Vad kan det vara? ODD?

Hej.
Jag känner igen mycket av det beteende du beskriver i vår son. Han har autism-diagnos (högfungerande/Asbergers syndrom). Jag tycker du ska be om ett extra möte med förskolepersonalen, beskriva att du är "orolig"/funderar över ditt barn. Ni kan under mötet prata om ni vill att en specialpedagog kommer och "tittar" på ert barn - sedan kan ni ha ett möte igen. Alternativet är att du ber att få komma till BVC och pratar med dem. Mitt råd är att försöka var öppen om hur du upplever sonen och hans beteendeoch går på din magkänsla. Vad var det som fick dig att tro att han har ODD? Du får gärna inboxa mig om du har fler frågor/funderingar.

Jag har pratat med BVC och en psykolog skulle kontakta oss, men jag har inte hört nåt mer. Det har varit rätt så lugnt nu ett tag och då ångrade jag mig att jag tagit kontakt med psykolog, att jag kanske överdrivit detta. Vill inte göra någon utredning och få en stämpel för livet. Är lite emot detta med att sätta diagnoser hit och dit, samtidigt som jag vill veta. Jag vet inte om jag förstorar upp det eller om jag förnekar det. Jag vill ju inte att något ska vara fel. Jag har läst om autism och asbergers men tycker inte att det stämmer in på honom. Har inte läst om ODD tidigare och när jag tittade runt bland trådar här så såg jag att fler av dem hade dessa klädproblem, vilket jag aldrig stött på tidigare. Vilka av beteendena känner du igen?

Min son har adhd och han är ungefär sån...

odd är trotssyndrom och det låter inte som att din son har det.

Min son har inte riktigt samma kläd problem som din son men väldigt nojjig med kläder. Det är väldigt viktigt för honom att det sitter rätt, inga sömmar får skava/kännas. Det måste vara jämt tryck hela vägen, en tröjärm får inte vara tight över överarmen och slapp på underarmen, tex. Bara viss sort strumpor som duger.

Det är flera andra saker som du skriver som jag tycker jag känner igen med min son, han har ingen diagnos än men vi föräldrar tycker det är väldigt likt Aspergers Syndrom när man läser om det.
Saker som har hjälp min son är stora doser av Omega-3 &-6, det har hjälpt bla mot humöret, koncentrationen och sömnen. Ett bolltäcke för bättre sömn, timstockar för bättre tidsuppfattning och strikta rutiner med schema.

Om du inte får gehör från fsk och BVC kan du kontakta bup själv, behövs ingen remiss.

Jag tycker inte du ska vara rädd för att du förstorar problemen. Även om jag kände exakt samma sak då jag tog kontakt med bup ang vår son.

Jag känner igen i stort sätt allt, förutom språket, i vår son med högfungerande autism. Särskilt det med kläder. Fast här ska han bara ha mjukisbyxor och ett tag (i över ett halvår) nekade han hälften av alla färger. Han kan inte ha stövlar utan att ha helt regnställ på sig, det blir alltid problem vid väderbyten från tex overall till jacka etc.

Din son kanske inte alls har någon diagnos, men det är nog inte helt dumt att kolla upp vidare heller. Vår son mår iaf mycket bättre nu än innan vi fick någon diagnos på honom. Tidigare hade vi alltför höga krav på honom, vi ville ju att han skulle bete sig som andra barn. Nu däremot har vi realistiska krav på honom, och vi har lärt oss att bemöta honom på ett bättre sätt för honom. Många av hans tidigare tvångstankar har försvunnit, särskilt gällande kläder.

Vi har förövrigt också ett dagis som tycker att allt fungerar så otroligt bra, och att sonen är som alla andra. Även nu när vi har diagnos, så ser dem inte det samma som vi (och alla kunniga inom området). Så om du verkligen vill ha råd och hjälp så rekommenderar jag heller att ta kontakt med bup, kanske har ni någon mellanvårds"avdelning"? De har iaf hjälpt oss extremt mycket!

Tack alla ni som har svarat och delat med er!

Försenad språkutveckling är ett tecken på HFA annars lutar det mer åt AS.

