När livsgnistan är borta...

Hmmm, vet inte var jag skall börja, svårt att säga vad hon känner och tänker!
Men jag förstår dig verkligen att du inte gillar tanken på att hon skall ut själv när dessutom han killen skall med! Jag tror knappt att jag hade accepterat det ens!

Sen när det gäller det att kramans, mysa och ligga nära i sängen, det är såååå viktigt för mig!
Jag har separerat med mina barns pappa för några år sedan, känlsorna tog slut mest från min sida tror jag!
Jag vet att han älskade mig när vi var ett par men för honom var inte närheten så viktig, kramade inte mig spontat mm och jag tror att en liten bit dog av mig för varje gång han inte gjorde det!

Idag har jag en sambo som älskar närhet även fast att jag kansek är det som tycker det är viktigast men sååå underbart det är att vara lika på det! och inte behöva känna sig som ett plåster!

Idag vet jag vad kärlek är

Nu var detta kansek itne så många råd till dig ville bara visa hur jag ser på det hela! och det är jätte viktigt med närhet.. och jag tror inte att det är bra att gå ut själv så ofta iallfall, jag gjorde det när jag började tröttna och det var nog då vår seperation började fast att jag ALDRIG gjorde något när jag var ute!
Men det var som att en annan värld öppna sig för mig!
Och den världen är jag livrädd för idag vill inte känna längtan efter den igen

Har du försökt prata med henne, verkligen prata, om hur du känner? Hur du upplever er relation?
Ni verkar behöva hitta tillbaka till varandra igen. Se till att skaffa barnvakt (om ni har den möjligheten) och gör saker tillsammans, en gång i veckan. Er tid tillsammans. Gå på dejt helt enkelt

Anonym (deprimerad) skrev 2009-03-19 15:20:26 följande:

#1: man behöver inte alltid ge råd :) Ibland hjälper det att läsa hur andra har det , eller vad andra gjort i samma situation.

#2 : jo har försökt. Tom skrivit inlägg på facebook, men hon har inte orkat deala med mina känslor helt enkelt. Har tex gett förslag på att "boka in" en stund i veckan bara åt oss... tex när barnen sover etc, men fick inte ens svar på detta. hon verkar i mina ögon prioritera sig själv helt och hållet, och hon verkar inte ha behovet av "oss" på samma sätt som jag skulle önska tex.

#3: jo tanken har slagit mig många ggr. Men jag är 1. för feg för att ta steget själv. Har tagit steget i gamla förhållanden och ångrat mig bittert efteråt. och 2. Så länge jag har känslor kvar så vill jag försöka. Problemet med detta är att om det aldrig vänder så dör känslorna och sedan finns bara hat kvar. Och det skulle heller inte gynna våra barn i senare skede.

Ibland undrar jag om man skulle ta steget ut bara för att se hennes reaktion. om det hon säger verkligen stämmer, eller om hon lika kallt skulle säga "jaha" .. för då skulle man ändå veta vad hon känner. Men drastiskt steg bara för att få veta vad ens partner känner egentligen...

Hej,
börjar med att säga att jag känner mwed dig. Är i samma sits, dock har vi inga barn. Jag har själv haft mina tvivel i vårt förhållande men aldrig sagt nåt till henne. I höstas började hon tvivla, pratade med alla sina kompisar om det men inte med mig. Helt plötsligt pratar vi om separation. Snacka om att jag fick panik. Känner som du, ingen lust med nåt. Jag började jobba som fan med förhållandet, gör allt hemma, försöker göra saker med henne, handlade presenter som en tok (idiotiskt). Är helt slut i kroppen och själen nu efter 5 månader. Dock är det LITE bättre mellan oss nu. Vi separerade iofs ett tag men det funka inte. Problemet är att vi har blivit mer som vänner, ingen gnista eller passion. Vi har inte haft sex på många år pga att hon har ont. Hon känner även press när vi hånglar så det gör vi inte heller. Dock pussas och kramas vi mycket. Hon är även deprimerad så hon orkar inte så mycket. Sen har jag börjat tvivla, har jag rätt känslor eller är jag bara rädd att bli lämnad? Slits med mina känslor och ibland vill jag bara lämna henne och ibland vill jag gifta mig :) (sjukt va). Trots att det var hon som ville separera. Nu bor vi allafall ihop, men hon är osäker på sina känslor. Det går upp o ner.
Oj vad osamanhängande allt blev :)

Förlåt jag "tog över" din tråd, men det är skönt att prata med nån i samma sits.
Mitt råd är PRATA. Det är otroligt viktigt. Räkna ej heller med att allt blir bra på engång, krävs mycket jobb.

Hej!
Jag kanske kan förklara lite av hennes beteende?
Jag fick två små barn i ganska tät följd, två år mellan...
Första barnet var jag ganska uppslukad i, och hade svårt att se mig som något annat än mamma! Javisst jag stötte undan min man, men detta gick långsamt över efter att jag slutade amma, fick tillbaka min kropp och snart började jag se min man igen. Vi skaffade nummer två, jag ammade lika länge och denna gången, kände jag att jag behövde mer avlastning, min man var lite dålig på att ge mig det, det var jag som gjorde det mesta med barnen och att ha två små som klänger och kräver hela sin vakna tid ÄR jobbigt!

