operation - vilken pärs! (långt)
Behöver bara få skriva av mig lite. Har en son som är snart 15 månader gammal som har haft ljumskbråck...
I onsdags opererades Neo för sitt ljumskbråck.
Vi hade tid för operation klockan 10 men han kom inte in förrän klockan 13 - inte helt kul för en fastande liten kille. Operationen skulle ta en timme men tog två eftersom bråcket var så stort. Inte nog med det så fick vi veta att han varit svårsövd och därför fått en slang i halsen (han lät som Darth Vader när han vaknade ur narkosen), dessutom hade han kräkts under operationen.
Neo ville inte alls vara vaken efter operationen så vi åkte inte hem förrän vid sjutiden på kvällen. Han fortsatte att sova i bilen och sov sedan vidare så snart vi kommit hem.
Klockan ett på natten vaknade jag av att han låg och gnydde - han hade över 39 graders feber och låg och skakade helt okontrollerat. Han fick alvedon och efter två timmar i mitt knä somnade han om. Klockan fem vaknade han igen - 40 graders feber och frossa. Jag började ringa runt till sjukvården men ingen kunde bestämma sig för vem som skulle ta hand om honom.
Ringde först till vår närakut men de ville att vi skulle ringa till barnakuten i Jönköping eftersom Neo är så liten.
Ringde till barnakuten men de ville att jag skulle ringa till kirurgakuten eftersom Neo var nyopererad.
Ringde till kirurgakuten men blev tillbakakopplad till barnakuten.
Ringde åter till kirurgakuten men de tyckte att att jag skulle ringa till kirurgen här i Eksjö. (Om han nu ändå skulle räknas som vuxen så var det ju lika bra att ringa dem som utfört operationen enligt dem).
Ringde till vår kirurgavadelning, som naturligtvis inte var öppen den tiden på dygnet. Blev tillbakakopplad till den akutmotagning jag ringt från första början.
Kvinnan på akuten lovade att ringa kirurgen och återkomma till mig. Hon ringde tillbaka inom en minut och beordrade mig att åka in med det samma.
Väl inne på akuten var det ingen som ville sticka Neo för att ta de blodprov som behövdes, de var inte vana att sticka så små barn och eftersom han varit fastande dagen innan hade kärlen krympt ännu mer. Det enda ordentliga kärl de hittade var sönderstucket från operationen. De kallade ner en kvinna från narkosavdelningen men hon lyckades inte heller sticka honom även om on försökte ett par gånger. Efter ett tag kom ytterligare en narkosläkare ner och han lyckades sätta in en kanyl i foten på Neo.
Efter detta bar det av till röntgen eftersom de var rädda att Neo drabbats av kemisk lunginflammation eftersom han kräktes under narkosen.
Röntgenbilderna visade inget men blodproverna visade någon form av infektion så vi blev inskrivna för observation.
När Neo skulle få en dos atibiotika genom kanylen i foten lyckades han sparka ut nålen de haft så stort besvär att få dit. Eftersom han ny blivit stucken i båda händerna, båda fötterna och armvecken och dessutom varit fastande i över ett dygn fick de söva honom för att med hjälp av UL hitta ett stickbart kärl.
Vid det här laget var neo så skräckslagen för alla läkare att han började störtgråta så snart han såg någon med vita kläder.
Efter den nya sövningen lyckades de sätta en kanyl som de tejpade fast ORDENTLIGT så det var sista gången de behövde sticka honom. Eftersom kanylen nu satt på plats så kunde han äntligen börja få dropp och vid sjutiden på kvällen fick han sin första flaska välling - snacka om lycklig liten pojke!
Under natten blev det inte mycket sovande eftersom de behövde ta blodtryck, temp och puls samt ge alvedon och antibiotika med korta intervall.
Vid tretiden i går (fredag) fick vi äntligen åka hem eftersom de nu kunnat utesluta lunginflammation.
Neo ska äta antibiotika i nio dagar till och vi ska hålla koll på honom så att inte febern börjar stiga igen men i övrigt så är han pigg och glad igen.
Trots allt måste jag säga att vi blivit grymt bra behandlade på sjukhuset. Alla gjorde allt de kunde för att göra vår vistelse så bra som möjligt. Tjejerna lyckades till och med få Neo att le mot dem sista dagen vi var där...att de hade slutat sticka honom hade nog en hel del med saken att göra :)
Oj, det här inlägget blev ju jättelångt, men jag behövde på skriva av mig lite. Det är en otroligt jobbig känsla att se sitt lilla barn ha ont och inte kunna gära något åt saken.