Vad fan ska man göra???

Sitter här, sjuk för tredje gången på kort tid och är inte så överdrivet road av det. Började arbeta på en förskola efter nyår efter att ha varit hemma med vår dotter.
Direkt när jag började fick jag höra att risken är stor att bli sjuk när man har varit hemma i "skyddad verkstad" till att komma till den smittohärd som förskolan är.

Förutom att jag har gått omkring småförskyld sedan jag började så åkte jag på influensan efter att bara ha jobbat i tre veckor. Bara ett par tre veckor efter det så blev jag rejält förskyld (och då menar jag så riktigt förskyld att all energi bara har sugits ut ur en och man knappt kommer ur sängen). Jag var hamma två dagar, gick till jobbet bara för att finna att kroppen inte klarade av påfrestningen. Var hemma ytterligare ett par dagar. Och så nu i helgen blev jag tok förskyld igen - eller snarare, jag kände av det redan i onsdags men det bröt inte ut förrän i helgen.
Det är självklart urjobbigt och irriterande, dels att vara sjuk, men även att vara borta från jobbet så mycket - jag hinner knappt komma igång innan jag blir utslagen igen. Och det är ju inte heller något jag önskar. På eget initiativ uppsökte jag en läkare idag för att få kollat så att det inte är något annat fel på mig, för jag tycker inte att det är normalt att bli så dålig så ofta. Läkaren sa dock att det inte var något konstigt att bli sjuk i 3-6 omgångar när man precis har börjat arbeta på förskola och speciellt när man börjat under vintern. I övrigt hade jag bara förkyldningssymptom så han trodde inte att det var något annat.

Och så till det som jag är så himla besviken på. Min chef ringde precis när jag kommit hem från läkaren och praktiskt taget anklagade mig för jobbskolk. Jag blev så himla besviken. Jag stormtrivs på jobbet, något som hon vet om. Jag försöker verkligen ta ansvar, visa framfötterna och göra rätt för mig. Hon sa själv till mig när jag började att man får räkna med att åka på en hel del virus när man börjar på förskola.
Dels så började hon dra upp att efter 5-6 sjukskrivningen ska det göras en rehabutredning (och hon sa det inte i speciellt vänliga ordalag) och att jag varit sjuk så många gånger (jag har varit sjuk 3 ggr och haft ett migränanfall, men hon räknade väl den gången där jag gick till jobbet sjuk som två ggr).
Sedan jämförde hon mig med två andra kollegor som började jobba ett par veckor efter mig - de minsann hade inte varit sjuka så ofta och de har ju varit hemma/pluggat före det. (bara det att den ena har redan gått in i väggen och den adre har varit sjuk 1-2 ggr) och att jag måste vara extra känslig. Vad svarar man på det? När man inte får en chans att försvara mig, när jag inte KAN försvara mig utan mellan raderna blir anklagad för att fejka? Jag är sååå glad att jag hade varit hos läkaren innan och kunde säga det iallafall.
Men jag frågade vad hon ville att jag skulle säga, jag känner ju att jag mår så dåligt att jag inte skulle kunna jobba. Det skulle bara drabba barnen och mina kollegor iallafall eftersom jag inte skulle ha ork att göra något.
Läkaren praktiskt taget beordrade mig att vara hemma tills jag kände mig helt frisk, så att kroppen hinner bygga upp immunförsvaret för ytterligare attacker, helst i två veckor. Nu kommer jag inte vara hemma så länge - men det säger en hel del om hans syn på detta.

Men att få dessa anklagelser på chefen, att få höra att jag ska tänka på att vi har en verksamhet att sköta och föräldrar att ta häsnyn till - ja vad sjutton ska jag göra åt det? Jag vet mycket väl vilka skyldigheter och plikter jag har, men samtidigt borde jag ju vara frisk så att jag kan sköta dem!
Och jo, jag förstår väl min chef också, att hon undrar vem hon har anställt - men att gå ut så offensivt och insinuera sådana saker gör ju knappast att min syn på henne förbättras. Speciellt när det inte finns någon anledning för henne att tro att jag skiter i jobbet. Jag förlorar ju på att vara hemma jag med!
Och inte blir det bättre av att jag redan har dåligt samvete för att mina kollegor hamnar i en knivig sits.
Men att bli orättvist och oskyldigt anklagad för något som jag själv anser vara ett grovt övertramp och illojalt gör bara att jag blir så less, arg och besviken så det finns inte.
Jag mår ärligt talat riktigt dåligt över att någon ser så på mig.