Så ledsen över hur jag är på mitt jobb

Hitta något sätt att höja ditt självförtroende.

Någon aktivitet eller någon självhjälpsbok.

Jag tror att om du börjar tro på dig själv, eller låter gott självförtroende i andra sammanhang färga av sig på ditt jobb så att du kan öka självkänslan även där så löser sig nog alla de andra problemen också.

Jag tror, om detta med dåligt självförtroende inte är något genomgående i ditt liv, att du har fått någon låsning som lett till att du vandrat nedåt på självförtroende trappan...

använd dina yrkeskunskaper för att ego-boosta sig själv!

Vet du, jag känner igen mig i mycket som du skriver. Jag vet ju att mycket av det jag gör och de beslut jag tar (jobbar som ingenjör) är bra och rätt, men ändå tvivlar jag många gånger på mig själv. Jag försöker att inte tänka för mycket när jag ska göra olika saker för då kommer tvivlen smygande.
Jag brukar tänka på problemet som en sorts fobi, för jag har märkt att för mig blir det bättre ju mer jag tränar på olika situationer. Och dessutom sitter det endast i mitt huvud.
Det är fortfarande svårt, dock.

Jag känner absolut igen mig! Jobbar inte inom psykiatrin dock, men resten är precis som om jag själv skulle ha skrivit det. Jag tror att det hänger mycket på självkänslan och jag försöker jobba på det så gott det går, men det är fasiken inte lätt. För min del lyser den dåliga självkänslan ígenom även på andra områden. Jag är också helt självupptagen. Jag tycker t ex att jag har jätteproblem med vikten och jag ser mig som en klumpig bjässe, men har egentligen bara tio kilos övervikt. Ser jag någon annan med 100 kilos övervikt lägger jag liksom inte märke till det. Jag vill helt enkelt vara perfekt men samtidigt är jag avundsjuk på andra som vågar vara operfekta. Tja vet inte om det var till nån hjälp direkt, men du är inte ensam iallafall.

Var inom psykiatrin jobbar du? Är det slutenvård eller i något boende?
Jag funderar lite på om du kanske skulle söka dej till den någon annan del av vården i stället. Psykiatrin är ju väldigt speciell, det är ju rätt ofta, av förklarliga skäl, som man hamnar i konflikt med klienterna/patienterna. Jag menar en del är ju inte ens där frivilligt,om du nu jobbar i slutenvården.

Jag tycker inte du ska behöva skämmas, det är tufft att arbeta med psykiskt sjuka, även om man trivs med jobbet så tar det väldigt mycket kraft av en. Det är i alla fall min erfarenhet. Man möter så mycket människor i svåra situationer och har en vilja att hjälpa och empati,precis som du skriver, men ibland så vill/förmår inte personerna ta emot hjälpen. Det kan i längden bli frustrerande fast man inte är riktigt medveten om det.

Kan du få hjälp med din självkänsla? Hur är det med den för övrigt, utanför jobbet menar jag?

Jag tror inte att du är ensam. Jag känner definitivt igen mig, stundvis, i perioder, i vissa situationer. Jag tror att du har ett högt prestationskrav och vill göra rätt, ligga före, haja först, ta bästa beslutet ALLTID. Du kanske inser inte att andra kan ha en en helt annan bild av dig än vad du har. Annars skulle du inte ha fått jobbet, blivit tillfrågad om råd, släppt patienter till dig och väntat in ett beslut från dig. När man har så mycket fokus på sig själv, särskilt negativ, kan man inte ta in andra. Man kan inte lyssna som man vill och ha den närvaron. Inte för att andra märker det kanske, men du vet om det.

När jag är där du är försöker jag tänka att alla andra är lika upptagna med sig själva och skiter fullständigt i mig. De är alltför upptagna med samma saker...hur man framstår, att man inte låter dum i huvudet mm.

