Jag bryr mig ju inte om något eller någon!

Eller så är du förbannat stark och inte tillåter dig själv att bli sårad

Jag ÄR förbannat stark, det är helt sant. Och jag tillåter mig verkligen inte att bli sårad men är det alltid så bra? Jag vet inte. Varför blir man sån? Det betyder väl att jag aldrig känner speciellt mycket åt något håll, varken glädje eller sorg?

Om du känner glädje eller sorg vet jag inte.
Om man säger så här, har du någon som står dig väldigt nära, skulle du bli ledsen och sörja om denne dog?

Har du fått barn, kännde du då någon lycka?

Jag är också väldigt stark, elaka kommentarer berör mig inte för fem öre.
Och jag skulle vilja säga att det är en överlevnadsinstinkt, man ruskar av sig skiten och låter den inte gro på en för då bli man svag och ett lätt offer.

Jag är också väldigt stark, elaka kommentarer berör mig inte för fem öre.
Och jag skulle vilja säga att det är en överlevnadsinstinkt, man ruskar av sig skiten och låter den inte gro på en för då bli man svag och ett lätt offer.

Amen till dina ord.

Visst skulle jag sörja om några omkring mig dog, sååå okänslig är jag inte.

Barn har jag inte vågat skaffa och jag vet inte om jag nånsin kommer att våga trots att jag verkligen är mer än mogen för barn. Vet inte vad som håller mig tillbaka.

Till viss del känner jag väl glädje och sorg men inte i någon högre grad. Jag är nog väldigt jämn och förvånas ibland att jag inte blir gladare när något bra och roligt händer.

Nej men kan du känna glädje och sorg så är du ju helt klart inte okänslig.
Du är en stark person som inte tillåter dig själv att tryckas ned.
Jag är lika dan, mitt sista ex gav jag verkligen en chans, men när han försökte såra mig åkte han ut med huvudet före, jag acepterar inte sådant. Skall jag öppna mig och tillåta mig själv att vara sårbar ska det också krävas en man som verkligen älskar mig, är ödmjuk och aldrig någonsin lyfta ett finger mot  mig.
Jag är inte heller en sådan som hoppar upp och jublar för roliga saker, möjligtvis om jag van 67 miljoner på lotto. nu har en av mina bästa vänner förlovat sig, jag är ju självklart glad för deras skull men jag går inte omkring och jublar för mig själv.

Jag tror nog att du kanske har svårt för att lita på någon, att skaffa barn med och allt. För att gå som gravid, flytta ihop ect då blir man ju mer "sårbar" så att säga.
Då bör man ju stå varandra nära, kuna öppna sig ect, och hittar man ingen man känner det förtroendet för och faktiskt kan vara svag och sårbar framför, då tror jag det är det som blir ett förhinder för att skaffa barn.
Kan det vara så?
Jag vet i alla fall att det stämmer väldans bra in på mig

Åååh vad klokt du skriver.

Speciellt sista stycket gav mig verkligen något att tänka på. Visserligen är vi redan gifta men jag litar nog inte riktigt på honom. Inte för att han nånsin har varit otrogen men pga andra saker. Jag har svårt att öppna mig för honom och han är ganska snabb att trycka ner eller avskriva mina tankar och funderingar som idioti.

Jag har för övrigt svårt att lita på folk i allmänhet.

Ja det är ju inte konstigt om du har svårt att lita eller öppna dig för honom, om han avfärdar dina tankar som idioti. Då har man inte mycket respekt för sin fru inte.
Att få någon at öppna sig för en och lita på en är en sak man måste förkäna.
Man öppnar sig helt enkelt inte för alla människor om man inte har förtroende för dem, och för att få förtroende för någon så krävs det att denne bland annat inte avfärdar ens tankar som idioti, utan är ödmjuk och tar hänsyn.

Jag tror att du har tryckt undan dina känslor för mycket och innerst inne mår fruktansvärt dåligt. Men du känner det inte längre. Du har ju blivit sårad, ledsen och besviken i hela ditt liv!

Att ens mamma älskar syskonet mer är en jättestor grej som du givetvis kännt av hela livet. Om även andra märker det så känner du det en miljon gånger starkare.

Om jag var du, skulle jag söka proffissionell hjälp innan det går för långt. en dag brister bubblan och då är det inte säkert att du någonsin hämtar dig igen.

Nu har jag läst hela tråden.

För din egen skull borde du nog fundera allvarligt på att separera från din man.
Du förkänar att vara respekterad! Du kan aldrig någonsin må bra med en man som ständigt trycker ner dig.
Skulle ni en dag skaffa barn blir allt väldigt mycket mer komplicerat. Risken finns att ni mår dåligt allihop.

