Familjerätten i Visby

Ja jag har varit inne ett par gånger där inne och haft två kvinnor som suttit med.
Ni båda kommer ha rätt till att säga erat och då ska den andre sitta tyst. Dom lyssnar på er båda och får absolut inte hålla med den ena föräldern i något utan dom kommer göra så gott dom kan att få er att samarbeta.

Nu vet jag inte vad du ska in och prata om men det samtalsledarna redan är enade om är att båda föräldrarna ha lika mycket rätt till sitt barn.
Eller rättare sagt att barnen har lika mycket rätt till båda sina föräldrar.
Om nu den ena inte är allvarligt olämplig.

Vi är nog båda lämpliga som föräldrar, och jag anser också att barnen har lika mycket rätt till oss båda. Vårt problem beror på att vi inte kan samarbeta alls, och behöver hjälp för att lyckas eftersom vår brist på samarbete just nu går ut över barnen. Vi har båda inställningen att barnen skall gå så helskinnade som möjligt ur vår separation, men misslyckas ideligen på olika sätt. Alla svek och all bitterhet som sitter i vägen för vårt samarbete gör dock att vi inte lyckas komma överens om just någonting. Det är bådas fel. Vi är överens om att vi behöver hjälp för att bli bättre föräldrar, men det har gått så långt att vi inte längre kan prata med varandra utan att det spårar ur. Jag tror att han skulle hamna i en försvarsposition om han mötte mig tillsammans med två kvinnliga familjerättssekreterare, och även om de inte har några förutfattade meningar om oss så tror jag att det skulle skapa bättre förutsättningar för ett jämlikt samtal om de som höll i samtalet var en av varje kön.
En bekant till mig var på samtal på familjerätten i Visby för ganska länge sedan, och då leddes samtalen av en man och en kvinna.

Nåja, vi får väl se.. Jag har en nära vän som var på familjeätten i en annan kommun och hade två kvinnliga samtalsledare, och de samtalen blev inte bra. Det var nog det enda de var överens om efter att ha varit där..

Vet inte om det finns någon manlig i visby...det jobbade en joakim där förut som vi har haft men som nu jobbar på arbetarrörelsenshus.

Men jag tror att de samtalen kan vara bra för er. Det kan krävas att ni åker in några gånger och sätter "scheman" månad för månad och ser hur det går.

Så har vi det just nu. Ett slags avtal kan skrivas som i vårat fall ligger månad för månad.

Går det inte alls att ni samarbetar där inne så kommer dom erbjuda mer hjälp som familjerådgivning kanske. Men huvudsaken är ju att ni kan samarbeta, där lägger dom stor vikt.

Men du behöver nog inte vara orolig. Det komer gå bra även om det kan kännas svårt att sitta med barnens pappa och prata inför främmande människor som egentligen inte har något med er och era barn att göra!

Har nu fått ett brev och det verkar som om vi skall träffa två kvinnor på familjerätten. Nåja, det blir säkert bra.
Tycker generellt att det borde jobba fler män i det yrket. Jag tror att det är bra för människor som är i parkonflikter att inte bara möta kvinnor vilket är det vanligaste i socionomyrken. Jag tror att det är särskilt bra för män/pappor att få möjlighet att prata om saker med andra män. I vårdnadstvister och parkonflikter är det nog lätt att det känna sig i underläge och som om att man har oddsen emot sig om man som pappa bara blir bemött av kvinnor, även om det finns en professionalitet hos familjerätterna så vore det bättre ur många perspektiv om det vore en någorlunda jämn könsfördelning i yrkesgruppen.

Jo där håller jag helt med dig.
Imitt läge så kände jag mig i underläge av de två kvinnor vi har haft, även om jag själv är kvinna.
Enligt mig så ser dom inte alltid till barnens rätt utan till föräldrarnas rätt till att ha barnen lika mycket.

Är du ännu nervös eller börjar det lägga sig?
Jag är nervös varje gång vi åker in där men så fort man sätter sig i den svarta fåtöljen runt det runda bordet så släpper det och man gör allt för att kunna föra barnens rätta på tal.

Jag är nog inte så värst nervös längre tror jag.
Du har alltså erfarenhet av både samtal med två kvinnor, och med en samtalsledare av varje kön? Tyckte du att det var någon skillnad?
Det är ju klart att det var skillnad eftersom det var olika personer, och många skillnader beror säkert mer på personlighet än på kön, men vad tänker du om det?

Har ni varit där många gånger? Hur ofta går ni dit ungefär?

Första gångerna så satt vi bara med en manlig som hette joakim och allt lades ner. Pappan backade ur vårat umgängesavtal.

Nu har vi varit inne 3 ggr och diskuterat fram och tillbaka och det skrivs schema för varje månad som kommer efter.
Nu börjar pappan backa igen men vi ska fortsätta in på samtal.

Jag tycker inte om de människor vi har nu.
Kommer inte ihåg vad dom heter. En har något dubbel namn i allafall.

Så en gång i månaden är vi inne och pratar.
Men enligt mig blir det ingen förändring utan vi får får chansen att prata av oss till varandra och vårat samarbete förbättras även om umgänget inte gör det.