Självkänsla?

Jag vill också veta mer och gärna få tips på böcker.

Det jag vet nu är:

Jobba med din egen självkänsla

Säg ofta till ditt barn att du tycker att hon/han är bra som det är.

Genom att vara närvarande och prata & framförallt lyssna på sitt barn.
Visa och säg att du ser ditt barn "precis som det är", och att det är bra. (T om bäst! för dig som mamma eller pappa)
Fokusera på dess varande istället för prestationer.
Tala om att "ni" är en familj, stärk barnets tillhörighet till en grupp. Men visa oxå att man respetekterar andra.
- Bojkotta all form av gammalmodig Nanny-metod :(

Visa ditt barn hur man lever i en gemenskap med andra där delaktighet och demokrati fungerar...
... dvs var ungefär som de flesta (av dagens) föräldrar faktiskt är!

Se ditt barn! Bekräfta hans/hennes känslor och visa att de är ok. Säg ofta att du älskar ditt barn, att du tycker om att vara med honom/henne osv.

Kränk aldrig, ta barnets känslor och tankar på allvar. Uppmuntra och umgås mycket, Visa att du vill vara med ditt barn och att du trivs i ditt barns sällskap.

Låt barnet få ha sin känslor och undertryck dem inte.

Se barnet.

Finns en bok som heter -100 lekar för självkänlsan- eller någonting liknande. Den är superbra och ger tips på enkla små lekar.

Alla har redan skrivit så bra tips men jag har ännu ett - säg och visa ditt barn att du älskar det fastän det gjort ngt dumt. Det är ju handlingen och inte barnet som är dumt.

Läste i någon föräldratidning om detta för ett tag sedan, ska leta upp den - säkert den med Juul-tips i I alla fall så betonades det bland annat att man inte ska berömma barnet hela tiden när de gör saker utan berätta att man blir glad av att de gör vissa saker.

Exempel:
barnet plockar upp något till lillasyster
säg inte "vad duktig du är" utan "vad glad jag blir att du är så snäll"
Detta för att barnet inte ska tänka att han/hon är sina handlingar och värderas utifrån vad han/hon gör.

barnet gungar och ropar "maaaaamma"
säg inte "åh, vad fint du kan gunga - vad bra du är" utan "hej! jag ser dig, du gungar"

De menade på i artikeln att barn behöver bli sedda och bekräftade. Inte veta om de är bra eller dåliga utan veta att det är någon som ser dem. Efter jag läst den minns jag att jag märkte hur ofta jag sa till Hillevi att hon var just duktig när hon gjorde grejer.

Säger bara, läs "här är jag vem är du" av Jesper Juul!

Denna ska tydligen vara jättebra.

www.karnevalforlag.se/bocker/karlekens-roll

Kärlekens roll
Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna

Kärlekens roll är en inträngande populärvetenskaplig skildring av vad de senaste rönen inom neuromedicin, psykologi, psykoanalys och biokemi betyder för vår förståelse av hur spädbarn formas och utvecklas.

Den nya forskning Sue Gerhardt tar upp visar att spädbarnets hjärna utvecklas och formas beroende på hur det sociala samspelet mellan spädbarnet och dess vårdgivare ser ut. En god interaktion bidrar till att utveckla den sociala hjärnan (prefrontala cortex), vilket i sin tur möjliggör för det uppväxande barnet att utvecklas känslomässigt. En bristfällig interaktion å andra sidan kan bidra till att individen senare får problem med anorexi, drogmissbruk, personlighetsstörningar, depressioner eller ett antisocialt beteende.

Sue Gerhardt är psykoterapeut med psyko-dynamisk inriktning och en av grundarna av Oxford Parent Infant Project, ett pionjärprojekt som erbjuder psykoterapi för spädbarnsföräldrar.

Tack för alla tips! De är jättebra. Ska kolla upp länkar och litteratur.
Jag tror att det är jättebra att man som förälder blir mer medveten om sådana här saker. Man tänker nog inte alltid på att tex. det man säger till ett barn i all välmening kan få en helt annan konsekvens än den man avser. Bara en liten nyansskillnad kan man tycka, men en jättestor skillnad för barnet.

Intressant tråd, jag skulle också vilja bli bra på detta! JAg tänker mig iallafall att en viktig sak är att visa att alla känslor och tankar är OKEJ. Att just känns frihet att ha och uttrycka sina känslor är nog en stor del. Och att man inte bara berömmer efter prestation.

Tror också en viktig del är att ett barn inte ska behöva känna sig fånig, utan att man tar det på allvar och visar det respekt och empati som en "riktig människa" och inte bara so "bara ett barn".
Och så lite jantelag som möjligt. Så tänker jag :)

Men det är intressant det här. Mia Törnbloms böcker är ju vädligt bra i detta ämne. Minns inte om de är just för barn, men man kan nog få mycket inspiration. Samma sak om barnpsykologen "Jesper Juul" s böcker!

