Som dotter leva utan sin pappa...

Det är jättesvårt att svara på för det är så olika.
Jag tex blev av med min pappa ( av olika orsaker ) när jag var 12. Jag har aldrig lidit eller saknat honom. Jag fick dock en underbar styvfar istället vilket kanske är en del av det.

Min bästa vän har en far, men han är frånvarande en stor del av tiden och har alltid varit. Hon däremot har alltid haft stora problem och massor av faderskomplex. Hon är idag 34 och söker fortfarande hans godkännande, tyvärr enligt mig.

En separation/skillsmässa är alltid svår för stora som små. Med den skillnaden att våra små inte kan uttrycka det så som vi är vana att uttrycka våra känslor. Vid oro kan en liten tjej/kille bli i våra ögon oberäknelig, gnällig, sprallig, ledsen för ingenting, tystlåten eller tvärttom. Alla reagerar olika. Men är du lyhörd mot din tjej kommer du förstå vad bekymrar henne. Sen är det ju faktiskt så att även om vi inte vill, eller är ens medvetna om det så applicerar vi en del av våra kännslor, sinnesstämning på våra barn. Och de tar så klart efter.

Separationer är alltid svåra.

Om du är sen orolig att hon kommer sakna en pappagestalt, hittar barn en manlig mentor senare i sin omgivning om hon känner hon behöver det. Kanske morfar bli favoriten efter nåt år, eller den snälla förskoleläraren lite senare, eller kanske den coola fritidsledaren ännu senare. Jag tror på att om bara barnen känner sig trygga och älskade i relationer till människor de lever med kommer de finna ballans och den självförtroende de kommer att behöva.

Sen spelar det inte så stor roll om vilka dessa personer har varit eller av vilket kön.

Jag förlorade min pappa när jag var 6 år. Jag har nästan inga minnen av honom alls.
Han var alkoholist och drack dålig sprit och dog av det... var inne på behandlingshem osv...
Ett minne är att jag sitter på hallgolvet och är jätterädd för honom. Jag antar att han varit bortal änge och jag tappat en del av kontakten med honom. Det andra minnet jag har är att han tog med mej på ponnyridning... sen är det rätt blankt....

Jag har aldrig kännt någon saknad. Jag har ju inget minne av honom så jag vet inte riktigt vad jag ska sakna. En man? En man i min mammas liv? En man som sätter regler för mej? Allt sånt har jag tagit del av på annat håll...

Just för mej har jag aldrig haft ett behov av en far. Jag hade min morfar och när han gick bort höll jag min bror i handen. Det gör jag fortfarande. Däremot har jag aldrig sett dom som någon fadersfigur. De har varit morfar och bror...
Så... ja man kan klara sig utan en pappa. Däremot tror jag att det är extremt viktig att vara ärlig om varför det inte finns någon pappa när barnet börjar fråga och att alltid hålla ämnet öppet. Så pappafrågorna inte blir hyschhysch och pinsamt. Hos oss har det aldrig varit något konstigt att prata och fråga. Jag fick veta allt rätt tidigt. Det var en del av vardagen och mamma svarade så gott hon kunde. Allt kan man ju inte svara på...

Bra förebilder i mina ögon har inget kön. Och barn brukar hitta förebilder lite här och där. Jag hade en skitbra manlig lärare som jag pratade en hel del med om sånt jag inte tyckte att mamma var så bra på.

Visst blir man påverkad av att inte ha båda föräldrarna med. Precis som man blir påverkad av att ha båda med eller ha två föräldrar av samma kön. Allt som sker runt en påverkar...
Men gör man det till en stor och hemsk sak är det klart att det lättare blir stort och hemskt... Tar man det för vad det är tror jag att det är lättare att acceptera och gå vidare.

puff , nån mer? intressant att höra vad folk tror.

Mina föräldrar skiljde sig när jag var 2 år. jag har inga minnen av honom och känner att jag harklarat mig bra utan fadersgestalt. Min sambo har turen att få forma sin papparoll precis som han vill då jag inte har nån åsikt om hur han ska agera. Mkt hänger nog på hur mamma reagerar och hur barnen är som personer

 Jag själv med lillasyster växte upp utan pappa, han försvann från våran liv utan spår
 när ja var runt 2.5år min syster 1.5år ungefär...
 
 Det som spökade mest i våran skallar var att vi var tvugna att på något sätt
 acceptera att han övergav oss, att våran 2 äldre systrar (halv systrar) hade sin pappa
 att åka till varannan helg, alla andra barn i området med..

