tappat livsgnistan - depression?

kan bara säga att jag tror de flesta känner likadant i olika perioder....det kommer bli bättre, om ej så sök läkare/teraupet.......jag själv är alltid en deppi människa....känner mig besviken på livet....tänker alltid..vad det allt? blir det inte mer?/bättre osv.....har visserligen börjat acceptera livet för vad det är nu när jag blivit lite äldre men när jag va mellan 25-38.....kände mig totalt mörbultad av livet ,åt tom anti depp ett par år....

Det låter som att du är deprimerad. Jag är ju inte expert, men jag känner igen mig och jag tror definitivt att du ska kontakta en psykolog. Jag tror vi har så lätt, vi människor, att fastna i negativa mönster som kanske beror på tidigare händelser som är obearbetade. Jag tror också att det är svårt att hantera livet, om man inte förstår att det kanske inte är enkelt och roligt jämt, även om man egentligen inte hittar något "fel". Jag tror liksom att vi tror att vi ska gå och vara glada hela tiden, bara för att vi lever i ett land där vi lever relativt gott och länge. Sen kan det ju också ha hänt saker som man är ledsen över, men jobb, familj och annat gör att man inte "hinner" fundera över existentiella frågor. För det är ju egentligen så att hela vår existens är helt oförståelig, och det gör oss tokiga. Men, för att inte vara flummig. Kanske behöver du ta dig tid att tänka efter över hur du vill ha det i livet. Vilka behov du har, och hur du ska göra för att tillfredsställa dem. Då kan nog en psykolog hjälpa dig.

Jo du kanske har rätt... att det blir bättre om ett tag. Men jag känner inte igen mig säjlv, jag brukade vara glad! Tycka om att göra saker, att träffa folk, nu sitter jag tyst vid fikabordet på jobbet och har bara ingen lust/ork att säga något. Hälsar när jag möter någon men tittar oftast bort sedan så jag ska slippa prata.

Tack för ditt svar.

"Kanske behöver du ta dig tid att tänka efter över hur du vill ha det i livet. Vilka behov du har, och hur du ska göra för att tillfredsställa dem. Då kan nog en psykolog hjälpa dig."

Oj de orden stämde direkt. Tårarna bara rinner när jag läser. Usch vad dum jag känner mig.

Dum behöver du inte känna dig. Vad är det som är farligt med att våga uttrycka sina behov egentligen. Själv känner jag att jag mår mycket bättre när jag gör det, när jag liksom lyssnar på mig själv och litar på min kapacitet att skapa det liv jag vill ha. Många går i fällan att aldrig ens reflektera över om de gör som andra vill eller som man själv vill, var glad över att du tänker på det, för då har du möjlighet att göra något åt det.

Åh, du skriver som jag tänkte förr, är väl därför det träffar så himla rätt. Tror jag tappade bort de tankarna bara, när barnen var riktigt små och allt gick i ett. Minns att jag liksom brukade känna mig glad och nästan stolt att jag levde som just jag ville, trivdes. Inte liksom tokprioriterade mig själv framför alla andra utan just lyssnade till vad jag mådde bra av. Men jag får väl göra ett försök att plocka fram de gamla kunskaperna

Jag ska lyssna mer på mig själv.
Göra mer som jag känner att jag mår bra av.
Göra som jag vill.
Vad skönt det kändes att skriva de raderna! Axlarna sjönk mer än en decimeter.