När någon i ens närhet begår självmord

JA, man kommer över det... Eller snarare lär sig leva med det.

Har ju inte förlorat en vän utan min far som tog sitt liv då jag var 12 år.

Hoppas att du får ta del av polisens alla papper ( om du vill)
Detta vet jag har hjälpt mig mycket. Har dem kvar i en mapp och tar någon gång då och då fram dem. Det är nog bra om man får svar på de frågor som varför?, klart att det inte alltid går att svara på. Men om någon av hennes nära kan prata med dig så vore det kanske bra...

Sedan har jag ju själv förlorat ett barn så jag kan lova att man av någon konstig anledning fixar vardagen ändå.
Smärttan man känner lär du dig leva med men klart att det finns dagar då man inte gör mycket annat än gråter och saknar...

Beklagar så att din vän inte ville stanna kvar...

Beklagar sorgen!
Ja, man lär sig leva med sorgen, även om det inte känns så nu.
Kram

Beklagar sorgen efter din kära vän!

Min storebror orkade inte livet 2dagar efter sin 23årsdag.
För ett tag sedan var det 9år sedan.. men minns det som igår.

Frågan varför kommer vi aldrig riktigt få svar på..
Men har "hittat" endel men aldrig riktigt förstått.
Fast tiden går så lever han fortfarande inom oss
och vi minns honom, allt det roliga och all glädke han spred.
Hos honom i himlen finns även min son som han nu får vyssa i sin famn.

Saknaden är obeskrivlig.. jag älskar dom så!

Ett tips är för er alla är att gå in på SPES sida.. www.spes.nu
(Suicid prevetion och efterlevandes stöd)
Dom anordnar samtalskvällar och även ungdomsträffar.
För föräldrar, syskon, släktingar och vänner..

Många kramar!

Beklagar det som hänt Jag har också fått ett tragiskt besked, en av mina fastrar har tagit livet av sig. Jag fick reda på det i tisdags och är fortfarande chockad, ledsen och lite arg...

Kram ts, har följt dig i din egna kamp och det känns som att det här var det minsta du behövde... Kram igen!

Hej!
Det är svårt att skriva om detta ämne men jag har lyckats komma vidare efter att min man tog livet av sej för 2 månader sen. Han lämade mej och våra tre barn efter sej. Vi har fått mkt hjälp av nära och kära samt olika psykologer och hade det inte varit för barnen vet jag inte hur det hade gått men de är mina guldklimpar och vi kämpar tillsammans dag för dag och idag har vi nytt hem, gamla och nya vänner och mår efter omständigheterna rätt bra, men visst finns det dagar som känns piss och man inte har ork eller humör och så kommer det nog alltid vara. Stor Kram och omtanke.....

allt jag kan ge dig är ett futtigt beklagar sorgen och en kram över datan hoppas du känner den endå. En av mina bästa vänner tog livet av sig 2009-09-20 och saknaden är enorm kan snart inte förstå att det gått snart ett helt år utan henne. Men jag tror tiden kommer läka alla sår för mig som den säkert kommer lätta smärtan för dig, man tar sig vidare dock kanske med som kroppsligt men ja vet ju att min vän alltid stannar kvar på stället hon hör hemma i mitt hjärta och kommer alltid ha en bit av det med. Vet ine vad jag kan skriva till dig TS det blir bara en fånig sörja av allt alla tankar och alla ord. Ja hoppas du har någon att luta dig mot och ont kommer det göra ett bra tag och det måste få ta tid . återigen massa kramar till dig

Min älskade pappa tog livet av sig för ett år sen den 29:e maj.

Det är klart det fortfarande känns...saknar och tänker på honom varje dag men sorgen är inte lika akut nu som den var de första månaderna.

Jag, min syster och min bror gjorde varsin tatuering som minne av pappa. Har en underbar mamma som betalade dem. Detta blev en viktig grej även för oss som syskon att ha den här bilden gemensamt för alltid på våra kroppar.

Min systerdotter som var 7 år när min pappa dog hjälpte mig väldigt mycket att komma vidare i sorgen. Hennes frågor och funderingar gjorde allting mer greppbart.
- Vad ska vi göra med morfars skor?
- Tror du på himlen? En del gör det.
- Jag sover hos mormor inatt, hon är ju ensam utan morfar.

Jag sitter och gråter som sjutton nu när jag skriver om pappa. Det känns ju lite extra mycket nu när det snart är dags för årsdagen av hans bortgång. Sen har jag extra lätt för tårar just nu för jag är gravid i 12:e veckan....någonting som jag aldrig fick chansen att berätta för min pappa. Att jag hans äldsta dotter ska få sitt första barn med en underbar man, en man som pappa aldrig heller hann träffa.

Jag saknar honom så....

Min bror tog livet av sig 10 feb 2008. Det är som att det saknas en bit av mig som jag aldrig får tillbaka.

Det tog ung 12 mån från ångest, panik, "mattan drogs bort under mina fötter" och gråt varje dag till som nu, jag gråter ibland och saknar honom men jag klarar det och jag har mycket i mitt liv som jag är riktigt glad över .

Det har gått 15 år sedan min pappa tog livet av sig. Jag har gått igenom alla stadier av chock, sorg, ilska, uppgivenhet och mera sorg och ilska. Idag finns tomrummet och minnerna kvar.

En kille jag kände dog av "astma attack". Faktiskt just idag, snart 2 och ett halvt år efter får jag veta att hans syster ljugit om allt och att han tog sitt liv.

Jag börjar alltid gråta när jag är arg eller vid diskussioner som har en hög ton där man typ skriker vilket gör det inte går att hålla en diskussion och alla tror ju att man är ledsen men man är ju Barack arg också försöker någon trösta en så blir man bara argare!!! Och jag börjar gråta jätteofta!! Jag går på gymnastik och tränar i en ganska hög nivå (4ggr i veckan 10 h typ, är 12 år gammal) och alltid när tränar säger till mig om jag kanal Winge har gjort det jag skulle, då blir de ju irriterade och så så blir jag bara ledsen!! Jag är inte ledsen men jag börjar ju gråta! Och då kollar alla i laget fram till mig och bara ?: vad har hänt, mår du bra mm. Men tränarna gör ju också det men de blir ju bara argare för det är inget att stå och ?böla? över så jag vet ej vad jag ska göra!