Idag fick jag erfara hur självbilden kan vara så olik andras bilder av mig. Hur det inre (hur man känner sig) och hur det yttre (hur man tolkas och framstår) kan vara olika. Jag har blivit intervjuad med kamera....i direktsändning. Eftersom alla är så proffsiga på mitt jobb får jag inte göra bort mig. Självklart var jag så nervös att jag kom av mig, tyckte jag var kass och sa inte vad jag ville säga. Jag grät nästa efteråt och tänkte att jag har gjort bort hela arbetsplatsen, fy f*n vad jag är dålig. När jag idag fick se inspelningen syntes inte ett spår av det. Jag var snygg och smart, sa precis vad som behövdes, och fick kommentarer om att jag var bra på mitt jobb efteråt  . Då sa jag till mig själv: SKÄRP TILL DIG! Tryck inte ner dig själv!

Jag tror också att detta är något av ett kvinnligt problem.....mörka duktighetshålet. Onödigt!

Hörde något bra idag

Du kan inte alltid göra allt helt rätt.
men du kan aldrig göra allt helt fel.

sug på den, sträck på dig
självberöm är det bästa som finns!

vad jag e bäst på att ge råd ;)

Vill bara ge dig en kram och hoppas att du hittar sätt att öka ditt självförtroende på för det är roten till dina problem...

Oj vad jag känner igen mig, började i psykiatrin i Februari efter en massa pluggande i psykiatri, praktik mm

Första månaden kände jag bara att "hjääälp jag fattar ingenting", Hur bemöter man de boende när det är kris för dem? Jag känner ju dem inte, vad säger man vad gör man? (även om man känner till diagnosen så är det ju bara en liten del av vem personen är och vad som funkar för denne)

var förvirrad över kontaktpersonerna, tyckte det var oöverstigligt mycket att hålla koll på, möten allt som skall fixas osv.
Alla andra kunde ju sååå mycket mer och var superduktiga i alla situationer.

Nåväl det börjar släppa nu och speciellt efter att ha jobbat mycket med nya vikarier, när jag skulle lära dem kände jag att jag faktiskt KAN och VET mycket mer än jag trodde. Dessutom går ju gärna de boende till de i personelen de känner mest, är det vikarier blir ju jag den de tyr sig till vilket fick mig att komma dem närmare in på livet. Psykiskt sjuka släpper ofta inte in nya och kan tycka det är väldigt jobbigt med ny personal.

STort lycka till du kommer att fixa detta

var inte heller rädd för att ta kontakt med de boende, en vänlig fråga "Hur är det? Vad skall du göra idag?" kan vara guld för en kommande relation även om det inte ger resultat för stunden gör det det på sikt. Då blir du inte den farliga nya utan någon som den boende faktiskt HAR pratat med och som var trevlig.

var inte rädd för att prata med personalen, jag har en tjej i min arbetsgrupp som jag frågat massor, berättat när jag kännt mig osäker osv, är ännu såpass ny så det finns massor kvar att fråga. har fått otroligt bra feedback från henne och nu det sista även från de boende

Tack allihop för era fina svar! Jo, nånstans förstår jag ju att jag inte är "helt värdelös" som jag dock känner mig ibland, och jag förstår att det hela bottnar i dåligt självförtroende. Har försökt komma på hur jag kan bära mig åt för att stärka mig själv när jag hamnar i den nedåtgående spiralen, men har inte lyckats komma på något bra sätt ännu...
Jag vet att jag är bra med patienterna på många sätt, men jag skäms när jag förstår att jag ställer till det med min velighet och osäkerhet. SÅ himla onödigt, precis som nån här uppe skrev. Jag är oftast glad och uppåt på jobbet, och vill vara ÄKTA glad för klienternas skull, för att de ska få en frisk fläkt och själva bli glada, inge hopp till dem osv. Jag vet att jag har bra tankar, men de kommer liksom inte fram alltid. Men som sagt, jag får kämpa på och försöka hitta nåt sätt...

