MaijaO skrev 2009-04-23 09:52:55 följande:
JAg är tvärrt om. JAg är nyfiken och ser med spänning fram mot döden. Men av bekvämlighetsskäl hoppas jag att den infinner sig i slutet av livet så klart. Jag vill gärna bli mormor/farmor och kanske till och med få se barnbarnsbarn. Men skulle olyckan vara framme och jag dör i morgon (eller i dag för den delen) så måste jag säga att jag är nöjd med mitt liv. Och jag vet att min man är kompetent och stark nog att klara det.Visst kan jag däremot oroa mig för att närstående ska dö, men det är inte av rädsla för döden i sig utan en ren egoistisk rädsla för hur jag ska klara mig utan mina nära och kära. Men oron sitter inte särskilt djupt eftersom jag redan upplevt närståendes död och vet att även om det är oerhört jobbigt så har jag resurserna att ta mig igenom det.
Jo men det är ju det som är grejen, jag är ännu mer rädd över att förlora sambon eller dottern än att dö själv, men när man tänker på att om man själv dör så kommer man förlora ALLA nära och kära, det är ungefär samma sak som om alla man kände skulle dö i en stor katastrof- förutom att jag hellre ser att min lilla flicka får leva vidare än att jag själv gör det, förstås.
Eisa skrev 2009-04-23 09:56:37 följande:
Ja tanken på att man ska dö är för jävlig, men dör man vid 85 år ca så kan faktiskt omgivningen acceptera detta som livets gång osv, man lämnar inte traumatiserade människor bakom sig. Själv tycker man kanske det är rätt skönt då också, om man inte är så pigg.Sen är det väl klart att det finns ett liv efteråt! Jag lovar dig.
Jo det är klart, MYCKET hinner ju att hända tills man blir riktigt gammal och då kanske man känner att man gjort sitt, just nu är jag VERKLIGEN inte färdig med mitt liv, jag har precis blivit mamma och för att låta lite klyschig så är det ju faktiskt nu livet börjar, står inte ut med tanken på att det ska sluta innan man är "färdig".
Har funderat på vad som vore bäst, att veta när man ska dö så att man kan ta farväl och verkligen ta tillvara på den sista tiden man har, eller att bli halshuggen av en vajer från ingenstans och inte ens hinna märka att man dör.
Jag tror också på ett liv efteråt, måste intala mig själv det för att få någon slags tröst, det känns vansinnigt orimligt att en själ bara löses upp.
Duckan74 skrev 2009-04-23 09:58:30 följande:
Ja, kan inte ens prata om det utan att få jobbiga känslor och tankar. Kan tänka på det ibland när jag ska somna och får panik.
Precis som mig med andra ord, måste tvinga mig själv att tänka på annat blixtsnabbt för att inte bryta ihop totalt. Förnekelsen är en bra gåva:)