Tvasprakigt barn...

Vi har inte läst på nåt men eftersom vi bägge är svenskar håller vi oss (eller försöker) till svenska hemma. Det rådet har vi också fått från talpedagoger att hålla sig till sitt eget hemspråk. Engelskan får de i skolan/förskolan.

Vi har löst det så att jag bara pratar arabiska med vår dotter medan min fru bara pratar svenska med henne. Sen pratar jag och frugan svenska med varandra så lillan kommer väl att prata bättre svenska vilket är helt rimligt. Hon är snart ett år och förstår båda språken lika bra. Försöker även säga ord på båda språken.

Min son är bara 3,5 år och pratar redan båda språken bra. I alla fall det som anses vara normalt för hans ålder. Det jag kanske är mest orolig för är att han tappar svenskan när han blir äldre eftersom jag är den enda som han pratar svenska med i sin vardag. Med mormor, morfar och andra släktingar i Sverige blir det inte mycket mer är de veckor vi är där på semester varje år och enstaka gånger i telefon.

Vår son fyller tre i maj och han har klarat av språken jättebra. Han är lika bra p båda och kan hålla isär dem. Han pratar svenska med mig och engelska med pappa.

Dessutom klarar han redan av att översätta det jag säger till sin pappa. Om jag säger: "Spring till pappa och be honom packa väskan" så går han till sin pappa och säger "Daddy, mommy says pack bag!"

Vi har inte alls gjort något speciellt utan det har löst sig självt.

Ja, det är bara att hålla med förgående talare.

Barn är helt underbara när det gäller språk. Det bästa är att man är konsekvent och ser till att de verkligen exponeras för båda språk dagligen och från dag 1, och at de får bra stöd i form av böcker, kompisar att öva språket med, mm.

Jag pluggade i och för sig lingvistik på GU, så jag kan lite om teorin, men egentligen är det sund förnuft som gäller; ju mer de hör och använder det "svagare" språket, desto bättre kommer de att lära sig det.

Sedan när de kommer upp i skolåldern har de rätt till 7 års hemspråksundervisning här i Sverige.

Vi pratar finska och svenska hemma. Eller, jag pratar inte så mycket finska men jag förstår det. Sambon har alltid bara pratat finska med sonen. Sen ibland när vi har lekt och han säger nåt på finska upprepar jag det på svenska så att liksom har fått höra det båda vägarna.

Nu är han nästan ett år, men det allra första ordet han sa var på finska (hauva - vovve) , även om det bara är sambon som pratar finska, överallt annars är det svenska. Han var ungefär nio månader när han sa det ordet. Nu surrar han oavbrutet, rabblar ord och läten och det är både finska och svenska. De ord han bara säger på finska är: ge, vovve, inte och moster. På svenska säger han mest nejnejnejnejnej, mamma, pappa och tutte.

Jag är själv svensklärare och har skrivit och läst en del om tvåspråksinlärning. Vissa menar att man alltid ska vara konsekvent, dvs att varje förälder pratar sitt språk med barnet. En del säger att det är viktigt att båda föräldrarna talar båda språken, men så har det ju inte varit för oss. Jag har även läst att man som förälder inte ska svara på barnets frågor om de pratar på den andre förälderns språk men det tycker jag låter lite extremt.

Mitt största barn är nu 4.5 år och jag har hitills inte oroat mej något men jag har börjar fundera lite mer på det nu det sista året allt eftersom han pratar mer.
Jag pratar alltid svenska med honom medans hans pappa bara pratar engelska.

Han kan också översätta mellan dom olika spåken precis som PigeonP sa. Men han översätter inte från engelska till svenska. Om hans pappa säger "Spring till mamma och be henne packa väskan" så kommer han till mej och säjer "Mommy, daddy says pack the bag.