Men hur kan du veta att hon trycker undan sina känslor och skall söka professionell hjälp?
Hon tar inte åt sig av otrevligheter, men känner självklart både glädje och sorg.
Jag skulle snarare säga att hon är väldigt stark som person och inte tar åt sig. Förmodligen har hon kanske vetat länge att det ena barnet i familjen favoriserats mer än henne, hon har acepterat läget eller är det bättre att hon bryter ihop av detta? Vem säger ens att hon står sin familj så pass nära att hon verkligen bryr sig?

Jag skulle säga så här, känner man sig helt blockad från omvärlden, kan inte ha ett socialt liv och mår dåligt då bör man söka hjälp. Finns kvinnor som är starka av naturen, jag liksom TS tar inte åt mig ett skit om ens kille börjar fibbla runt, han åker ut med huvudet före punkt slut sedan går jag vidare.

EllieMay, där kan jag ge ett bra exempel faktiskt på hur han avfärdar mig. Jag hade bråkat med mamma nyligen och vände mig till min man för att säga något om hur hon alltid väljer brorsan över mig, tar hans parti fast han har fel och hur hon alltid har gjort så. Jag hann bara säga det jag skrev nyss när han sa att jag skulle skärpa mig och inte vara så avundsjuk på min bror. Sen var det slutdiskuterat. Inte för att jag hade någon lust att fortsätta prata med honom om det men iaf.

Anonym (inte alls bra) skrev 2009-03-31 16:40:05 följande:

Jag har gått hos en psykolog i 2 år nu och hon är en väldigt rak och Dr Phil;ig person som jag trivs med. Tom hon säger att min situation är väldigt komplex och hon vet inte ens hur hon ska råda mig att göra sa hon igår. Hon sa att hon vill att jag ska skilja mig, gå och finna äkta kärlek, minimera kontakten med mamma men att hon vet att hon inte får säga så rakt ut. Hon sa att hon förstår varför jag är så avtrubbad och utan självförtroende, utan vilja att göra något åt situationen. Jag har ju blivit vingklippt hela livet. Men hon vet inte hur hon ska hjälpa mig och har flera gånger sagt att hon tycker så synd om mig.

Du har rätt i att jag trycker undan alla känslor jag har och det säger hon med. Jag vågar och kan väl inte känna något längre.

Vad e det för psykolog du går till som säger vad du ska göra???? Och atthon dessutom säger att hon inte vet hur hon ska hjälpa dig?!?! Det är ju hennes jobb - dessutom är ni 2 som tillsammans ska lösa dina problem. Och framför allt är det DU som ska ta besluten inte psykolgen.....!!!!

Jaaa det är väl en väldigt ärlig psykolog skulle jag tro. Hon har inte sagt vad jag ska göra, hon sa att hon skulle vilja att hon kunde säga till mig att gå och finna kärleken, att bli lycklig. Hon har sagt att hon inte är säker på hur hon ska kunna nå mig, att hjälpa mig, jag ser inget fel i det. Hon styr mig inte och hon har känt mig i cirka 2 år nu och jag träffade henne även 2004 så det är ju ingen förhastad slutsats hon drar. Hon har inte tagit några beslut åt mig och kommer inte att göra det heller.

Psykologen vill säga det, men hon kan inte säga det rakt ut...Sa hon inte det rakt ut då?

Önskar jag vore som du

TS, det är inget fel att vara hårdhudad, förutsatt att det inte påverkar din livskvalité negativt.
Gör det det kan det ist handla om att du har bedövat dina känslor av olika anledningar. Antar att jag just sammanfattade det som hittills skrivits i tråden ;)

Hon känner dig förmodligen rätt väl och du verkar ju verkar ju hålla med henne i de råd hon skulle vilja ge dig. Någon som avfärdar ens känslor och funderingar är slitsamt i längden även om det inte känns. Förmodligen skulle det göra dig gott att bryta med din man, hitta en man som verkligen bryr sig om dig och få börja öppna dig lite. För den sakens skull måste man inte bli en drama queen .

Den enda nackdelen med att hitta någon som är genomsnäll och bryr sig är att det kan vara tufft att anpassa sig till det.

Allt baserat på vad du skriver i tråden och det kan självklart vara helt fel och din man kanske är din drömman

Min man är som du. Jag blir mer dåligt berörd av vad som händer runt honom och hans familjerelationer än vad han blir.

Däremot så har han sina känsliga områden nuförtiden och det är jag och barnen.

Kanske är det så för dig också - att bara du hittar kärleken, och något du VERKLIGEN bryr dig om så är du inte lika hårdhudad kring den delen.