Aspergers syndrom definieras i avsnitt 299.80 av Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders (DSM-IV) med sex huvudsakliga kriterier:

1. Kvalitativt nedsatt förmåga till social interaktion,
2. Begränsade, repetitiva och stereotypa mönster i beteende, intressen och aktiviteter,
3. Betydande nedsättning av funktionsförmåga i viktiga avseenden,
4. Ingen betydande försening av den allmänna språkutvecklingen,
5. Ingen betydande försening av den kognitiva utvecklingen såsom nyfikenhet på omgivningen, eller i utvecklingen av för åldern adekvata vardagliga färdigheter eller adaptivt beteende (utöver social interaktion) under de tre första levnadsåren.
6 Symptomen kan inte bättre förklaras av en annan specifik genomgripande störning i utvecklingen, eller av schizofreni.

Det jag själv läst om AS är bl.a. att de som har det har svårigheter med hur man beter sig socialt, att man ofta har ett specialintresse, har svårt att känna med andra människor och sätta sig in i hur de känner/tänker, är ofta "lillgammal" till sättet. Inget av detta stämmer in på min son.

Om man har adhd har man svårt att:

hålla kvar uppmärksamheten
kontrollera sina impulser
vara lagom aktiv

Här stämmer de två sista in till viss del, men koncentrationen är det inget fel på.

För att kunna ställa diagnosen ODD måste minst fyra av nedanstående kriterier ha uppfyllts, och under minst sex månader i sträck.

Tappar ofta besinningen
Grälar ofta med vuxna
Trotsar ofta aktivt eller vägrar underordna sig vuxnas krav och regler
Förargar ofta andra med avsikt
Skyller ofta på andra för egna misstag eller dåligt uppförande
Är ofta lättretad och stingslig
Är ofta arg och förbittrad
Är ofta hämndlysten eller elak

Här stämmer det mesta in just nu tycker jag.

Jag har haft tankar på att det kan vara ADHD eller AS men jag tycker liksom inte att det stämmer in riktigt. De huvudsakliga problemen för de diagnoserna har han inte. Vad finns det mer än ADHD, AS, ODD? Autism har han inte och inga problem med motoriken så Damp kan också uteslutas.

Ni som har barn med HFA eller AS, hur fungerar de socialt?

Jag ska läsa på mer om olika diagnoser och avvakta lite tänkte jag. Han har fått syskon för inte så längesedan och problemen har förvärrats sen dess. Har era barn syskon? Hur har de reagerat när det kommit en ny i familjen?

När jag i början läste kriterierna för autism och läste om autism kunde jag inte alls se att det stämde för min son. Framför allt inte när man läser att dem ofta snurrar på hjulet på bilen istället för att leka med den etc. Men nu efter utredningen ser jag ganska tydligt att det faktisk stämmer på min son jämfört med andra barn på samma ålder.

Min son med hfa är väldig social. Han leker med andra på dagis och söker sig till andra utanför här. Dock är han mer försiktig och avvaktande, och han tycker inte helt om barn som är väldigt "på" honom. Men på dagis kan de fortfarande inte se att han skiljer sig från andra barn, så han fungerar tydligen bra
Dock kan han ha problem med tex att man inte klättrar på soffan hos vem som helst, eller att man ska säga hej och tack. Ingen kan se på hans beteende att han har autism, inte ens hans morföräldrar eller kompisars föräldrar. Andra kan kanske se att han reagerar lite starkt ibland på småsaker, eller att han inte gärna svarar på frågor, men det är allt.

Hur är din son vad gäller att tex berätta vad han har gjort på dagis, att svara på frågor, att ha ett samtal med? Min son pratar bra, men kommunicerar inte lika bra. Med oss föräldrar kommunicerar han bra tycker jag, men inte alls som lillasyster på tre år gör med oss.

Lill-mamsen:
det är svårt att beskriva sitt barn med hjälp av skrivna ord, det som man läser kan ju tolkas så olika, men jag kan förklara hur jag tänkte angående det du skrev om din son i trådstarten (dock säger jag INTE att det på något vis ÄR såhär, detta är enbart mina tankar om det jag läste).

Det här är kriterierna för autistiskt syndrom (autism).

