jag gillar ingen alls av mina vänner, jag vill vara ensam, jämt.
jag har några vänner som jag trivs med för stunden. men jag har ångest för varje gång jag ska träffa dem. jag vill verkligen inte.
varför är det så? är jag ensam om att vilja vara ensam?
den enda jag kan tänkas vara med jämt, är min man.
känner exakt som dig... och den enda jag inte vantrivs med, som det är skönt att göra saker med, det är den man älskar... kärlek har aldrig vart problem för mig.
men vänner, det är krävande jobbigt, det ska hittas på saker m.m.. och som du får jag en aningen ångest varje gång man ska göra något med dem.
jag ser mig själv som en ensamvarg och ska inte vara något fel i det. alla är vi olika..
du är inte ensam, jag är likadan! de enda jag accepterar är min man och mina barn men andra kan jag ha ganska svårt för, vill bara vara ifred. har vänner som vill umgås men de jag trivs bäst med är mina vänner som bor så långt bort att vi som högst ses 1-2 ggr per år haha. telefonkontakt räcker gott och väl för mig, är inte mycket för att fika och umgås.
Jag är precis likadan, så du är inte ensam! Tycker bara att det är jobbigt att umgås med andra...
skönt att man inte är ensam.
ja en ensamvarg är jag allt jag med.
samtidigt kan man ju känna sig ensam... men har man någon man älskar så är det ju inte ensamt. då har man ju den man vill dela allt med.
sen tycker jag att ingen av mina vänner är lik mig... nog för jag knappt tycker något är roligt o göra med vänner. men deras liv och intressen är inte alls något som intresserar mig..
Haha, samma här..
Tycker det där är skit jobbigt..
Jobbigt att svara i telefonen när folk ringer för att ses..
Jobbigt att träffas för en "tjejmiddag"
Fast jag önskar ibland att jag hade en vän som förstod allt det där
och tog mig för den jag är.. för det har jag faktiskt aldrig haft!
ne precis.. så känner jag med.. fast jag orkar egentligen inte förklara hur jag är. för man bara är och de är svårt att förklara vad och när man har lust.. om den ens infinner sig.
vet inte om det är planeringar som jag inte orkar med... att spontant bara en snabbis ses kanske inte behöver vara så jobbigt.
jag vet inte hur det är med någon som accepterar en för den man är så vet inte ens om de finns sådana. och vad gör man med sådana vänner när man knappt endå vill umgås?
jo när någon av dem ringer eller smsar så vet man att det är något påhitt pågång. jag har fått frågor om krogkvällar nångång och får ljuga och säga jag ska bort eller något för att slippa. jag är ingen fest typ heller som gillar dricka..
Det är ganska vanligt om man har diagnos som Aspberger, Add, ADHD mm att man känner så.
Hos kvinnor tar sig dessa saker lite annorlunda uttryck än hos män.
Ensamhrt som är självvald är ju ngt skönt och positivt-handlar det mer om en social fobi, tycker jag man skall söka hjälp.
Eller kanske ta sig en funderare över vänkretsen- kanske dags att byta vänner!