 Vi gjorde det tankesättet att pappa var död, enligt oss fanns han inte mera,
 trots att mamma desperat försökte förklara att pappa kanske kommmer tillbaka
 till oss, vi hade extremt svårt att försätta oss i den situationen

 så en dag så stog han i vårat v.rum, mamma hade inte många karlar hemma
 så vi fick panik såfort någon ny karl bekant var närma mamma, att vi skulle
 mista henne, hon var den enda vi hade liksom..

 så kommer ja ihåg mamma och pappa bråka, mamma sa att han kunde dra igen
 om han inte stog för att han denna gången gick hem till oss och att vi faktiskt såg honom, pappa ville mamma skulle berätta vem han var, men hon vägrade..

 Han ställde sig framför oss, bad om uppmärksamheten ifrån oss och sa att han
 hade något att berätta, jag är eran pappa sa han, vi kollade chockat
 på honom, grät och skrek hur fan han vågade, våran pappa var och är död,
 sedan tog det ett tag innan vi kunde acceptera honom..

 Det dröjde inte länge förens han köpte våran kärlek, först nu i äldre dagar
 förstår jag att mamma ville skydda oss, men ung och barn kan man inte tänka själv..
 mamma hjälpte oss en bit på traven genom att inte föra oss bakom ljuset

 att vara ärlig från början är viktigt, att göra barnet uppmärksamt att har han
 stuckigt en gång så kanske det kan hända igen, inte för att vända varandra
 emot sig, men för att skydda barnen

 jag har inte lidigt så jätte mycket av att pappa inte vart närvarande, det blir vad
 man gör det till, gör man stog deal av det så blir det så..
 men visst som barn känner man visst tomhet, som om  något viktigt försvunnit
 man inte kan känna vad det är, sedan är det viktigt att få bekräftelse
 att det inte är barnets fel att föräldern stack och övergav henne/honom.
 det är extremt viktigt för ett barns självkänsla att förstå att vuxna inte alltid
 kommer överens...

 krama om och ditt barn kommer klara sig fint fint utan sin pappa,
 sålänge du är bered att stå för frågor kring hans försvinnande osv,
 bara viktigt som sagt komma ihåg att få barnet att inte känna skuld...

 GLAD PÅSK

Min mamma o pappa skilde sig när jag va 2,5år när man är så liten så hajar man inget direkt. jag hade dock tre äldre bröder som tog över fadersrollen, jag är nämligen en sladdis. Men ju mer åren gick undrade man ju lite vart sin pappa va. Jag såg honom första gången sen när jag va 8 o visste inte vem det var, min äldsta bror sa det där va vår pappa. två år senare träffade jag honom igen o då pratade vi lite mera. Det har alltid varit mamma o jag, men utan min pappa har det varit lite tomt, bröderna kunde inte riktigt täcka behovet. När jag va 13 så valde jag själv o ta kontakt med min pappa o vi träffades en gång i veckan hemma hos honom o det va riktigt roligt. Det jobbiga va ju att min pappa va sjuk, vi visste inte hur sjuk han var o 4 år senare så avled han i sitt hem. Jag fick 4 hela år med min pappa o jag är glad för varje dag jag fick med honom. Idag så saknar jag honom som en tok, han kommer aldrig få se min bebis osv.

Jag tror man får ärr av att inte ha sin pappa, man märker att ngt är annorlunda liksom jämfört med andra barn. Alla i min klass hade två föräldrar, varför hade bara jag en? Jag önskar att jag hade fått mer tid med pappa, men tyvärr så kom sjukdomen i vägen. Men som sagt jag hade tre äldre bröder som tog hand om mig, men det blev liksom inte samma sak. Jag märkte inte av i början det där med pappa, det kom senare liksom. Så man ska nog va beredd på o svara på frågor o så.

Mammas o pappas skilsmässa slutade ju bra, de hade ingen kontakt på flera år, men tack vare att jag tog kontakt själv så blev de riktigt bra vänner i slutet. Han ville till o med gifta om sig....men men....men som sagt alla barn blir formade annorlunda. Min mamma är en sådan kvinna som gärna inte vill ha en man i sitt liv, men andra kvinnor kanske har svårt för ensamheten o tar in många män i sitt liv o då blir ju barnen lidande. Liksom man hajar inte fadersgestalten...Men återigen alla är olika. Hoppas det löser sig för dig.

Tack för att ni delar med er av era historier och vad ni vart med om, det betyder mycket.