Fyra huvudsakliga kriterier används för att diagnostisera autistiskt syndrom:
1. Allvarlig begränsning i förmågan till ömsesidigt socialt samspel.
2. Allvarlig avvikelse i kommunikationsutvecklingen (inklusive språket).
3. Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter.
4. Tidig debut (senast kring tre års ålder).

Jag upplever att detta låter som ett mycket "begränsat" barn, man tänker lätt på "barnet i glaskulan" som inte pratar, inte samspelar alls med andra, som sitter och viftar med händerna eller snurrar på ett bilhjul. Men eftersom det är en mycket komplicerad process att sätta en neuropsykiatrisk diagnos på ett litet barn, är detta som skrivs ovan också väldigt "komplicerat".

Tex kan "Allvarlig begränsning i förmågan till ömsesidigt socialt samspel" innebära sådant som stort uppmärksamhetsbehov, stuckit iväg, totalt orädd, väldigt social - med okända, rädd för större barn, bestämmer i leken, vill bestämma, vill leka på ett visst sätt- annars blir han arg, blir hopplös när ni har främmande/går bort, vill vara i centrum

"Allvarlig avvikelse i kommunikationsutvecklingen (inklusive språket)" kan även vara att vara tidig i språkutvecklingen, men kommunikation är så mycket mer än det talade ordet, det är också blickar, ögonkontakt, kroppsspråk, mimik och detta hör även ihop med det ömsesidiga sociala samspelet som beskrivs ovan (lek och samspel)

"Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviteter" detta kan innebära speciella "rutiner" vid mat, svårt att aktivera sig självständigt, tycker om tv/dator, rita är hans stora passion, otroligt minne, kommer ihåg detaljer, pratar högt, känslig för ljud

Barn med autism har svårt att få ett helhetsgrepp om sin vardag, det ser och upplever detaljer. Mår ofta väldigt bra med rutiner och schema där de kan se vad som ska hända. Behöver vara förberedda på vad som ska hända. Ofta är utvecklingen hos barn med autism väldigt ojämn, de kan vara långt över sin ålder inom vissa områden.

Du beskriver att din son blir arg, får panik, tokrus, hopplös i situationer som är jobbiga för honom. Han är också smart, har ett otroligt minne, kommer ihåg detaljer.

Vad du kan fundera vidare på är hur är han på att visa/känna känslor, balansen (jag personligen tror att många barn med autism har mycket bra balans och mycket sällan ramlar och slår sig)

Sedan skrev jag att man ska lita på sin magkänsla och jag tolkar att du ändå är orolig för din son då du skriver att du har märkt att omgivningen reagerar på hans beteende och du tror inte på när förskolan säger att allt fungerar bra .

Sen är det ju så att neuropsykriatiska funktionshinder går in i varandra, ofta har man svårigheter inom många områden, men får diagnosen i det område där det utmärks som mest alternativet som också är ganska vanligt är att man får dubbeldiagnos tex ADHD-AS.

Denna information hittade jag på NeuroNätet och jag kopierade det som jag tyckte stämde in på min son och som ni ser så var det ju faktiskt en hel del. Jag tror att jag har jämfört för mycket av det jag sett i skolan, där det ofta blir mer påtagligt, eftersom det är mycket stillasittande och krävs mycket koncentration. Jag grät när jag läste detta eftersom jag kände igen mig så mycket. Jag vill ju verkligen inte att han ska ha dessa svårigheter, samtidigt som det känns skönt att det kanske finns en förklaring till varför han är som han är. Jag tycker ändå att det stämmer in mer på ADHD än Aspergers. Många gånger har jag klandrat mig själv att jag inte är tillräckligt hård/för hård, ger för lite uppmärksamhet/för mycket o.s.v. Jag försöker göra allt rätt men ändå blir det så fel. Jag blir så ledsen över att jag verkligen försöker att ge honom en god uppfostran och ändå beter han sig så här, medan en del föräldrar som knappt bryr sig om sina barn ändå har barn som lyssnar, respekterar o.s.v. Jag är jätteorolig för hur det ska bli när han börjar skolan. Jag vet ju att han är smart, tidig i utvecklingen men hur han ska kunna sitta stilla, vänta på sin tur och dela uppmärksamheten med alla andra i klassen blir svårare.

