Fler med äldre partner?

Det skiljer 11 år mellan mig å min sambo.. Ser inge dåligt i det

Jag är gift med en man som är 14 år äldre än mig. Vi har Victor 9 månader gemensamt och är det 6:e barnet i familjen. Vi har båda barn sedan tidigare.

Har aldrig haft problem med åldern som sådan, klart att det ibland märks att vi är uppvuxen annorlunda men det är inget som är ett problem.

E gift med en 25år äldre o har 2 barn. han har en dotter sen tidigare som ej bor här.
Funkar för oss, har likadana föräldrar så har typ likdan uppväxt bara han 25 år tidigare typ. Vi tänker likadant, samma humör (kankse inte positivt iofs..:P)...det funkar till 97%

Det enda negativa e väl att han jämför vårat förhållande med sina andra ibland o e skiträdd för att jag ska bli likadan som hans ex o typ bara spendera alla pengar sen får han ta smällen.

Den jag är kär i nu är ungefär 10 år äldre än mig.
Det känns som en "maxgräns" för mig i allmänhet, han är ju äldre och mer erfaren men tycker ändå att vi är på samma plan på flera sätt, även om han har ett annat slags försprång.
Jag funderar mycket på hur det kommer se ut längre fram... Hur ser ni på framtiden? 10 år är ju inte så stor skillnad, men 15-20... När ni är 60 och fortfarande relativt pigga och unga, då närmar han sig "slutfasen". Visserligen är ålderdomen en ganska liten del av ens liv, men rent krasst infinner den sig så småningom. Ta hand om sin älskade är självklart något man kanske får göra omvänt också; men den infinner sig rent statiskt sett tidigare för några med sådan stor åldersskillnad.
Hur resonerar ni?

Jag tänker också sådär krasst ibland, när jag går i pension, då är ju han minst 85! Känns jättetungt när jag börjar tänka i dom banorna. Usch.
Samtidigt vet man ju faktiskt inte - jag kanske dör när jag är 60, så.. man kanske inte kan resonera sådär mörkt heller.

Vilka är de största fördelarna tycker ni?
-behöver höra positiva saker här nu med-

Har börjat träffa en man som e 17 år äldre än mig, jag 28 han 45.....han har två barn sen tidigare i nedre tonåren.....han vet inte om han orkar med fler barn.....hur gick det för er? Var det något som kom på tal eller var det självklart med barn?

Min sambo är 15 år äldre än mig. Vi har varit tillsammans i snart tolv år nu och har en liten son på drygt ett år (han hade inga barn sedan tidigare).

Jag känner lika som ni andra när jag tänker på hur det kommer att bli när vi blir äldre, men jag kan inte tänka mig att vara utan honom så det finns liksom inget alternativ...

Annars funkar vi jättebra tillsammans; det märks inte ofta att vi har en stor ålderskillnad.

KOm på en sak,,,vi har en granne som det e 30år emellan tror jag o för dom går det hur bra som helst, han e ju lätt 70+ nu hon 40+ men han knattar runt trädgården o hjälper till, frisk o kry o blir väl sån som stupar käprätt ner i backen o dör typ. Vet inte riktigt vad han gör eller om han jobbar eller nåt men de verkar ha detbra p så brukar jag tänka att vi ska ha ..

Vi har 14 år mellan oss och bara Positivt enl mig iaf.
Varigt ett par i 8år, Har ett barn och ett till på G.

Ni kan ju tänka på att det förmodligen aldrig blir tvärtom.

När ni är 4o så är det knappast lika cool för er att hitta en yngre.

För män är det alltid en fjäder i hatten med en yngre tjej,som han kan skaffa barn med om han vill.

När ni själva är 40 är ni förbrukade för att skaffa barn.

Jag har själv haft betydligt äldre killar när jag var yngre,men nu har jag en jämnårig partner.

Jag kan tycka att det 'är lite som att kasta pärlor åt svin faktiskt.

