Min ettåriga dotter vill inte bli tröstad av mig längre. Hon vill bara ha hennes nalle. Så fort hon blir ledsen så ropar hon efter "nannä" och vill inte alls sitta i mitt knä o bli kramad.
Älskar hon hennes nalle mer än mig?
TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2009-03-23 19:15
www.abctidning.se/x0009f.html
Nu blir jag rädd 
Blir det bättre om hon och nannä båda "välkomnas" till din famn och ni pratar om nannä?
ja, det är oroväckande. har du några egna funderingar på varför det blivit så?
är det så jämt? hur länge har det varit så?
hur och varför har behovet till "nallen" uppstått från början. hur har ni påverkat det?
det är väl jättebra att hon är trygg med sin nalle, min son har en vovve som ska vara med honom i sängen och på dagis. Min son har aldrig använt napp heller så därför är jag väldigt nöjd att han känner sig trygg med sin vovve. Barn behöver ett övergångsobjekt när mamma inte finns till hands alltid.
Jag tror att det kommer gå i perioder, din dotter är trygg med dig och hennes nalle ska vi bara tacka att han finns..
kram till er från oss två
Det är ju helt normalt och ett bra övergångsobjekt med en nalle. Inget att oroa sig för.
Kan du försöka ge henne extra mycket närhet under en tid...?
Många barn väljer ju själva en "snutte" och då tycker jag inte att det är något fel i det, däremot så tycker jag det är lite tragiskt eller vad man ska säga när föräldrar försöker vänja in sitt barn på en "snutte" för att få "egentid" och "lugn och ro".
Som någon ovan skrev: Prova att ha henne i knät tillsammans med nallen..
Lycka till! 
Vissa barn vill inte ha närhet när de är lessna. Min son skriker alltid efter sin napp när han gjort illa sig eller är ledsen. När han får den får man inte alltid ta honom i famnen heller. Han vill gärna vara själv. Men i övrigt är han jättego och kramig. Så jag antar att vissa barn hellre tröstar sig själva. Det är inget fel i det tycker jag.
Min flicka är sådär också, hon vill inte sitta i mitt knä när hon är ledsen eller arg. Och hon har alltid fått det om hon vill så det är inte felet.
Sitt och mys med henne på hennes villkor, när hon vill. Endel barn är sådär bara! Ska tillägga att min flicka också har en nalle, eller en katt är det.
Sen har det gått i perioder, hon ville sitta i knät väldigt lite en period, det var nog runt ett år. Nu är hon tre år och vill sitta mer i knät.
Min son var mycket kramig men övergick till att trösta om man kan säga så) sig själv med en liten kanin, kaninen finns fortfarande och är hans favvo men nu så får mamma och pappa lika mycket kramar igen....det är ett steg i själständigheten att ty sig till annat än sina föräldrar
Jag förstår din oro men jag är inte säker på att du verkligen behöver vara oroad! Rådet att tillsammans med nallen trösta henne då hon är ledsen tycker jag verkar bra, att på så sätt lära henne att ty sig till dig snarare än till nallen. Länken du hade är tänkvärd men om ditt barn är trygg i övrigt behöver det knappast innebära ngn "fara på taket".
jag tror det är en övergångsperiod, men mys och trösta henne tillsammans med nallen ska du se att det löser sig. Min dotter har en gris (eller rättare sagt fyra ;) ) som hon har när hon sover eller leker eller är ledsen... Hon älskar dessa grisar och vill gärna dela med sig av dem när hon träffar någon.. en liten stund, sen vill hon ha tillbaka den :) Jag är jätteglad över att hon har sina grisar. Hon blir alldeles underbart lycklig när hon får syn på dem och trycker hela ansiktet emot och bara hmmmmhmmm-myser. Hon har aldrig använt napp, men första grisen inhandlade hon och jag tillsammans när hon var fyra månader. Vi gick och tittade på gosedjur och hon fick välja en. Det blev grisen och sen dess är de oskiljaktiga. Vi har nu köpt tre till som finns med vid tvätt eller om någon kommer bort osv. Vill påpeka att hon knöt sig an till grisen under en period när vi samsov och jag fortfarande ammade 24-7, så att ett barn knyter an starkt till ett gosedjur behöver inte alls betyda brist på närhet med mamma. Var glad åt att hon har sin nalle!!
min dotter var sån att hon aldrig ville ha direkt tröst från mig. nä'r jag försökte trösta henne så var det ännte u mera skrik o gråt o sprattel. Jag tyckte det var jättekonstigt, varför ville inte hon att jag skulle trösta henne. Men för någon månad sedan. (Hon är 2½ år) sa när hon hade slått sig lite och jag skulle försöka trösta henne och hennes vanliga sprattel o så kom fram. så sa jag. men, jag GILLAR att trösta dig. Så vänder hon sig om och tittar på mig och börjar skratta! ja! mamma gillar trösta mig. och sedan dess så har jag fått trösta henne!
känns som om hon kanske har trott att jag tyckt det är jobbigt att trösta henne?
prova
vår dotter har alltid haft sin nalle, ändå sen BB!
Nu går hon alltid med nallen (hemma) vi har inte låtit henne ha med nallle om vi inte sovit borta.!
Till en början var nallen alltid i hennes säng, hon kramade nallen jämt, nallen sov bredvid henne sen BB tiden! Jaa, ett extra sällskap för henne.
Men sen hon började krypa och sängen blev sänkt, så hämtar hon nallen själv(står och gnäller tills någon tar över nallen till henne) Så hon har den alltid här hemma.!!
Men hon sitter och gosar med oss OCH nallen, här får alla vara med!
Men om hon är ledsen så är nallen den bäste tröstaren!
Har aldrig tänkt på att nallen är bättre än mamma o pappa.. men jag vet ju att nallen är bra !