Aspergers

Redan som barn har många med Aspergers syndrom en störd sömnrytm, lider av bristande uppmärksamhet och är överaktiva. Tidigt märks detaljminne och detaljintresse hos dessa personer. Många framstår som oerhört envisa, med liten förmåga att anpassa sig till rutinförändringar. De har svårt att följa andra människors initiativ och visar ett uttalat motstånd mot förändringar. Det finns en grupp som tidigt är mycket aktiva och som kan uppfattas höra hemma under diagnosen ADHD. Dessa personer förefaller som barn vara orädda, En del barn med Aspergers syndrom kan ge ett lill-gammalt intryck. Närstående upplever i allmänhet inte att barnet är kontaktlös eller kontaktstört. Kraven på social anpassningsförmåga ökar med stigande ålder vilket medför att en del svårigheter blir mer iögonfallande. Barn med Aspergers syndrom beter sig ofta socialt och emotionellt opassande, ofta brådmoget eller provocerande och förstår inte sociala regler. Det vägrar också ofta att acceptera vuxenvärldens krav. Tidigt börjar många föräldrar fundera över barnet men har svårt att sätta fingret på problemet. Eftersom personen saknar förmåga att ta in andra människors perspektiv sker det mesta på egna villkor. När det gäller barn så gör barnets egocentriska beteende det svårt att få kamrater. Genom sin intellektuella och språkliga förmåga kan många med Aspergers syndrom kompensera för en del av sina svårigheter. Många som har Aspergers syndrom tycks ha någon form av perceptionsstörning och det är vanligt med avvikande reaktioner på sinnesintryck precis som vid andra neuropsykiatriska svårigheter. En del reagerar starkt på svaga ljud och en del besväras av vissa klädmaterial. De flesta har entonig röst som kan vara för stark eller för svag.

ADHD

Ett av de mest slående symtomen vid ADHD är svårigheten att reglera aktivitetsnivån så att den passar in i det aktuella sammanhanget. Det medför att personer med ADHD har svårigheter att anpassa sin aktivitetsnivå till vad situationen kräver. Under dagens lopp växlar aktivitetsnivån i perioder då personen känner sig trött, har behov av att vila och kanske somnar. Överaktiviteten är delvis ett sätt för personer med ADHD att höja sin vakenhet genom rörelse och ständiga byten av intresseväckande aktiviteter. Koncentrationsförmågan höjs genom att gunga på stolen och plocka med saker. Att hålla sig stilla kräver stor koncentration. Vanligt är växlingar mellan överaktivitet och passivitet.förmåga och energi. Hos barnen kan man se hur de i livliga lekar varvar upp för mycket och förlorar spärrarna för vad man får göra. Många har ofta svårt att både lyssna och titta samtidigt. För att kunna koncentrera sig på att lyssna kanske personen väljer att titta bort vilket kan misstolkas som att personen inte är intresserad av vad som sägs eller inte lyssnar. Det är vanligt med överkänslighet mot vissa typer av ljud t.ex. plötsligt starka ljud eller ljudet från applåderande händer, en dammsugare eller rakapparat. Den som har svårt att koncentrera sig kan ibland "fastna" i det den gör. Personen blir uppslukad och koncentrerar sig alltför mycket på en enda sak. Detta kan man se det hos personer som blir helt uppslukade av att t.ex. spela TV-spel - de varken hör eller ser något annat. Att kunna vänta med att reagera är en viktig förmåga. Människor med ADHD har ofta en påtagligt bristande impulskontroll som kan yttra sig på mänga olika sätt. Människor med ADHD är ofta intensiva och uppfyllda av sina idéer och känslor. De får därför svårigheter med att lyssna in andra i lek, arbete och samtal. Det är "här och nu" som gäller, oftast med sig själva i fokus. Det innebär att de har svårare att samarbeta, underordna sig andras idéer och följa andras instruktioner. De har också ofta svårt med att vänta på att få sina behov tillgodosedda. Att avbryta andra, både verbalt och i handling, är typiskt. Att börja tala rätt ut i luften eller handla "på impuls" utan eftertanke är också vanligt. I sällsynta fall är den bristande impulskontrollen märkbar som aggressiva utbrott och oförutsägbara explosiva våldshandlingar. Bristande impulshämning men god verbal förmåga resulterar ofta i ett ändlöst pratande och argumenterande. Personer med ADHD kan förutom att visa aggressivitet och känsloutbrott, också visa stor ömhet och hängivenhet. De är i regel mycket uppmärksamhetskrävande då de visar såväl positivt som negativt beteende. Dålig impulskontroll hos barn kan yttra sig i att barnet springer rakt ut i gatan utan att se sig för, slår en kompis istället för att tala om att han är arg. De känner inte på sig hur lång tid som har gått och de har svårt att skynda sig och att passa tider. Detta leder till att de ofta kommer för sent. Många med ADHD pratar och argumenterar överdrivet mycket. De kan ha svårt att reglera röststyrkan vilket medför att de pratar och skrattar för högt, en del skriker istället för att prata. De är dåliga på att lyssna in andra människor och att vänta på sin tur. Personer med ADHD, oavsett ålder, är ofta lättirriterade och växlar blixtsnabbt från glädje till ilska. Det häftiga humöret är dock ofta normala känslomässiga reaktioner. De förefaller också som barn behöva kraftfulla tillsägelser från de vuxna för att uppfatta att de har gjort något tokigt. Föräldrarna är ofta olyckliga över att barnen inte tycks reagera förrän de själva blivit väldigt arga efter att ha sagt till många gånger. En del personer med ADHD reagerar lätt med aggressivitet. Det blir ofta en olycklig spiral av trots, aggressivt bemötande och upptrappade konflikter. Många har sömnproblem. Det kan yttra sig som svårigheter att somna in

