Eller kanske både och..?
Nu när barnen är små, så lever jag för dem (de behöver ju mig). Mina föräldrar är i livet, så jag lever för dem. Jag lever också för min man.
(Jag menar inte "lever för"=att jag försummar mig själv.)
Men när barnen är vuxna och utflugna, osv.. Vad lever jag för då tro?
Kan man leva enbart för sin egen skull? Vad är det då som driver en? (till livsglädje och meningskänsla, så att säga.)
Jag har aldrig fattat det där med att man måste ha andra människor att leva för. Mitt liv är till för mig, för att jag ska lära och samla upplevelser och odla mina intressen.
Så ser jag det 
Som det ser ut idag politiskt så tycks den liberala individualiseringen ha gått så långt att folk enbart tänker på ekonomi och konsumtion, så när folk sitter där gamla så kan de ju hoppas att de har pengar nog att tillfredsställa konsumtionsbegär, för medmänskligheten har förmodligen urholkats helt. Eller så börjar man redan idag tänka mer kollektivistiskt och tar hand om sina sociala relationer, så slipper man åtminstone vara ensam längre fram.
Jag lever för mig själv fast tillsammans med andra. Genom relationer till andra så känner jag mig mera levande.
Det är viktigt att odla sina egna intressen som gör att man känner meningsfullhet. Jag tror oxå det är viktigt att inte bara haka upp sig på en sak, ex sina barn eller sin man utan faktiskt hitta flera grejer/intressen som gör att man känner mening för skulle en sak försvinna så försvinner lät meningen.
Att man är en självständig individ med flera olika intressen/hobbies mm som får en att känna livslust och glädje är viktigt!
Sen tror jag jättemycket på att man mår som bäst genom att umgås med andra och i relationer till andra, att djupa relationer höjer vår livskvalité!
Man lever för sig själv men helst med andra.
Jag lever för andra enbart. Jag ser liksom ingen glädje i livet eller nån mening med livet. Men tydligen gör folk i min närhet det så det känns som att jag är så illa tvungen att verka glad för livet och leva.
Jag lever för mig själv och till mitt barn.