Jag är 35 år och min man är 55 år. Vi har en gemensam dotter på 3,5 år och väntar en liten till i oktober. Jag har en 7 åring sedan tidigare och han har två vuxna döttrar sedan tidigare.

Min man har funnits i min sons liv sedan han var ett år och även om han inte kallar honom pappa så är det den fadersfigur som han litare på. Hans pappa är där inte riktigt för honom.

Mitt liv har varit kantad av en del svårigheter som gör att jag har lite mer livserfarenhet än många andra i min ålder (eller de börjar komma ikapp men om jag tittar tillbaka ett par år). Där kände jag att min man och jag hade mer gemensamt - vi pratade samma "språk". Vi jobbade ihop (i två olika länder och med två olika område, men lärde känna varandra under ett projekt) och upptäckte att när projektet var över saknade vi varandra.

Vår åldersskillnad har aldrig varit ett problem mellan oss - tvärtom! Min äldsta väninna har haft problem med det och av olika anledningar är hon inte min väninna mer. Hans barn har tagit det bra. Min familj har varit positiv.

Det var inte självklart att vi skulle ha vår dotter. Han var rädd. Nu när vi upptäckte att vi var med barn igen blev han nog lyckligare än mig.

Hans mor är dock inte så positiv till vårt nya barn.

Vi har tänkt på att han kanske inte finns med när barnen växer upp, vi lägger undan pengar så att det de små kan få samma som de "stora" när de växer upp även om han är gammal eller borta. Min mamma gick bort när hon var 55 år medan hans föräldrar lever fortfarande.

Jag känner att han har mer tid och intresse för sin familj idag eftersom han har gjort allt det där andra. Han har gjort karriär och nu håller han sig bara "kvar".

Det enda negativa som jag upplever är nog att han är lite rädd för att jag ska lämna honom för en yngre modell eftersom han är en "gubbe".

Vi har det jättebra! Vi har faktiskt en arbetskamrat som är 40 år och som har en man som är nästan 30 år äldre än henne. De har en dotter på 2 år. De har det jätte bra ihop. De reser en del, spelar golf m m.

Visst kan åldern spela roll, men jag tror att det handlar mer om personligheter.

Oj, detta blev långt!

Kram

hmm. Ja har en mycket nära vän som jag samtidigt är kär i och varit det i många år (ca 3 år). problemet är att hon är mycket yngre än jag, för stor skillnad tycker nog nästan alla. jag är 48 och hon är 25. Vi har känt varandra i många år typ sen hon var 18.
Eftersom vi umgås mycket (som vänner) tror många att vi är ett par men det är vi inte. Hon tar illa upp när andra tror vi är ett par just för åldersskillnaden.
Vi trivs bra ihop och gör mycket saker tillsammans. Hon vet mycket väl att jag har massa känslor för henne fast vill bara vara min vän. Det jobbiga är att känna att man blir helt bortvald av åldern. Har svårt att tänka mig att bryta vänrelationen och det vill inte hon heller. Men hur länge kan man ha det så här. Jag kan inte förstå hur jag ska komma över känslorna för henne så länge vi umgås. Vad borde jag göra? Ändå bryta vänrelationen? Är det något fel på mig. kan inte bli kär i någon annan så länge jag känner så här för henne.

Så åldersskilnad kan vara ett problem för många. Önskar att man tänkte mer på hur man är och passar ihop och inte dömmer ut på grund av ålder.

Det skiljer 12 år mellan min mamma och hennes karl.. Mamma är alltså 51 år och hennes karl är 39 år. Mamma har tre barn sen tidigare (jag och mina två helsyskon), och mamma och hennes "nya" karl har två gemensamma barn.. Dom har varit tillsammans i 12 år och gifta i 10 år :)

Så länge man inte är ihop med någon i samma ålder som ens egna barn. Har en väninna som är ihop med en man och hans två barn är äldre än henne.

Hon har mer gemensamt med dem än med honom, kanske dom har ett hejdundrande sexliv, vad vet jag.......