Starlight mamman:

Min son är också försiktig och avvaktande. Står ofta en bit ifrån och tittar på och sen kommer han hem och testar på oss. Han tycker heller inte om barn som är för påflugna då kan han blir arg och vill vara ifred. Jag tycker däremot att han kommunicerar bra. Han är ju väldigt talför och pratar öronen av vem som helst. Med vuxna är han den som ska synas och höras hela tiden, men när det är många barn, t.ex. i en lekpark kan han bli helt handlingsförlamad istället. Han hade en period då han inte alls ville leka med nån som kom hit, då ville han bara bli lämnad ifred. Jag upplever att han vill leka med kompisar och att han vill att de ska komma hit, men när de kommer springer han ner till oss hela tiden. Han har väl aldrig varit den där ?lektypen? direkt utan sitter hellre med och lyssnar på vad vi vuxna pratar om och ?lägger sig i?. Hur gammal är din son? När kände du att det var dags att slå slag i saken och söka hjälp? Vad var det liksom som fick dig att förstå?

Wilda77

Ditt inlägg fick mig att tänka till lite extra och inte vara så trångsynt. Jag skulle nu kunna tänka mig att han har ADHD med drag av Aspergers.

TS: skrev i ett tidigare inlägg om att min son är så som du beskriver. Han har svår ADHD. Inboxa eller skriv här om det är något du vill fråga.
Tycker i alla fall att du ska ta kontakt med BUP om du inte har gjort det. De kan utreda och komma fram till rätt diagnos. Det är inte förtidigt, min son var 4 år när han utreddes.

Min son kan också gärna vilja ha kompisar på besök ibland, men när de väl är här blir han så snabbt less och orkar inte/vill inte vara med dem. Men han är "populär" bland andra barn, andra vill gärna leka med honom.

Vi har alltid känt att han har varit annorlunda egentligen, men aldrig förstått hur och vad som gör honom annorlunda. Så ofta vi har bråkat om uppfostran och vi har haft meningar om att vi har varit för hårde, för slappa, att vi måste ge honom mer uppmärksamhet etc, ja, allt du bekriver. Vi har verkligen granskat oss själva som föräldrar gång på gång! Men inget hjalp på sonen.