Han färstår allt jag säger men han vill bara prata engelska, även med dom barn svenska barn som vi känner här så är det engelska som gäller.
Jag funderar delvis därför på att åka till sverige i ca. 2 månader så att han blir tvingad att prata svenska, hoppas det funkar

Jag är inte speciellt orolig. Min 2,5 årige son förstår båda språken jättebra och han kan uttrycka sig och pratar jättemycket på båda. Enda problemet är att han kan säga svenska meningar i tysk ordföljd. Att han mixar språken hur som helst ser jag inte som nått problem, jag förstår båda och det är helt normalt. Han kommer lära sig hålla isär dom, och när det kommer en person som inte kan det andra språket förstår han det och ändrar om meningen till bara svenska eller bara tyska. Har hänt flera gånger att han gått fram till någon och frågat på svenska och jag säger till honom att personen inte förstår och då översätter han det.

Han kan prata mycket mer än hans jämngamla kompisar, så myten om att tvåspråkiga barn börjar prata sent stämmer inte på honom. Han översätter bra från svenska till tyska men lite mindre från tyska till svenska.
Jag har aldrig hört att man inte ska svara när de frågar på den andre förälderns språk, men jag vet att man aldrig ska tvinga dom att bara prata ett språk, då försvinner deras spontana uttrycksförmåga.

Har en 2, 5 år gammal dotter som är 2 språkig, engelska och svenska.
Hon är fullt medveten om att daddy pratar engelska och mamma svenska och ofta översätter hon ord när hon pratar med oss samtidigt.

tex hon pratade om grodor med mig, vände sig om och tittade på daddy och sa "look, frogs here".

Håller med PigeonP att man behöver inte göra så mycket utan det mesta löser sig själv. Bara man som förälder är konsekvent och ser till att barnet få chans att höra bägge språken lika mycket (eller så gott det går).

Jag oroar mig mycket för språket. Sonen är snart 20 månader gammal och pratar egentligen inget språk alls, men förstår mycket på båda. Jag pratar finska med honom och sambon spanska. Vi bor i Spanien, vårt gemensamma språk är spanska, och jag är den enda som pratar (håller monolog) på finska med sonen. Det är jättesvårt att hålla igång själv, jag har inte släkt eller vänner att ta till hjälp, och min egen finska håller också på att försvagas av samma skäl. Det känns som att jag bara försvårar och försenar spanskainlärningen för sonen till ingen nytta. Jag har en dotter på 4 månader och borde konsekvent prata finska med henne också, men kommer allt som oftast på mig själv med att prata spanska med henne...

Jag pratar (nästan) bara svenska med våra barn(ok,ibland råkar några tyska ord komma med, jag erkänner!=)) och pappan pratar bara tyska och Sophie(3år) har äntligen börjat översätta för sin pappa om jag säger något på svenska. Om jag säger "gå och säg till pappa att han ska hjälpa dig att klä på dig" så hör jag alltid "mama hat gesagt dass du mich anziehen sollst!"(mamma sa att du ska klä på mig) och det funkar jättebra=) Däremot så talar hon svenska med tysk ordföljd som tex"får jag med min lillebror leka?" och använder ibland tyska ord med svensk ändelse på mitt i en "svensk" mening som tex"ska vi gå hem till "unsern"(vårt)hus nu mamma?" och då svarar jag "ja vi ska åka hem till vårt hus nu." Och ibland när hon "glömmer" svenska ord helt och hållet så börjar hon på tyska och avbryter sig själv och säger "nej! hur säger du nu igen mamma?!"

Susie su - bor du i Sverige eller utomlands? Jag bor utomlands med tre barn, jag har hela tiden pratat svenska med mej, de har bara mej att prata med men jag tycker att de kan språket bra. Försöker att de tittar på svenska filmer, tex Astrid Lindgren filmer. Det jag tycker är svårt är när de går i skolan, jag vill att de ska kunna svenska skrivtligt också, men det är svårt att få tid över att sätta sej ner och hålla på med skriv övningar.
Mina råd är: var konsekvent och prata mycket med barnet, böcker, filmer, åk till Sverige då och då, gå in på sidan www.svenskamammor.com, där finns mycket bra information om tvåspråkighet...
Lycka till!

Ni kanske då vet??

Om man är tvåspråkiga hemma men barnet bara pratar svenska kan inte det andra språket överhuvudtaget, har man ändå rätt till hemspråk i skolan sen?

