Varför lever man egentligen?

Har du någon kontakt inom psykiatrin?
Äter du någon medicin?

Jag känner som dig.

Nej. Man ska ju vara den duktiga mamman som mår så bra jämt.

jag kan känna exakt samma sak. speciellt i lördags då jag satt ensam med ångest. särbon fattar ej. tycker oxå att om man sopar sakewr under mattan så finns det inte...mitt barn o barn barn är det absolut enda som hållt mig kvar.....det är ju tur ändå, för det här är ett depressionstillstånd som kommer att gå över, med hjälp, medicin bla... jag vet att längre fram ska min glädje komma tillbaka i mitt liv....vet det du oxå, kämpa, skaffa hjälp.....kram

Det är så typiskt karlar att inte vilja eller kunna se de problem som vi upplever dem, de tror att om man struntar i allt så förvinner det.
Jag säger som föregående inlägg, fundera på samtal med någon inom psykiatrin eller med en kurator.

Törs inte be om hjälp, då tar dom väl mina barn ifrån meig och vad ska jag då leva för.
Vet att sambon skulle använda det mot mig om vi delar på oss. Så jag törs inte. 

Enligt vem? Dig själv eller andra?

Fakta är att du inte mår bra! Du mår skitkasst, det måste du börja erkänna för dig själv. Du mår dåligt, och behöver hjälp. Ibland kan man känna som så att barnen har det bättre utan en, att man mest är en börda som förstör. Men nån gång, även om det bara är för en liten stund, så kan du väl känna att du älskar dina barn och att de förtjänar att ha en välmående mamma?
De förtjänar ju just det. De förtjänar inte vilken mamma som helst, de förtjänar att växa upp med _dig_. För att du ska kunna ge dina barn vad dem förtjänar, så måste du söka hjälp.

Du förtjänar också ett bra liv. Vill du leva så här? Vill du må dåligt, känna dem här sakerna?
Du kanske tänker nu att du inte vill ha det så här, att du vill dö. Men det är inte utvägen.
Varför välja att dö, när man har chansen att få ett bra liv?

stundvis känner jag likadant men då brukar jag försöka att tänka postivt, ibland funkar det, ibland inte.
Jag är som dig, barnen betyder mkt men ibland känner man att man bara inte orkar mer, känns som om man har för många motgångar, man kämpa och kämpar i motvind och det är inte lätt!
Samtidigt får jag dåligt samvete över att jag inte är mer tacksam till livet som jag borde vara och då blir min nästa tanke att ja då kanske "Gud" inte låter mig leva för att jag inte är tillräckligt tacksam och då vill jag sällan dö om jag känner att jag "måste" att ngn annan bestämmer det åt mig, nej nej då vill jag verkligen leva ju!
Men det är ju typ som ngn tvångstanke jag har antar jag men den för ju ngt positivt med sig! Jag fortsätter att kämpa!
Fortsätt kämpa du ngn gång ska ju även lyckan och turen vända mot dig!!!
Kramar!

Ingen tar några barn för att föräldern ifråga mår dåligt! För att dina barn ska bli omhändertagna så måste du missköta dem väldigt mycket, och gör du det så borde inte dina barn vara hos dig.
Är du en bra mamma som jag tror att du är, så är det ingen fara. Soc kanske kopplas in av någon, endast för att kolla om du/ni behöver någon hjälp. Behövs det hjälp, så hjälper dem till. Det är inget fel med det.

Här är en till som trots att man nu borde vara lycklig, underbara barn, en man som älskar mig, fint väder, snart sommar, men ändå inom mig finns tomma rum. Varför? Är det allt skit min man och jag gått igenom som satt sig som värsta avtrycken i min själ. Igår kväll låg jag två timmar i skogen och bara kände all hopplöshet, det blev mörkt stjärnorna började skina, jag såg ett stjärnfall, ett tecken? Men känslorna inom mig finns kvar. Ska man bli tvungen att knapra piller för att få bort dessa destruktiva tankar? Jag vill inte det, men hur ska man annars fylla dessa tomma rum inom sig?