När han skulle fylla fem år fick jag nog. Vi gick till affären en eftermiddag och som så ofta annars fick sonen världens vredesutbrott. Där och då förstod jag att detta inte kan vara normalt för en fem-åring. Så jag ringde bup förstkommande måndag. Där fick jag tid efter fyra veckor. Under tiden vi väntade tänkte vi genom allt som vi genom åren har reagerat på gällande sonen och plötsligt hade vi en lång lista! Jag skrev om sonen på nätet och fick bara svar att det lät som autism. Det var för mig helt otänkligt att han skulle ha autism, han som var så smart och "normal". Faktisk skrev jag om han på ett forum redan då han var nästan fyra år, och jag fick svar ang autism, men den gången tänkte jag bara att det inte kunde stämma, så vi gjorde inget mer åt det förrens över ett år senare.. Väl, autism har han tydligen och nu ser ju även jag att han passar in där. Det som i huvudsak gjorde att vi reagerade var hans många och starka vredesutbrott, men detta med kläder var också ett av de mer tydliga problemen vi hade. Sonen är fortfarande fem år nu, och vi har haft diagnosen sen december.

Starlight mamman: Jag känner igen det där om att bråka om uppfostran. Många av våra diskussioner just nu går åt till att resonera om hur vi ska göra på bästa sätt för att det ska fungera här hemma. Vi som aldrig bråkar med varandra börjar också nu bara för att det tär så mycket. Ibland känns det som att vi måste flytta ifrån varandra p.g.a. att vår son blir mycket jobbigare när vi är hemma allihopa. När han är ensam med ¨ågon fungerar det mycket bättre. Nåt du känner igen?

Det där du skriver om att din son vill ta hem men sen blir less och inte orkar och att han är populär bland kompisarna stämmer in precis på min son. Men hur leker han då? Både med andra, med er och själv?

Hur ter sig hans vredesutbrott och när får han dem?

Vad säger din son när du frågar om vad han gjort på förskolan och hur han har det där?

Fru waran: Hur fungerar det på förskolan för din pojke då? Han kanske går i skolan nu? Märkt nån skillnad från förskola till skola i sådana fall? Vad har blivit bättre sen utredningen?

Hmm jag är ju så rädd för det där med att sätta en diagnos, det blir ju nåt man bär med sig hela livet. Tyvärr har jag dålig erfarenhet av det eftersom jag vet två stycken som förmodligen blivit feldiagnosticerade. Sen är jag också orolig för att börja ge mediciner. samtidigt har jag sett snabba resultat på en del som fått medicin och hur de kan fungera på ett helt annat sätt än innan. Ger ni medicin? Vad har ni förändrat?

Vi ger ingen medicin, jag tror inte det finns någon medicin för barn med autism. Oavsett, det hade jag också varit väldigt skeptisk till. Innan vi fick diagnosen var särskilt mina föräldrar väldigt emot att vi skulle göra en utredning på sonen, speciellt när det bara var vi hemma som märkte hans problem. Men jag kunde inte och kan fortfarande inte se något negativt med att ha diagnos. Jag känner egentligen att man kan välja själva vad man vill göra utfrån diagnosen. Om inte vi föräldrar hade kämpat på så hade varken dagis eller skolan fått veta om hans diagnos och inget extra hade blivit gjord för honom bara pga diagnosen. Men där har nog alla olika erfarenheter.

Ja, sonn fungerar mycket bättre med bara en av oss. Så tyvärr blir ofta helger och semestrar jobbiga. Jag vet inte varför det kan vara så, kanske för att han får mycket mindre uppmärksamhet när vi alla är tillsammans. Eller kanske för att jag och sambon gör saker på lite olika vis och det blir mer förvirrande när vi är båda två med honom. Eller något helt annat, det vet man aldrig

Han leker och skojar med andra barn. Han är inte så bra på fantasi- och rollekar. Hemma leker han mest med lillasyster, aldrig själv. Och ibland med oss, men det är svårt, för hemma vill han alltid bestämma allt i leken. Och på dagis låter han andra bestämma allt.

Han svarar sällan när vi frågar vad han har gjort på dagis. Han kan säga att han inte vet. Om vi vill ha något vettigt ur honom måste vi veta vad han har gjort och ställa verkligen ledande frågor. "Vad har du gjort idag?" blir för öppet och stort.

Vredesutbrott kan han få när som helst, men det finns alltid en orsak, även om vi inte alltid ser den lika tydligt. Kanske ville han ha med en teckning hem från dagis, eller det har hänt för mycket på en dag, eller han inte vet vad som ska hända dit vi ska, eller något inte går exakt som han ville, eller han måste byta aktivitet. Vad som helst Tidigare blev han helt tokig när han blev arg. Han slog, tog sönder saker, skrek fula ord etc. Det har blivit mycket bättre senaste halvåret. Nu kan han säga några fula ord eller hota med att ta sönder saker, men han kan styra sig. Vi gör nu det vi kan för att han inte ska få utbrott, och tex är han sällan med i affären längre då han tycker det är jobbigt.