På kvällen var jag dödstrött, och om min man ville vara nära kändes det som ytterligare kläng, man vill ha sin egen kropp i fre en stund, och det fick man bara då barnen sov!
Jag älskade min man lika mycket som innan, men jag hade för lite utrymme bara, han lärde sig att ge mig lite utrymme, han gav mig chansen att själv få "vilja".

Mitt råd till dig, ge din kviinna det utrymme hon behöver, ge henne din tillit även om det känns svårt, talar hon sanning om att hon älskar dig så kommer hon att stanna.
Det kan handla om att hon vill frigöra sig lite från att vara mamma, hemma och din "fru", Hon vill vara sig själv, vara kvinna?

Däremot att ni inte kan prata om saker är MER oroväckande, du säger att hon inte lyssnar på dig? Kan det vara lite ömsesidigt?
*bara spånar*

Ge henne som förslag att hon visst går ut med vännerna, att du gärna tar hand om barnen osv MEN sitt inte hemma och deppa, kanske kan du oxå hitta på saker själv, med barnen? filmkväll med grabbarna, ja vad som helst?

Ta med dig barnen nån dag, lämna henne ensam hemma (skönt) Så kan hon ta ett ostört bad, sminka sig, vaxa benen....

Man vill känna sig som kvinna oxå, det gör man inte när man ammar, kladdigt svettigt, man känner sig ofta ofräch....

Det kan ju hända att det räcker med små ensamma stunder nu och då? För att hon ska få upp ögonen för sin underbara man igen? Kram på dig, ge inte upp!

#5
Jag håller med .. Prata är viktigt. Men hon är så nonchalant när jag vill prata. Ser på TV, svarar inte. Är för trött för att prata. Lyssnar inte på vad jag verkligen säger.

Ett annat problem är att om hon är mysig och god en dag, så förväntar hon sig att jag ska må bättre och ändra mig i samma sekund. hon sa redan idag " jag har inte tid att vänta på att du ska må bättre"
Hon ignorerar oss i några år, och vill sedan fixa det på 2 minuter med en extra kram.
Jag känner mig verkligen som en slit och släng matta

#6
Jag är helt för att ge henne lite slack... låta henne gå ut med polarna och ha kul. Hon har varit iväg på videokväll etc, men det är när hon vill hälsa på sin gamla KK polare, sitta i hans lägenhet (dom två), se på film, mysa och dricka lite alkohol och tom sova över som hela mitt sinne och kropp skriker NEJ!!.

Hon har absolut ingen förståelse för mina tankar på den punkten. "det är ju bara en kompis, jag litar på mig själv". Men det handlar inte om vad hon litar på för mig.. utan hur jag känner över situationen. Som hon har noll förståelse för överhuvudtaget. Och när jag tar upp allt så tycker hon att jag kväver henne, låser in henne. Vilket jag inte gör. Har inga problem med hennes polare här på hemmaplan. Det är en person .. och detta blir "jag får inte göra nått alls" ...

Gav henne tom en kompromiss.. vi kan väl träffas allihopa och umgås i början...ge mig en chans att lära känna killen. Få tilliten tillbaka och försöka ändra mitt tänk ..
Detta gjorde jag för någon vecka sedan.
Redan idag pratar dom om att träffas (15-25 mil härifrån) och umgås i hans lya .. gå ut på krogen...dom två. Och att mötas av hennes oförståelse varför detta är så fel.. knäcker mig. Hon ignorerar tom mina försök att kompromissa om situationen.
Har senaste tiden övergett alla mina intressen (innebandy.. spelar datorspel) och fokuserat helt på henne, hjälpa henne.. hjälpa till i hemmet.. och jag får inget tillbaka. Snarare mer "vill ha frihet".
Varför ska jag ge mer av mig själv.. varför ska jag försöka kompromissa när hon ignorerar tom det?? Sista utvägen för mig nu är ett ultimatum. Han eller mig.
Jag tog upp min syn, och hennes svar är "jag vill ha både och.. Jag väljer inte"

Jag börjar tvivla allt mer på oss. Jag tror inte hon är mogen att ha ett förhållande. Det är som att hon vill ha förhållandet.. och hon vill ha 100% kravlös frihet att göra vad hon vill. Är det bara jag som tycker det rimmar dåligt?
Självklart ska man ha sin frihet .. men på bekostnad av vad?
Personligen skulle jag överge vilken vän so helst i mitt liv för henne. Ingen vän är mer värd än min familj..nånsin...ever. Inte efter mer än 8 år och 2 barn tillsammans.

Jag har så mörka tankar i mig hela tiden nu. Är absolutist, men suktar över att supa mig dyngrak och slockna...
Väger för och nackdelar med att bara packa min väska och dra.
Känner ingen livslust över hela situationen och går omkring som en zombie.

