Att bestraffa sitt barn. Rätt eller fel

Jag är emot!!!
Barn går att prata med o ska behandlas med respekt, precis som vuxna. Det där m örfilen är ju så befängt att det inte ens är värt en kommentar. Många kör ju dock med bestraffningar o belöningar, typ godis eller inte godis. Jag förstår att man ofta tycker det är bra, men för mig känns det helt fel. Om min kille smäller till brorsan så finns det ju ingen koppling till godis t.ex.?! Att prata reda ut o diskutera kan vara jobbigt, o det går inte alltid första ggn, men det är det enda som funkar o känns rätt här hemma

Titti och mini - Jag håller med dig ^^,)

Emot alla sorters bestraffning!!

Varför inte bara prata med barnet?
Varför skrika och hota?

Det är en svår fråga faktiskt, o jag håller med, våld löser ingenting. O i exemplen du tog upp är bestraffning fel. Men jag är nog för bestraffning om det gått för långt. men inte i form av våld. Utan mer att visa att handling har konsekvenser, o om man handlar orätt får man städa upp efter sig. För det är så det fungerar i dagens samhälle.

Angående lärare så tycker jag att de ska undvika att slå tillbaka så långt det går o istället försöka hålla fast för att undvika slag, o ge avstägning som straff, eller omhändertagande av socialen.. För det är långt ifrån normalt beteende o bottnar nog i ett ohälsosamt hemmaliv o rop på hjälp.

I exemplen du gav ovanför finns det andra sätt att avstyra sånt beteende.

Använd aldrig våld mot ett barn (eller nån annan heller!!!)

Sen tycker jag att man som förälder redan har misslyckats om man SKRIKER och sätter in barnet på sitt rum för då är man ju en lika dålig "uppförare" själv. Óch varför inte sätta sig själv i skamvrån då???

Men, om ett barn är hopplöst stökigt och man inte reder ut det och den kanske förstör möjligheten för resten av familjen att äta middag i någerlunda ro etc så tycker jag det är helt ok att säga -nu sätter vi in dig på rummet (absolut med öppen dörr) och så kan du komma ut till oss andra när du funnit ditt humör .
Vitsen måste ju vara att familjen utanför rummet är i balans och finns där för att ta imot barnet med ett uppskattat leeden när de tagit sig samman. Är man själv i kaos och har SKRIKIT så tycker jag INTE att man ska flytta på barnet!!

Exempel två är ju så knasigt så det har jag inte ens nåt svar för, fel fel fel är allt jag kan säga! För det första så är ett starkt NEJ som första ord helt förkastligt som förälder då man ju kan förklara och prata vänligt till sitt barn.
Klart att de ska få försöka och undra utan att man inom en sekund är inne på straffområde . Usch och fy på dessa föräldrar!

Exempel tre. Hm, jag tycker du tar i väldigt hårt i din beskrivning! Barn kan visst säga förlåt tidigare än vad du säger och de har koll på varför också. Min tvååring är jätteduktig på det. Men det där med tvinga och få ditt barn att, som du skriver går ju inte hand i hand med att lära sitt barn att be om ursäkt.
Bästa sättet är att uppföra sig fint mot barnet, då gör dom det samma tillbaka (mot dig och andra). Man kan inte straffa fram ett gott uppförande.

Var kommer all denna ilska ifrån. I exemplena så handlar allt om att NU och DU SÄGER och TVINGA etc.
Exemplena du tar upp handlar ju om vardagssituationer som man ställs inför när man har barn. Då ska man ju kunna leda dem rätt med sans och kärlek

Man får säga till på skarpen om barnet gör något fel, direkt. Inte tvunget hota med något hela tiden. Det är ju inte lönt att ifall barnet gör något på måndagen att säga att den inte får något lördagsgodis.

Om nu barnet gör något dumt i affären så får man säga till där och inte ute i bilen.

Och som ts säger ibland tänka hur man själv hade känt i samma situation. Det ska jag nog börja tänka på i alla fall.

Det är en utopi att tro att man skall vara en pedagogisk förälder 100 % av tiden, ibland orkar man bara inte...

Men en sak jag lärt på mig av en väninna som har flera barn är att tänk alltid efter för du säger NEJ, säg inte bara NEJ. Det kanske var längesedan barnet fick någon rolig leksak.

Jesper Juhl har skrivit en bok som heter "Ditt kompetenta barn" där står det mycket bra om barnuppfostran. Jag fick helt nya perspektiv efter att jag läst den.

Ett exempel är när barnet skall gå till dagis och är helt omöjlig på morgonen, kastar sig av och an och vill inte äta, borsta tänderma, ta på sig kläder mm mm. Detta kan bero på att föräldern tydligt visar att hon/han tycker det är jobbigt att lämna på Dagis (pga separation osv) barnet uppfattar detta och börjar bete sig på detta sättet...

Vet inte om detta alltid stämmer, men jag har några väninnor som låter pappan lämna på dagis och då går det jättebra. Pappan tycker inte det är jobbigt utan kul att barnet skall få gå och leka med sina kompisar...

Nä, våld löser absolut inget...

Men bestraffningar tror jag på. Men inte våldsamma.
Precis som "saggitarius" skriver, så måste dom lära sig att man kan inte gå omkring o göra massa saker "fel" utan att ta konsekvenser för det. Så funkar det genom hela livet.

Som vuxen vet man att ens handlingar får konsekvenser och det anser jag att det är våran skyldighet att lära barnen. Om vi vuxna tar konsekvenserna varje gång barnen gjort fel så får dom ju aldrig se att den här handlingen får den här följden. Säger bara ett ord: curlingföräldrar.
Nu behöver ju inte allting vara antingen svart eller vitt, och jag tycker att exemplen du tagit upp är lite extrema, men nog kommer jag att "bestraffa" min dotter om hon gör fel, tex att har man varit dum så ska man be om ursäkt, det gör jag som vuxen om jag varit dum och har man slagit någon så har man varit dum. Hon kanske inte vet det till en början men genom att berätta att nu gjorde du illa det här barnet och då säger man förlåt så hoppas jag att hon ska lära sej det.

Men KONSEKVENS är ju inte samma sak som STRAFF eller hur

Att t.ex. städa upp om man stökat ner är ju inget straff. Konsekvenser sker ju ofta utan att ngn överordnad måste säga till o är ngt man lär sig själkv ofta. Jg tycker det är en skillnad här.