Kommer jag ihåg rätt att du utbildar dig till lärare? Hur långt har du isf kommit? Jag läste till förskollärare (gör iofs fortfarande, men ska sluta snart), och det var egentligen när jag läste där att jag upptäckte att sonen skiljer sig från andra barn på samma ålder.

Starlight mamman: Jo jag utbildar mig till lärare, har ett år kvar. Just nu är jag föräldraledig. Började också fundera en del när jag läste litteratur om specialpedagogik. Har inte så mycket erfarenhet av mindre barn och att jämföra honom med de skolbarn jag träffat på med diagnoser är svårt eftersom det är en helt annan miljö där och de barnen har verkligen varit utmärkande med utbrott, prata rätt ut, inte kan sitta stilla på sin plats, svårstartade m.m. Jag har träffat på två barn med aspergers, men det är också äldre barn och de har också varit utmärkande på så vis att de är väldigt speciella och egna i sättet. Jag har arbetat som personlig assistent och då har jag träffat på vuxna med t.ex. autism men då har de varit personer som i stort sätt varit okontaktbara. Varför ska du sluta läsa till förskollärare?

Lill Mamsen: min son går ett extra år på förskolan, han börjar skolan till hösten. Jag hoppas att övergången blir bra.

Det som har blivit bättre sen utredningen är att omgivningen har fått större förståelse för hans svårigheter och även han kommer så småningom när han förstår med av detta, ha lättare att förstå sig själv och varför han är på ett visst sätt. Vi har även fått hjälp med hur vi ska hantera och bemöta honom och vi har fått medicin.

Jag tycker inte att man ska vara rädd att utreda. Man stämplar inte ett barn med en diagnos. Tvärtom. Man hjälper barnet. Man öppnar dörrar för framtiden. Jag tycker att man stämplar barnet genom att låta bli att utreda. Då är barnet på ett visst sätt som omgivningen upplever som jobbig och bråkig och ingen förstår varför. Det är värre att bli stämplad som ligisten och bråkstaken än att bli sedd för den man är för att man har ett funktionshinder. Det är inget fel att ha ett funktionshinder men får man inte den hjälp, stöd och förståelse för det kan det bli förödande. Men diagnos öppnar man dörren till hjälp i skolan. Jag skulle aldrig vilja att min son blev sedd som den bråkiga pojken och han blev utan stöd som var för just hans behov som skulle resultera i dåliga betyg. Utan betyg, ingen vidare framtid.

Tänk så här. Du utreder för att du vill ditt barns bästa.

Min son har svår ADHD och medicinen är en förutsättning för att han ska kunna fungera. Innan medicinen kunde han inte sitta vid bordet och tex pussla, rita, bygga lego och andra pyssliga saker. Han kunde inte vara glad. Han var för det mesta arg från det han vaknade tills han gick och la sig. Svåra aggressionsutbrott som varade från en halvtimme till flera timmar. På förskolan var han så aggressiv att han blev en fara för de andra barnen så de fick ta undan honom från barngruppen. Han fick då äta själv med en fröken, vara ute själv med en fröken osv. Han kunde inte leka för han hamnade bara i konflikter. Hade inga kompisar. Han sov dåligt på nätterna, bara bråk här hemma mm

Nu med medicinen kan han sitta vid datorn och spela barnspel, vid bordet och rita, han kan alla bokstäver, börjat lära sig läsa. Han kan leka med andra barn och han har inte lika svåra aggressioner. Men det viktigaste: han är glad för det mesta. Hans underbara personlighet har kommit fram nu när det mesta av allt arga är borta. Det är så skönt att bara kunna vara mamma. Slippa skälla, slippa ta utbrott hela tiden, slippa alla klagomål från fröknarna. Nu fungerar han. Problemen finns fortfarande där men inte alls i den skalan som innan. Medicinen tillsammans med att vi lever inrutat med rutiner och har en bra miljö för honom, det är vår räddning.