Jag stöter bort mannen jag älskar

Terapi.

Berätta för honom hur du tänker och känner. Även om det tar emot.
Om du inte vill ta det med honom öga mot öga så skriv ner det på papper och ge till honom..

Så gjorde jag!:)

Tala om för honom precis samma sak som du skriver här.

Han kanske kan vara med och stötta dig igenom detta. Annars är risken stor för att han tröttnar, speciellt om han inte förstår vad det är som händer.

Jag menar, du får ju honom att må dåligt och gissa sig till anledningen till din ilska eller vad det är som får dig att må så dåligt.

Men du...
Är det inte mycket graviditetshormoner också då?
Jag kan känna mig sur och tvär mot min ÄLSKADE make fast han inte gjort något.
Kan fräsa åt honom, precis som du beskriver men jag menar egentligen ingenting och jag har förklarat detta för honom så han skrattar och säger "jag vet".

Jag tycker du ska berätta, som de andra skrivit, så han förstår!

Inte riktigt men en liknande..
Det fungerade väldigt bra med brevet för det tog emot så mycket att försöka parata med honom hur jag kände. Jag ville så gärna men ändå kom det inte ut ett enda ord från min mun.

Jag ville inte "blotta" mina känslor och visa mig sårbar.

Hej Tjejen!

Jag lever med en man som också är så mot mig ibland känner att jag inte är säker på ett liv med mig!

Jag känenr för varje gång han gör något så blir jag mer och mer berörd av det!
Känner inom mig att fortsätter detta som lämnar jag honom utan återvädo!

Så du...... Var rädd om din man annars kansek du förlorar honom!
För varje gång ens kärlek är "dum" emot en så dör en liten bit!

Skicka nu ett sms eller något till honom och visa att du älskar honom(om du gör det)

Anonym (idioten!) skrev 2009-04-03 12:31:39 följande:

Tycker precis som någon ovan att det låter precis som gravidhormoner. Du tycker inte att det känns som en "bra anledning". Men om det är det då? Varför ska du då hitta en annan orsak till det hela? Kan inte DET förstöra? Att hitta på skäl som inte finns där?
Jag tycker istället att du ska ta ett snack med honom och säga att du tror att det är hormoner och att du ska försöka skärpa till dig, men om du inte lyckas får han försöka bortse från ditt elaka jag, tills lillen är född. Låter enkelt, jag vet. Men bättre det, än att ni separerar på grund av hormoner.

Det är svårt för männen, och för oss själva, att förstå att vi kan påverkas av något som hormoner, till den milda grad att vi ändrar personlighet. Men faktum kvarstår, vi gör det. Och kan dessutom inte göra något åt det. Det är inte bara att skärpa till sig, när "åkomman" är fysisk.

Jag har haft det väldigt stressigt i några år och alltid när jag cyklar hem så är jag så lättad att få komma hem till min man och krama om honom och bara hitta på något härligt. Så fort jag kommer innan för dörren börjar jag skälla ut honom och vara sur och irriterad. Jag sa hur det var osv osv och vi förstår ju båda att det inte handlade om vårt förhållande utan om hur jag mådde.

Oftast skrattar han lite åt mig när jag är sådär och lämnar mig ifred en stund tills jag varvat ner.

Prata med honom och säg precis hur du känner. Han låter som en snälltyp som kommer att lyssna på dig. Du får säga att du inte vill såra honom på något sätt och att du inte vet varför den där attityden kommer.