att jag sa i början av vårat förhållande att jag aldrig mer ville bli särbos, men man kan ju ändra sig.
Sen vet jag inte om det är något annat också som gör att han inte vill bli särbos.

Nja, han hjälper till med hushållet och barnen o allt, det gör han. Även om det tar typ hundra år innan han börjar. Så där har jag ingenting att klaga över iaf :)

Balehead:
Nej, han har nog inte det. Men egentligen är det kanske inte är så konstigt för hans mamma gör ALLT för honom, och har alltid gjort.

Så fort sambon har slut på snus eller cigaretter så ringer han till sin mamma och så åker hon och köper nytt åt honom. Ska han flytta så sköter hon flyttstädningen, skulle han be henne tvätta hans kläder så skulle hon komma och hämta dom och åka hem och tvätta... osv.

Ååååå! Vad matt jag blir. TÄNK om alla dessa Psychomammor kunde SLÄPPA TAGET OM SINA SÖNER!!!!!

Den lilla pojken har alltså inte lämnat pojkrummet än, han har helt enkelt inte växt upp o blivit man. Han har helt enkelt bara lämnat sin bio-mamma o skaffat sig en ny mamma.

Alltså om han inte VILL ändra sig..så kommer han ALDRIG o göra det!

Jag antar du måste fundera ut om du kan acceptera att han är en liten pojke eller lämna skeppet o hitta dig en man.