Hej! Jag väntar barn 8/5 och nu känner jag mig superdeppig. Borde fixa med allt men gråter jättemycket. Har slutat jobbet precis och det var jättejobbigt, fyller 30 på söndag och det känns inte heller vidare kul. Under graviditeten har jag varit glad och nöjd och verkligen sett fram emot den tid jag nu befinner mig i så varför känner jag då såhär? Någon som har erfarenhet eller känner likadant??
Jag är i vecka 35 (snart 36) och känner mig också superkänslig efter en lätt graviditet. Tror det beror på att man inte har kontroll över förlossningen, över hur det ska gå, vem bebis i magen är, osv. Nu blir allt så verkligt och man inser att man inte kan backa. Jag tror också att det är för att man vet inom sig att det kommer att innebära en stor förändring i livet med en massa ansvar. Innan har man ju kunnat vara lite barn själv (i alla fall om man inte har barn sedan tidigare) och plötsligt måste man gå in i en helt annan roll.
Men jag hoppas att tror att deppkänslan ska gå över så fort bebis är född!
Kära du. Jag känner med dig.
Bara att vara 30 är en kris i sig. Vi är många som hade jättmycket existensiella frågor när jag fyllde 30. Sen att du är gravid...i slutskedet och till råga på allt just kunnat börja slappna av (slutat jobba för ett tag) och nu har tid att fundera på heltid. Det är klart du gråter! Låt det komma ut ett tag.
Ett tips är att skriva av dig när du går upp på morgonen. Skriv ner alla tankar som kommer in i din skalle. Kommer du inte på vad du ska skriva så skriv..."Jag kommer inte på något att skriva" eller nåt liknade tills du kommer på något annat...
Om man handskriver typ A4 sidor (utan att döma sig själv) så kommer man till slut fram till rätt häftiga tankar.
Om man gör så varje dag i några dagar ska du se vilka fantastiska effekter det ger. Låter kanske larvigt men. Det är verkligen värt ett försök. (om man orkar)
Lycka till och grattis till de 30 åren och ditt nya liv.
(Från 38 åring snart trebarns mamma 6/5, mitt i karriären)
Ehhh.. Det var inte meningen att skriva i treje person om mig själv...men det fattar du va..???
Hej! Tack för era uppmuntrande och konstruktiva svar, precis vad jag ville höra på nåt vis. Det där med förlossningen, att inte kunna dra sig ur och dessutom komma till insikt med att ens egen barndom nu DEFINITIVT är slut... Man kan verkligen börja grubbla över ALLT. Men tack för tipsen och stödet!
Samma sak här! Har haft det ganska glatt och lätt fram till nu v35, är grinig,irriterad,ledsen och gör mig gärna ovän med allt och alla. Slår på saker som inte funkar eller är "fel" kan skälla ut folk till höger och vänster och har absolut ingen ork till någon ting!
Har väldigt mycket sammandragningar och förverkar och får andnöd när jag ligger ner så jag kan inte vila ordentligt heller.
Gjorde en U-sväng till förlossningen i förra veckan, och va rädd att hon skall komma för tidigt. (hade mycket värkar och livmodertappen var nästan utplånad) Men just nu vill jag krypa ur kroppen och känner att en förlossning skulle lätta på trycket!
Om jag var du sås kulle jag uppsöka psykologen på MVC. Det gjorde jag. jag blev djupt deprimerad runt v.20, fick hjälp av läkare och psykolog att hitta ljuset igen. Jag rekomenderar det verkligen. Jag går dit fortfarande någon gång i veckan och nu så skrattar vi mest. pratar om bebisen, sommaren, inköp och min sambo.
Jag känner mig lika. Jag vill helst bara vara för mig själv, och bara gå och tänka eller inte behöva tänka alls, inte behöva göra några måsten och krav.
Bara göra det jag själv vill.
Tyvärr är det ganska svårt när man har en fyraåring som pratar konstant, jag känner mig så lättirriterad och allt är ju jobbigt att göra med den stora magen som är ivägen. Men jag MÅSTE laga mat, måste lämna och hämta på dagis, och är sonen hemma ska det vaerkligen vara frukost, mellanmål, lunch, mellis och middag. Det är sååååå drygt och jag känner mig mest irriterad hela tiden. När man får kraftiga sammandragningar är det väldigt jobbigt att ha en fyraåring som står bredvid och bara pratar och frågar massa saker hela tiden, man vill bara vara SJÄÄÄÄÄLV!!!!!!
Hej medsystrar...
Går in i v.39 imorrn och känner mig deppig. Är trött på att vara gravid, och mår dåligt av tanken på att bebisen kan dröja ytterligare 3-4 veckor innan han tittar ut, likväl som han kan komma ikväll. Hoppas så att han kommer snart, men det känns snarare som att jag kommer gå över kraftigt.
Är skitkänslig och får ångest för massa saker och dåligt samvete över det mesta.
Räcker det inte med graviditet nu liksom? :)
Känner mig inte deppig i övrigt, man har ju sitt nya liv framför sig! Men att krypa ur kroppen för att den just nu är så obekväm är ganska skönt att gnälla och gråta över, tur att man har en fantastisk man!
Har blivit ganska stressad över allt jag " måste" göra städa kylskåpet, frosta av frysen städa i garderoberna! och BOA i allmänhet, vill helst ligga i sängen/soffan äta och kolla på film. Men gör man det en hel dag kan man ju inte sova på kvällen, och är man för aktiv så kryper det i benen.
Hur hittar man balanden?