Så många olika svar. Som nr 7 skrev så tror jag det blir ett ärr fast man är omedveten om det, att det liksom sätter sina spår. Att det uppstår en tomhet, och ett hål av att nån egentligen saknas men man kanske inte vet vad. Att man inte får alla sina grundläggande behov tillfredsställda, att man som en liten flicka behöver både en mamma och en pappa, en faderfigur, där man får uppmörksamhet och bekrfätele, det tror jag är viktigt för en liten tjej i hennes uppväxt...

Jag har levt i stort sätt utan fader. Föräldrarna skilde sig när jag fick tvillingbröder vid 3 års ålder.
När jag började utvecklas kroppsligt- 11 år så skyllde jag alla mina tankar och bekymmer på min far (som jag under min uppväxt träffat i perioder, varannan helg) Det var skönt att ha någon att skylla på som jag väldigt sällan träffade.

Men jag mår finfint utan fader. Kort sagt.

jag har lidit väldigt mycket av att inte ha någon pappa. han stack när jag var 3år. jag har alltid önskat mig en pappa. min farmor o farfar har jag träffat några ggr o dom har jag åxå saknat väldigt mycket.
jag har haft en trasslig barndom där jag var mycket bråkig o i tonåren drack jag mycket o var ute hela nätterna o umgicks med mycke idioter. har inte förren nu i vuxen ålder, nu när jag har eget barn som jag insett att jag faktiskt inte har någon pappa eller farmor o farfar o att jag må göra det bästa av situationen.

det jag upplevt med andra och mig är att de som lever utan en förälder oftast hamnar snett i samhället. skolkar, dricker, skaffar dåliga killar och sånt.

Allt är en definitionsfråga på termer så som "normalt" "naturligt" och "friskt". Jag har en tjej i min närhet som går på tabletter mot depression, har aldrig haft ett seriöst förhållande och närmar sig 30. Hon lider något extremt av oförmågan till relation. Hennes far struntade i henne hela hennes liv. Men om du frågar henne själv, så kommer hon inte anse sig skadad eller så. Medan omgivningen kanske tolkar depressionen/självskadebeteendet, oförmåga till karriär och relationer, som en skada från att fadern stuckit.
Det varierar nog mellan människor med självinsikt till människor utan självinsikt och även mellan människor som tagit skada och de fåtal som klarat sig helt utan negativa konsekvenser.

Sen är det sällan bara fadern det beror på att fader saknas. I allra flesta fall är det ett join venture.

Intresserad av den här tråden eftersom min lillasyster (vi är halvsyskon) inte har sin pappa närvarande, och jag vet att det har varit jobbigt för henne och ville se hur andra upplever de känslorna.

Han har startat flera familjer och sen stuckit, så hon har även syskon hon inte träffar. Han stannade tills hon va.. hmm.. 4 år? I perioder de första åren träffa han henne en del, och hon har haft kontakt med sina syskon de första åren.

Men sen slutade han svara i telefon. Vissa perioder har hon ofta talat in meddelanden på hans telefonsvarare. De ses på sin höjd två ggr per år. För att lämna födelsedagspresenter och julklappar. Antingen lämnar han av dom lite snabbt på parkeringen utanför. Eller så kommer han in och ställer sig i hallen. Han tittar knappt på henne, utan pratar ovanför hennes huvud. Och kramar ska vi inte prata om.

Hon blir 14 nu i sommar (men har många problem, är väldigt osjälvständig och upplevs nog av många som flera år yngre. :/ )
Hon kniper igen och håller allt inom sig för hon vill vara "duktig" så pappa ska vilja ha kontakt med henne. När han lovar att komma men inte gör det och hon blir jättearg och ledsen så vågar hon inte säga det ifall han försvinner helt då. Hon har byggt upp en jättemur, tyvärr. Men ett par ggr har hon öppnat sig ang detta och sagt hur mycket hon tänker på det och hur mycket hon undrar varför hon inte duger och varför han inte tycker om henne. Samtidigt har hon skuldkänslor över att älska honom för att mamma (och jag) avskyr honom. Vi säger det inte, men hon vet om att han fysiskt och psykiskt misshandlat oss.

Så min slutpoäng är att det nog är väldigt viktigt att uppmuntra barnet att tala om sina känslor. Att lyssna och inte förminska dem. Att inte tala illa om pappa (även om han va en skitstövel). Men min syster kan ju aldrig fungera likadant eller ha samma pappa och samma omständigheter som DITT barn, därför går det eg inte att jämföra.

Vill tillägga att jag tror att det här jojo-andet gör det värre. Det hade nog varit enklare (??) för min syster om hennes pappa helt försvunnit istället för att komma tillbaka och inge hopp när han känner för det.