Vår äldsta är just nu nästan trespråkig. Han är drygt 5 och från början var det finska (från min sida) och svenska (maken) vi pratade. Men för två år sedan flyttade vi till USA och nu har han även engelskan rätt ok.

Jag kan inte påstå att vi läst på om två-/flerspråkighet. Jag har försökt vara konsekvent med finskan men när hela familjen umgås, tex vid middagsbordet blir det svenska eftersom makens finskakunskaper är minimala. Sonen gick även i en finskspråkig förskola när vi bodde i Sverige, det hjälpte oss enormt med språket.

Numera försöker vi hålla oss till våra språk här hemma men båda barnen pratar rätt mycket engelska även med oss, och varandra. Vi kommer snart flytta hem så just det är inget som oroar mig nämnvärt.

Det som Tyskmamma beskriver, att försvenska ord på det andra språket känner jag igen. Det är mest engelskan som slår igenom här, särskilt sonen kan gärna ta ett engelskt ord och slänga in i en (oftast) svensk mening, gärna med lite svensk böjning eller ändelse Bladning mellan finska och svenska är inte så vanligt, det har dock gått i perioder och ibland har det blandats ganska friskt. Jag försöker alltid bolla tillbaks meningen om den är blandad eller på något sätt inte helt korrekt. Om sonen tex säger "Minä tykkään sinua" (ung. Jag tycker om du) så svarar jag "Ja minä tykkään sinusta" (Och jag tycker om dig). Just exemplet var ju ganska självklart att man svarar så men ni förstår kanske principen, det känns lite krångligt i början men efterhand blir det något som går av bara farten och jag tror inte sonen upplever det som tillrättavisningar, ändå är det ett sätt för mig att visa honom det korrekta sättet att uttrycka sig.

Enligt regelverket har man rätt till hemspråk om det främmande språket talas hemma. Men kommuner kan vinkla det till att det främmande språket ska vara det ENDA talade språket hemma för att hemspråk ska ges. Likaså kan de neka om det blir en för liten grupp. Mitt bästa tips är att bråka, bråka, bråka och bråka ännu mer med kommunen om de nekar!

vi gör inget särskilt. Jag pratar svenska. Sambon Polska och tyvärr även svenska med dottern.

Filmer på polska och svenska.

dottern snart tre år förstår Polska men pratar väldigt lite polska. För hon vet ju att pappa förstår ju om hon svarar på svenska *suckar*..ska försöka få sambon att tänka på att det är polska han ska prata, för han är ibland inte medveten om vilket språk han pratar då det kommer av bara farten.

Han och hans mamma kan byta språk mitt i meningar och sen fortsätta prata polska med mig och förvänta sig ett svar, då påminner jag dem att jag inte förstår polska så bra..då trillar poletten ner och jag får samma fråga på svenska.

Hemspråk på förskolan är det tal om oxå,. se hur snabba de är med det.

Jo man har rätt till det även om det bara är en förälder som pratar det. Så länge det pratas det hemma, men de brukar vilja att det är mer än ett barn på samma förskola iaf, får se hur dotterns förskola löser det...en personal på en annan avdelningar är Polska. Och vet att det fanns ett syskonpar förra året som hade polska som modersmål, för tror de vill att det ska vara minst tre barn för att det ska räknas värt att ta en personal 3 timmar i veckan för "undervisning"

Jag har läst rekommenderat att om föräldrarna ha olika språk undrlättar det för barnet om var och en bara talar 'sitt' språk. Jag tycker det är knepigt att bara tala mitt hemspråk med mitt barn eftersom mitt andra språk kommer lika naturligt och jag ofta föredrar det. Det är fascinerande att se att min son dock vet skillnad mellan språken. När vi varit i Sverige på besök i en dryg vecka och bara talat svenska pratade jag Engelska med hans pappa, då kröp han till mig och satt och lyssnade förundrat och lite förbryllat.
Den första fråga han svarade på genom att peka var 'Var är lampan?'. Testade 'Where's the light?' men fick inte samma resultat.
Tror ni att jag trasslar till det för min pojk om jag pratar två språk med honom?
Mvh
M.