Så sant! Jag tror att bara det här att du "tänkt till " genom att fundera på detta, skriva den här tråden tex, gör att du är lyhörd och intresserad av detta och därmed kommer ge ditt barn bra självkänsla. Tänker man på det här verkligen aktivt tror jag man reflekterar o e uppmärksam och lyssnar och att det förhoppningsvis gör nåt gott.

[citat]
Tala om att "ni" är en familj, stärk barnets tillhörighet till en grupp. Men visa oxå att man respetekterar andra

Varför tror du att detta med tillhörighet är viktigt? Jag har själv funderat lite över detta eftersom jag är ensam med min dotter och hon verkar ha lite dålig självkänsla, jag vet inte riktigt hur det hänger ihop. Hon är väldigt mån om att få vara med och blir väldigt ledsen och tar åt sig om något barn säger något dumt eller om hon inte får vara med. Hon vill väldigt gärna bli omtyckt och ibland tycker jag att det präglar hela hennes beteende. Så det verkar som att hon inte riktigt får tillräckligt med kärlek :(

Miss Ross: Min känsla är att det är djupt mänskligt rotat att behöva känna tillhörighet med en grupp (vi är ju flockdjur) och att det i stor utsräckning påverkar vår känsla av värde som människa. Tillhörigheten är livsviktig som flockjur. Framförallt tillhörigheten med familjen. Men att du är ensamstående gör väl inget. Kanske kan du strärka hennes känsla av att tillhöra en enhet genom att markera bandet till andra familjemedlemmar som far och morföräldrar? Kanske det kan vara du, hon och en hund etc. Att du visar att ni är en enhet större än två? Bara en tanke...

Pretty in scarlet: Ja det är en bra ide fast det är lite svårt då vi bort långt ifrån morföräldrar. Hund skulle ju vara härlig förstås.

Det jag har tänkt tidigare om det här är att det är viktigt att få känna att man är speciell och att andra människor ser en och tycker om en, och att hon kanske inte har känt detta. Men nu funderar jag mycket på detta med tillhörighet, alltså att det verkar vara viktigt att känna -här är vi! vi hör ihop liksom. Som att det har att göra med att man är lik vissa andra människor. Förstår bara inte riktigt psykologin bakom, varför är det så himla viktigt att definiera sig som en del av en grupp, och hur det kan öka ens egen självkänsla.

Jag har gått en kurs i Aktivt föräldraskap och där pratade vi just om självkänsla.
Bland annat så kan man just undvika ordet duktigt och istället använda omtänksam, hjälpsam, snäll, stark, modig, nyfiken, kreativ osv. när man pratar med barn.
Att förstärka den positiva egenskapen istället för att bara säga att någon är duktig är bra för självkänslan.

Svar till Blipp:

Fokusera på det positiva, ignorera det negativa och framför allt straffa inte. Straff förstärker det negativa beteendet och skapar skuldkänslor som i sin tur ger dålig självkänsla. Barn lär sig att tro på sig själva när man fokuserar på det positiva. "Älska mig mest när jag förtjänar det minst" är ett bra motto som ger barnet en god självkänsla.

Det finns mycket bra ovan men ett par saker jag tror är viktiga:

- Ge barnet erkännande för alla dess känslor. Det är t ex helt OK att bli arg eller ledsen och säga det. Det betyder dock inte att man alltid får som man vill.

- Var ärlig mot barnet med vad _du_ känner. Om barnet vill leka och du inte orkar det så säger du det i stället för att försöka komma med praktiska orsaker. Säg nej, inte just nu. Jag är så trött och behöver sitta och läsa/vid datorn/... själv en stund. Sedan kan vi göra det t ex. SÄger man "nu" så finns automatiskt ett "sedan".

Det gäller även i berömmet. Om barnet väntar tyst medan du pratar i telefonen så är barnet inte "duktigt". Man är inte duktig för att man är tyst, man är hänsynsfull. Och hänsyn gör andra glada. Alltså "Vad glad jag blir att du kunde vänta", för det är ju det man blir egentligen.

Vi ska inte uppfostras till att bli duktiga människor. Världen är full av människor försöker vara duktiga och mår dåligt för att de inte räcker till. Vi ska bli empatiska, hänsynsfulla med kontakt med våra känslor.

Att man säger "jag känner". Föräldrar har också känslor. Det betyder inte att föräldrar alltid får som de vill de heller .

Om du vill ha lite tips så gå in och läs på denna blogg där finns en bra artikel om just hur man ger sitt barn bra självkänsla:

jonasgademinblogg.blogspot.se/2012/11/jonas-gade-hur-ger-man-sitt-barn-bra.html

Finns även mer art om just självkänsla

 

Ge barnet ett erkännande att han/hon duger som de är och att de är unika, närvarande förälder som bryr sig och lyssnar på barnet och säger bra saker som vad du är hjälpsam nu och vad snäll du va nu osv.