Sådär kände jag med på mitt första jobb. Värst var första året! Jag blev otroligt stressad av att inte räcka till och leva upp till mina egna krav och det ledde till att jag blev ännu mer glömsk och att jag låste mig ännu lättare i stressade situationer. Efter ett och ett halvt år hade det dock börjat ordna upp sig. Under det andra året så började jag trivas och mitt självförtroende blev bättre. Jobbar också med människor. Jag är mycket självkritisk och tror innerst inne alltid att andra vet bättre än jag. Men när jag känner mig trygg så kan jag lita till mina egna ideér lite mer. Det är helt enkelt en väldigt stor omställning att gå från att vara student till att arbeta. Det är stressande. Men särskilt för oss självkritiska lite självhatiska individer.

I mitt fall så vet jag att jag har en dålig självkänsla i botten på grund av att jag växt upp i alkoholisthem.

Vill bara dela med mig av mitt standardtips när det gäller självkänsla. Läs Självkänsla Nu! av Mia Törnblom och gör övningarna så blir det bättre (det funkar för mig).

Alla känner sig osäkra och tvivlar emellanåt. Har du någon på jobbet du kan lufta dina tankar och funderingar med? Annars, försök hitta någon utanför jobbet - gärna något "proffs". Risken är annars att det blir en nedåtgående spiral av negativa tankar och dålig självkänsla. Att du har minnesproblem är också varningstecken på att du är alltför pressad. Ta hand om dig själv!

Anonym (mmm) skrev 2009-03-25 22:33:37 följande:

Jag var helt fel på mitt första jobb, i forskarvärlden. Jag valde fel chef, jag vantrivdes i min grupp eftersom jag velat jobba i en annan, jag jobbade ihjäl mig för att prestera men lyckades bara göra mig själv sjuk.

Så jag har lärt mig att är det riktigt kass så ska man gå, innan man slår i botten.

Men jag har också bytt bransch två gånger efter det och ja, jag har suttit på möten i panik och inte hört nåt de har sagt de första sex veckorna eftersom jag varit så fullt fokuserad på att försöka minnas allas namn och arbetsuppgifter. Utan intranätet med foton på folk hade jag varit helt förlorad.

Det är dock inte så ovanligt att det känns så i vissa jobb, innan mig hade flera personer flytt det här jobbet efter ett halvår, och jag är noga med att berätta för nya/projektanställda att det är naturligt att känna sig förvirrad och otillräcklig i början, man har inte grepp om allt helt enkelt.

T'änk på att:

1. Om du redan kunde allt på det här jobbet så vore det dags att byta. Man ska lära sig och utvecklas på sitt jobb.

2. Vare sig du vill eller ej så kommer erfarenheten att göra dig säkrare.

Titta på kollegorna som är duktiga så kan du testa lite av deras metoder, och kom ihåg att du måste inte göra varje sak lika bra som den bästa av dem gör den för att duga. De flesta mänskor har minst ett par svaga punkter också.

3. Man kan inte alltid vara omtyckt av alla, det är inte förenligt med chefsansvar och beslutsfattande. Då och då kommer du att möta människor som skulle trampa rakt över dig om du lät dem och du behöver nog tuffa till dig lite, kanske med hjälp av en mental coach. Försök få hjälp med att reda ut några situationer i din vardag där du behöver tuffa till dig och öva sedan på dem.

4. Vi är många duktiga flickor som tvivlar på oss själva ibland. Många tycker jag är ganska tuff när jag vill. Jag i min tur beundrar en kollega sanslöst mycket för att hon är så bra på att leverera kritik eller plocka ner upprörda känslor på jorden utan att själv bli emotionell eller aggressiv. Men jag är bättre på annat.
Man måste uppskatta sig själv för det man gör bra, inte bara se på det som kunde vara bättre.

5. Ge det lite tid till men sätt en gräns för hur dåligt du tillåter dig att må. Har man spårat ur helt och mår illa bara man ser byggnaden man jobbar i då är det kanske meningen att du ska bli bra på något annat. Jag har upptäckt att jag är bra på en massa mer saker än jag tänkte jobba med en gång och inte har jag sämre lön heller.