Många här inne tror att jag skriver om mitt barn men helt ärligt så har jag inte barn ännu, men inom en snar framtid hoppas jag!
Mina frågor jag ställer handlar faktiskt om mig, om att växa upp utan pappa.
Jag ska ta det lite kortfattat;

Min mamma och pappa går skilda vägar när jag är nästan 3 år, vad jag förstått så har det gått "vilt" till. Det har tydligen varit fysiskt våld inblandat där min pappa har varit boven i dramat och tydligen "slagit sönder min mamma", har hört ryktesvägar att han dömdes till fängelse i nåt år för det.
Jag har själv inget minne av min pappa men har i hela mitt liv fått höra att min pappa är och var en stor idiot, detta har jag fått höra från min mamma och resten av min släkt (från mammas sida). Har inte kontakt med ngn från min pappas sida.
Det råder delade meningar om vad som hände efter att dom gick skilda vägar, antingen så förbjöd mamma min pappa att träffa mig eller så "struntade" min pappa i mig....jag vet inte vilket?!
Jag har i hela mitt liv alltså vuxit upp utan pappa, har aldrig känt att jag saknat honom då jag inte har något minne av honom o dessutom bara hört att han är en skitstövel och idiot o att man ska hålla sig borta från honom. Detta gjorde att jag aldrig funderade så mycket över min egen pappa och vet heller aldrig hur det känns att ha en pappa. Dock så kom det in en låtsaspappa i bilden men har aldrig haft några känslor direkt till honom. Minns bara att när jag var liten så frågade jag en gång efter min pappa o då sa mamma att han är min nya pappa......
I hela mitt liv har jag alltså hört mammas version, nu har jag fått höra en ny version från några på min pappas sida av en slump. Den är att mamma var otrogen med min låtsaspappa och att det var därför dom gick skilda vägar, o antagligen därför pappa försökt slå ihjäl mamma.....vad vet jag?!?
Har försökt att prata med min mamma om detta men varje gång brusar hon upp och blir arg och tycker att jag frågar för mkt, hon säger att det rör upp en massa gamla känslor inom henne som hon inte orkar med och hon känner sig ifrågasatt...? Men jag har väl rätt att få veta, eller??
O varför fick jag aldrig fortsätta behålla kontakten med min pappa+? Bråket var ju mellan dom två, det ska ju inte drabba barnet, eller?? Tänk om jag hade fått växa upp med min pappa, undra hur det hade format mig då? alltså att jag hade haft kontakt iallafall..
Jag varju bebis när detta händer o har som sagt inget minne av det men tror ni jag som barn/bebis har blivit känslomässigt påverkad då?? Blir ett litet barn det?? Känner det av sånt, att någon viktigt person saknas som var "vårdare"?? Tror ni att jag kanske blev orolig av detta som barn?? O hur har det då drabbat mig?? oro, eller?? ett barn kan ju inte uttrycka i ord och om det vart starka känslor så måste det ju ha "skadat" mig....
Jag vet ju att detta har påverkat mig i mina relationer till det motsatta könet då jag alltid har haft svårt för kontakt med killar, fast idag har jag världens mest underbara sambo som jag älskar och trivs med bäst i hela världen

Jag börjar många gånger fundera på om att jag e konstigt eller onormal som inte "känner nåt" när min pappa kommer på tal....eller att jag som liten/ungdom aldrig haft tankar eller funderingar o undringar varför jag inte har en pappa eller varför jag inte saknat honom??? För mig var det liksom självklart att bara ha en mamma, hon var ju både mamma o pappa för mig....?!? om man nu kan vara det. Ska tilläggas att min mamma har haft mkt problem med sig själv vilket resulterade i att jag många gåner blev lidanden för det, blev inte sedd o bekrfätad tillräckligt och hon hade aldrig tid för mig o jag var mest ivägen. Man skulle alltid lyda henne o göra som hon ville, annars dög man inte....i dessa stunder fundear jag på att här kanske jag hade behövt min pappa.....vad vet jag....

Hur som helst, jag är idag 30 år och vet att han bor i samma stad som mig. Funderar på att kanske ta kontakt med honom men jag vet inte.....känner att jag måste få lite perspektiv på detta o rensa min tankar o känslor o funderingar....har rätt så nyligen tagit tag i detta, mest pga att jag går i samtal....

Tänkte bara hör vad ni tycker om denna historien ....ge mig gärna lite synpunkter. Tacksam för svar