Nu har jag listat ut att detta måste bli den nionde tråden för oss ensamma föräldrar i perioder. Här samlas vi föräldrar som lever i en relation men av olika anledningar periodvis är ensamma föräldrar på hemmaplan. Hoppas nu ni "gamla" hittar hit och att vi blir fler dessutom. Läs gärna tidigare men stängda trådar så kan vi fortsätta diskutera här.
Hej Eeska,
Vad bra att du startade en tråd.
Hoppas att allt är bra med dig!
Själv har jag just blivit själv igen efter att ha levt i tvåsamhet nu sen i mitten av januari. Nästan så att det var skönt att han åkte för att vara helt ärlig.
Typiskt nog så skall jag i väg med övernattning på jobbet i morgon. Men mina föräldrar kunde passa som tur var. Men det känns lite så där att lämna bort barnen dagen efter att pappa har åkt.
Hej hej! Ensam vuxen från idag. Varit en sån där dryg dag när vi är lediga och säger hej då på dagen. Tycker bäst om när han åker när vi sover eller är på jobb o skola.
Håller med. Min sambo åker oftast jätte tidigt på morgonen nu. Då blir det hej då på kvällen och bara ett snabbt hej på morgonen.
Själv var jag hemma hos mina föräldrar i helgen, lite lyx så än så länge har det gått väldigt smidigt.
Yo! Vill bara säga att jag är med också!
Ses!
Hej! Min sambo håller precis på att förhandla om ett jobb som skulle innebära att han skulle vara borta under veckorna och ibland i flera veckor i sträck. Vi har en son på två år och en liten på gång. Hur jobbigt är det egentligen att vara ensam i långa perioder med två små? Jag känner att jag har svårt att föreställa mig hur det kommer att bli. Den äldsta kommer ju gå på dagis på dagarna och tills dess att nästa barn kommer så jobbar jag och sen kommer ju jag naturligtvis vara hemma. Vad är det som är jobbigt när man har en partner som veckopendlar/är borta mycket? Har ni några tips om vad vi ska ställa in oss på? Problem som kan uppstå? Kommer två-åringen att bli "sur" för att pappa är borta så mycket? Kommer den lilla bli rädd när pappa kommer hem? Kommer jag bli irriterad på sambon när han väl kommer hem för att jag är så van att vara själv? Som ni märker så har jag många frågor och skulle bli jätteglad för alla svar jag kan få.
Tack!
Mm klart det blir många funderingar Mollen... Ska försöka svara i ett inlägg = ) Läs gärna igenom tidigare trådar för att följa våra upp och nergångar, för det svänger ju och vi ser ju på situationen som ensam vuxen i perioder olika.
För mig fungerar det bra att vara ensam med mina pojkar när jag tänker att det är vi som är vardagen, familjen, det är jag och mina två pojkar och sen blir pappa en otroligt uppskattad bonus när han är med. Ställer alltså in mig på att jag ska klara vardagen utan mannen. När jag tänker att det är nåt som saknas, att det är ett undantagsläge att vi är tre ist för fyra blir det urjobbigt. Då går jag bara och väntar. Livet blir som i vakuum och så vill jag inte leva. Måste leva livet och inte vänta. Så det är mannen som tycker det blir drygt när vi klarar oss själva. Han har svårt att ställa in sig i familjen igen, att hänga med eftersom vi kör på som vanligt och han får kroka på. Pojkarna har mig som sin trygghet, pappa är en skojpappa. Pojkarna tar avstånd, kan bli sura när han kommer hem och blir mer klängiga på mig, bara jag som duger. Jag räknar med en vecka för omställning när han kommer tillbaka, ingen omställning alls när han är hemma kortare period för då hinner vi inte och då vorre det lika bra att han är borta än hemma. Jag är beroende av vänner. Bästa vänner andra män. Kvinnor har en tendens att lägga huvudet på sne och tycka synd om mig medans män stöttar, peppar och tycker jag är stark. Bästa med att leva så här är att vi inte tröttnar på varandra. Det är nyttigt att längta, gnistan håller i sig och vi har blivit nykära flera gånger under våra fjorton år ilag.
Eeska, Tack för svar! Hur länge har ni levt så här? För vår del skulle det vara en begränsad tid, ca ett år vilket nästan känns som en förutsättning för mig.
Det som känns lite jobbigt bara är att när jag berättar för folk om detta så är deras omedelbara reaktion: men oj, hur ska det gå? det kommer ju bli jättejobbigt för dig... :-s
Mina pojkar är sju och fem... så levt så här sen äldsta var liten. Reaktionen du beskriver tycker jag är absolut jobbigast! Är det nån som ska få tycka synd om så är det jag själv... blir ju bara drygare att mötas av ojanden. Därav har min vänkrets sållats ur. Väljer att omringa mig med stöttande människor och som jag skrev generaliserat så är det kvinnor som sållats bort och män som finns kvar.
Hej Mollen!
Välkommen hit!
Livet som ensamförälder i perioder går lite upp och ner minst sagt. man har bra dagar och dåliga dagar, precis som alla andra. Förra veckan hade vi det jätte körigt. Barnen gick första fulla veckan på dagis på jätte länge och var trötta, arga och ledsna varje kväll. Då är det jobbigt att ta allt själv. Det skulle vara så oerhört skönt att lämna över till någon annan. Andra dagar är det bara jätte mysigt med bara oss tre, man kommer väldigt nära varandra och har väldigt mysigt i hop. Jag har ju fördelen att min sambo även är hemma långa perioder, vilket är lyxigt. Man kan göra saker med barnen ett och ett exempelvis.
Håller med Eeska, det viktiga är att köra på sitt liv som vanligt att inte gå och vänta. Det kräver att man är lite mer socialt aktiv, bjuder hem folk och så för att få lite sällskap. Det blir en väldig omställning både när papporna kommer och åker det får man räkna med, och allt blir inte rosenrött bara för att de kommer hem. Men är man införstådd med det så blir det enklare. Barn reagerar så olika att det kan vara svårt att säga, kan också vara olika i olika perioder. Ibland blir de arga på mig när pappa åker, ibland på honom när han kommer hem, ibland reagerar de inte speciellt och oftasst blir det lite festligt när han kommer hem. Småbarn har inte riktigt samma tidsuppfattning som vi heller.
Lyckat till!