Bara jag som blivit en labil bitch efter förlossningen?

Nej, du är absolut inte ensam om det! Du har i alla fall mig! Nu var det i och för sig 4 månader sen jag fick min dotter men jag känner igen mig till tusen på din beskrivning.

Under hela graviditeten var allt frid och fröjd, var så kär i min sambo/make som jag inte varit på länge. Han stöttade mig underbart den sista tiden och var makalös under förlossningen. På BB var det okej fortfarande, men så fort vi kom hem var det som att jag fått en knäpp i huvudet.

Jag blev tvär och sur, hade extremt kort stubin och blev galen av småsaker. Till det så var jag gråtig, grät så fort jag tittade på dottern och fick tillslut för mig att det var för att jag var olycklig i förhållandet och blev ännu ledsnare och argare på maken. Gick inte en dag i början då jag inte tänkte att jag skulle slänga ut maken.

Tror, precis som du, att det var hormoner och omställningen till att bli mamma. All min uppmärksamhet, ork och tålamod gick åt dottern, och när jag såg maken såg jag bara rött. Men det går över, jag försökte hela tiden hålla i tanken att det är bara hormoner som gör att jag känner som jag gör, och att det INTE är en bra idé att göra några livsförändrande beslut när man precis fått barn och ammar, vänta i ett halvår och om du fortfarande vill slänga ut honom då så gör det då. 4 månader senare så vill jag inte slänga ut honom längre.

Nej du är inte ensam.
Det kommer att gå över, håll ut. Försök ta det lugnt. Försök att "backa" lite, ta några djupa andetag ibland. Tänk tillbaka på hur bra du mådde och försök komma ihåg den känslan. Peppa dig själv att det snart blir bättre.

Heh... nu blev jag gråtig bara av att läsa era svar... Känns väldigt skönt att jag inte är ensam om att känna denna labilitet. Och det är väldigt skönt att ni säger att det går över. Jag behöver fokusera på det... Vi har varit tillsammans i 9 år och har egentligen en god kommunikation. Men så här dåligt har det nog aldrig varit förut. Och allt pga mig. Det känns hemskt!

Men som ni säger. Ta några djupa andetag och backa. Måste försöka göra det för min stackars sambos skull. Och för min skull i längden. Jag försöker förklara för honom varför jag tror att jag beter mig som jag gör. Och han förstår nog det men är sårad. Han känner sig ju utanför som det redan är eftersom min dotter mest bara vill vara hos mig och att jag lägger all energi på henne istället för på min sambo. Att jag dessutom beter mig som en labil bitch mot honom kan ju vara rätt knäckande.

Jag sörjer också på ett sätt att det inte är som förut mellan oss och kan bli väldigt ledsen pga det. Även fast jag älskar att min dotter äntligen är här. Jag får dåligt samvete för att jag inte kan ge min kärlek till min sambo på samma sätt som förut. Jag är helt enkelt väldigt förvirrad i känslorna just nu... det är rätt jobbigt...

Tack för era svar!

Hur gammal är ert barn? Kanske läge för lite ensamtid för dig? Om mannen din kan ta ut bebisen på en liten vagnpromenad. Bebisen sover ju oftast bra i vagnen i början.

Eller, ännu hellre, att ni får lite tid med bara varandra? Om någon snäll vän eller släkting som kan ta ut bebisen på en promenad mellan amningar/matningar så ni får sätta er ner i lugn och ro och äta en middag på tu man hand. Eller ta ett långt bad utan att behöva lyssna efter gråt.

Det hjälper mycket att bara kunna slappna av helt, inte hela tiden vara på helspänn och ha mamma-funktionen påkopplad.

Å, vad jag tycker synd om dig. Kommer ihåg hur det var.

 Nu är min son 6 månader och allt har lagt sig. Vi har hittat tillbaka till varandra, jag har kanske blivit mig själv mer. Sonen är äldre och jag är inte som en hök och bevakar allt min man gör längre.
Skönt ändå att ni varit ihop så länge. Det betyder ju att ni känner varandra väl. Men det är klart att det är jobbigt då ni nu har nya roller som ni ska försöka hitta in i. Och det är jättesvårt för pappan som inte riktigt blir insläppt. Han känner sig säkert ganska oduglig. Han kanske börjar jobba mer eller ägna sig åt andra saker för att göra någon "nytta". Så blir man sur då han inte är hemma...
Det är helt naturligt och självklart att du lägger all din energi på er dotter. Så ska det vara. Nu när du är medveten om det så kanske du kan ge mannen lite uppmuntran ibland, eller en oväntad puss bara sådär. Börja med att säga snalla saker, vara vänlig, så du inte glömmer bort det. Även om det känns "fel". Man måste börja någonstans. Kompensera för att du är en bitch ibland.
Och tala om det. "jag vet att jag är en bitch ibland, men jag älskar dig och tycker att du är jättefin. Jag tycker det är lika jobbigt som du och jag hoppas det går över snart".

jag känner igen mig, vår son är två månader idag. Det har blivit lite bättre :)

Vårt barn är bara fyra veckor så det har gått kort tid och ändå är jag såg labil... Eller kanske just därför... Tack för era svar återigen. Idag känns det faktiskt lite bättre. Men det är ändå skönt att höra att man inte är ensam om att vara så jäkla jobbig. Det är väldigt tröstande att ni skiver att det kommer gå över. Ska tänka på det när det är som värst. Kram

