Det var ju inte så här det skulle bli...
Jag har sakta börjat inse att om jag vill bli lycklig igen så måste jag separera från den man som jag varit tillsammans med i snart 12 år. Vi har två barn tillsammans och jag känner att vi glider längre och längre isär. Det var ju inte så här det skulle bli, vi skulle ju vara lyckliga tillsammans för alltid!
Jag är livrädd för ett liv ensam, tänk om jag blir ensam för alltid? Å andra sidan är jag ensam i en tvåsamhet idag. Om det bara vore jag och barnen så skulle jag bara behöva tillgodose våra behov och slippa ha någon som kritiserar allt jag gör. Det känns hemskt att det har blivit så här och ändå är jag för rädd/feg att verkligen ta steget och göra något åt det.
Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg, kanske mest få lite klarhet i vad jag VERKLIGEN vill...