Varför vill hon inte ens försöka lyssna på mig. Jag ger allt, lyssnar på allt hon säger, och vill så mkt... :(

Det låter faktiskt som om du inte kan ge mer av dig själv....
Du verkar vara en toppenfin man och pappa!
Att hon inte ser värdet i detta och att hon totalt ignorerar dina känslor,
pga en annan man.
Tyder nog på att hon älskar sig själv mer än dig.
Förlora inte dig själv pga hennes ego, ställ ditt ultimatum och följ ditt hjärta,
Bara du kan förändra ditt liv, men det kan vara bra att be om stöd från familj och vänner.

Om du inte kan kämpa för henne, kämpa för dina barn så dom får en "hel" pappa som mår bra, kämpa för dig det finns så mycket trevligt i livet!

Kram, jag stannar och följer din tråd!

Om jag var i din sits så skulle jag försöka få tid att prata med någon tex familjerådgivningen eller annan psykolog, mest för din egen skull men på längre sikt även för resten av din familj. Gå till en läkare först som kanske kan ge dig en remiss till någon för att slippa dom längsta köerna( men få dom att ta dig på allvar). Gå själv först om hon inte vill följa med , det är viktigt att du mår bra först, som du beskriver det verkar du befinna dig på botten just nu. När hon ser att du menar allvar och vill ta tag i saken kanske hon ändrar sig och vill följa med men du kan inte tvinga henne och kom ihåg, det gör inget om hon inte vill.

jag tror också av egna erfarenheter att du kommer få lite andra perspektiv på dig själv och din tillvaro om du får ventilera dina känslor och få hjälp att tyda dom.

ta tag i dig själv först, för när man nått botten är det svårt att ta sig upp själv och du vill ju dessutom försöka rädda erat förhållande.

Risken finns att ju längre tid det går ju bittrare blir du på din sambo och den kärlek du forfarande känner kanske tar slut och ju dåligare du mår ju svårare får hon att hitta tillbaka till dig.

ser ingen anledning till att hon skulle slutat älska dig eller att hon skulle strula med sin kompis ( ex KK ).

men när man gått hemma med barnen ett tag så vill och måste man få komma ut och känna sig lite fri (utan att vara otrogen, det är upp till dig att visa att du litar på henne)

samtidigt spelar det ingen roll vad hon behöver och vill om du mår dåligt av det för det gynnar ingen av er.

Då det är du som mår dåligt och hon inte förstår är det du som måste ta tag i situationen.

så länge ni älskar varandra finns det hopp, för jag tror inte att hon slutat älska dig, bara att hon är trött på allt med hem och barn att göra just nu och behöver sin frihet.

lita på henne, hon verkar behöva den här kompisen just nu och jag tror inte att det är det som är det verkliga problemet utan mer ansaknaden av närhet och visad kärlek.

Ta hand om dig själv...

Vet inte om jag är till nån stor hjälp men har förökt ge några råd utifrån egen och närståendes erfarenhet.

KRAM

#9
Det du skriver är saker jag tänkt på mkt själv, och sådant jag oxå håller med om.
Jag funderar mkt på rådgivning etc, för min skull och även vår. Min sambo är inte lika pigg själv, men för min egen del, kanske något jag behöver för att komma vidare i mitt liv rent psykiskt.

Jag har i princip nått botten. Och när man mår så dåligt gör man och säger saker man inte alltid menar kanske. Då blir jag istället rädd för att jag ska driva bort henne från mig och in i armarna på någon annan.

Bitterheten är jag jätterädd för. Vet att den kommer och det fortsätter. Var utsatt för otrohet i mitt förra förhållande, och där växte mitt hat för den personen väldigt mkt. Vi har aldrig talats vid sedan hon gick, fast vi rört oss i samma områden och träffats på ofta (på den tiden).
Nu har jag barn och sådana tankar vill jag inte få igen. mina barn får inte utsättas för sådant.

Jag är egentligen inte rädd för att dom ska hoppa i säng. Men deras flirtiga stil tidigare gör mig rädd för att dom tex, ligger o ska hålla om varndra i tv soffan i hans lgh eller sådan saker.. när vi samtidigt inte har något sådant ihop. Det för mig är också otrohet och allt handlar absolut (i min skalle) inte om sex.

Problemet med tilliten är att hon förstörde den mellan oss för några år sedan (samma kille inblandad) då hon smög och ljög massor om detta.
Hon har sedan inte gjort något för att återuppbygga detta utan kört sin stil: sopa under mattan och gå vidare. Och jag samlar då istället på mig allt och när något annat dyker upp så byggs det på undan för undan.

Jag behöver lita på henne, men jag tycker samtidigt att hon behöver ha mig i åtanke, känna vad som är sårande beteende och försöka att stötta mig genom att tänka efter före vid vissa saker hon gör. Försökt påtala detta, men hon är väldigt impulsiv och går mkt sin egen väg. Och det är fine det.. men inte då hon kör över mig och behandlar mig som en matta de gånger som jag känner att: nu blev det för mkt.
Mellan hon och hennes kompis så har hon återupprepat mkt av de saker so sårat mig tidigare och det känns då som att hon struntar i mig. Att han betyder mer på nått plan helt enkelt.

Ditt inlägg är till stor hjälp och känns bra att kunna läsa om personers erfarenheter .. mkt därför jag skriver :)