ännu mer tröst till dig... ifall du tänker skaffa fler barn...

det blev bättre å bättre efter varje barn!

nr1 känner jag igen så som du beskriver
nr2 kanske ngt enstaka
nr3 inte alls...

så kanske det är just förändringen som gör det, allt blir ju så TOTALT annorlunda från att inte ha barn till att ha barn...?! för det blev inte alls så när 2 och 3 kom in i våra liv...

jag vet inte hur många blomkrukor å tallrikar som jag krossade när ettan var ytte-pytt bebis... å hur länge det höll i sig vet jag inte... men kanske det blir bättre när man "kommit in i rollen" och får egen tid osv...

det är inte konstigt att många förhållanden spricker när barnen är bebisar... men det är nog som dom tidigare skriver, bra att ni hållt ihop så länge så ni kanske har en bra relation i botten å kan "stå ut" å hjälpa varann ur detta?!

KRAM KRAM TILL DIG (å andra som känner så här!)

kanske du ska visa han svaren du fått här? så att han förstår att ni inte är ensamma om det?! Jag ska fråga min käre sambo om han minns den där tiden!! (men han har dåligt minne så jag är tveksam! haha... men jag däremot minns mkt väl... hehe

Tror jag har ngt liknande som er i denna tråd! Är dock inte arg på sambon min, men gråter för allt och är såååå orolig hela tiden för att sonen min ska sluta andas! Normalt?
Har sån panik så jag kan inte sova på nätterna. Igår natt sov jag ganska bra. Men jag är så orolig hela tiden att det tar knäcken på mig.
Han föddes för 8 dar sen och var helt frisk. Så jag borde inte vara orolig.
Han sover mest hela tiden och äter när han väl är vaken.
Kan dock inte amma då han inte tar bröstet. Men jag pumpar istället så att han i alla fall får min mjölk!
Är det normalt att var så här orolig när man får första barnet? Misstänker att jag oroar mig i onödan! Men usch vad läskigt det är med bebisars andning!
Skulle vara skönt om man kunde stötta varandra!

//vill kunna somna..

Tack för kram och stöttning! Jag börjar skönt nog känna mig lite mer harmonisk i humöret och i min nya roll. Det är ännu inte så bra mellan oss men jag har inte fått ngn känsloattack idag. Eller jo, förutom när jag plågas av min ischias som gör förbenat ont! Av den har jag fått ett antal gråtattacker idag...

ninae82: jag förstår oron över din bebis andning... Jag trodde jag skulle vara totalt nojjig över min bebis andning men har ändå kunnat sova när det väl var dags för sovstund. Man måste ju sova helt enkelt! Du blir ju heller ingen glad mamma av att inte sova, utan det finns risk att du blir som jag Kanske ska du prata med din BM om dina känslor? Jag har pratat lite med min BM om min situation fast det har inte hänt så mkt mer med det. Men BM har ju bra kontaktnät...

Ullan 78: Tack så mkt för svaret! Allt värmer just nu!

ninae82: jag känner mig som en "gammal-kärring" här... fast jag inte är det... råkar bara ha fått tre barn lite snabbt... Men jag förstår PRECIS!!! hur du tänker! Än idag innan jag somnar måste jag bara kolla så alla tre fortfarande andas!! är så nojjig över det.

mest när dom är små små bebisar och lite bättre har det blivit efter åren, men en kompis till mig köpte ett andningslarm bara för att hon sov inte alls på nätterna pga sin oror. Efter det kunde hon slappna av å sova hon också. Så kanske det är värt att investera ett sånt för dig också??
jag vet inte alls hur dom fungerar men tydligen hjälpte det ju henne!

KRAM!!!

Jag känner igen mig Ullan, men jag känner att det går åt rätt håll med tiden

Hejje! Det är faktiskt lite stabilare nu. Det har gått 5 veckor sedan förlossningen nu och jag börjar landa lite mer i min nya roll. Fast idag insåg jag att det inte enbart handlar om mitt och min sambos förhållande. Jag har även en bästa vän som inte har skaffat barn och som jag känner att jag glider ifrån... Hon ersätter mig med andra och hon har blivit riktigt nära vän med en annan... Och jag blir svartsjuk!! Känner mig utanför och blir rädd för att jag håller på att falla ur min vänkrets... Men inser att jag måste acceptera läget... Och det kanske blir bättre med tiden det här också...

Blev idag dödligt kär i min dotter och kunde inte sluta krama och pussa henne. Har inte känt riktigt så förut. Då har jag varit mest gråtig och nojjig och rädd för allt möjligt gällande henne. Men nu kunde jag verkligen njuta av att få vara nära mitt barn och vara med henne och gosa, gosa, gosa. Hon är såååå fin!!!

Miracle cats: Tack, jag ska försöka känna förtröstan. det är spm sagt stabilare nu men fortfarande jobbigt. Vresigt fortfarande men med kramar och pussar in emellan. Och vi kan prata om det... Hoppas du också känner att de går åt rätt håll trots en del i bagaget att bearbeta. kram!

Grattis!!
Sådana attacker får jag också ibland. Det är underbart!

Vänta du bara tills det besvaras på riktigt med smek, blöta pussar, glittrande ögon... Man blir kär!