Nekar mig egentid... (långt)

Hur hade ni planerat att göra när ni fick barn?
Om han tror dig ha en diagnos (varför tror han det?) varför ser han inte till att få hjälp med det?
Låter helt sjukt, på det sättet du beskriver.

Sätt hårt mot hårt. Jag förstår inte alls hans reaktion. Det låter iofs som om han anser att du stått i tacksamhetsskuld till honom.

Nej, jag kan inte alls förstå hans reaktion. Egentid behöver alla, även du. jag tycker på det som du skrivit att han är oerhört respektlös..

behandla honom som han behandlar dig...?
det är på tiden verkar det som.

Utifrån det du skrivit är det din kille som gör fel. Förutsatt att ni jobbar lika mycket borde ni båda ha rätt till lika mycket egentid 50/50. Sätt hårt mot hårt och kräv precis lika lång tid egentid i gengäld som han tar till sig. Be honom annars förklara varför det är rättvist att han ska ha mer egentid än du.

Kanske din kille skall söka hjälp över sitt kontrollerade beteende mot dig och sina agresiva sidor om du kräver din rättighet. Jag hade aldrig fixat en relation med sådannahär regler osv

Jag skulle inte palla en minut med en sådan idot. Om jag var du så skulle jag lämna honom direkt!!

Han måste ju få upp ögonen för hur det är för dig, självklart behöver du också egentid och har rätt till det. Hur är han annars med barnet? Han behöver hjälp att kontrollera sitt beteende och datorn hur tänker han? Låter barnsligt och som att han har ett behov av kontroll det är inte bra för dig eller barnet

gör upp ett shema ... är det inte så att de som har tex adhd mår bättre av att vet vad som ska göras på en viss tid. så gör upp ett shema och där står det svart på vitt vem som ska göra vad vid vilken tid och komma överens och följa det. så att du får egentid man måste få lite paus i bland.

Fy vad respektlöst! Hade lämnat honom med tanke på att det verkar vara så här jämt.

Jag känner mycket väl igen mig i din situation. - Du ska absolut inte behöva ha det så!

Tyvärr hjälper det inte att vända hans eget beteende mot honom, hos oss gjorde det bara situationen värre.

Om du tycker ert förhållande är värt att arbeta på måste du försöka få honom att söka hjälp, jag vet- jättesvårt. Kanske anser han sig inte egentligen ha något större problem.

Min sambo har troligtvis inte adhd som vi först trodde utan har istället sedan länge fått hjälp genom kognitiv beteendeterapi.
Det tar dock tid, sakta men säkert har vi tagit oss tillbaka till ett "hälsosamt" förhållande.

Vi har nu 2 barn och det fungera oftast väldigt bra. Det är jätteviktig att kunna föra en öppen dialog för att en familj (och ett förhållande) ska kunna fungera.

Önskar er Lycka till!

För att gå motströms (för det är väl för att försöka se problem ur olika vinklar som de diskuteras på detta forum?):

Jag tänker när jag läser din text att ni båda är bovarna. Faktiskt. Ni båda gör er till offer och ni båda straffar varandra (men har lika metoder!). Någonstans på vägen glömde ni att ta hand om varann, och ni har tappat lusten/motivationen/viljan att göra varandra lyckliga, ta hand om varandra och kravlöst vilja ställa upp för varann.

Jag tycker mig ana en viss attityd och bitterhet som smugit sig in. Jag tror att det första inlägget bara är en liten liiiten del av hur vardagen ser ut egentligen. Ni har kanske sårat varandra några ggr för mycket utan att reda ut det.

Tycker det är konstigt att ingen reagerat på denna kommentar: "Jag sa väl inte så snälla saker om honom heller, men inget som han inte förtjänade"

Eller fortsättningen: "så sa jag att det var synd att det var han som är den viktigaste förebilden för vår son"

DET tycker jag är rejäla övertramp och ett bevis att ni båda tagit ett steg för långt då och då, Känns som om ni behöver ta ett steg tillbaka och fundera lite. På relationsfrågor (och era önskemål om hur ni ska hantera saker och bete er mot varandra)- inte om egentid.

Bara min tolkning av detta. Jag vet ju inte mycket om saken så det är bara gissning. Men ville iaf påpeka att bara för att den ena beter sig illa ska man inte behöva "ge igen" genom att såra med ord. Då tycker jag att man inte har ett så sunt och givande och kärleksfullt förhållande som man skulle kunna ha.

Jag tror att ni båda har del i problemet, han genom att vara egoistisk och du genom att du, när du denna gång krävde egen tid inte bad om den utan snarare domderade och bestämde. "Nu ska jag... punkt." ungefär.

Om ni lugnar ner er lite grann och sedan gör en plan, en karta eller ett schema för hur ni ska fördela den lediga tid ni har. Och gör det rättvist! Så har ni den att hålla er till sedan och kan bara bråka när en ena av er gör övertramp på överenskommelsen.

Anonym (2Parter2Viljor) skrev 2009-04-10 20:22:52 följande: