Är det bara jag som vill ha en sladdis om ca 6 år och vill alla skaffa syskon så tätt som möjligt?

Jag tänker likadant.

Fick själv syskon först när jag var 9 år och jag minns mina ensamma år som underbara.
Dessutom vill jag inte ha ett småbarnskaos.

Visst kanske det är mer roligt för vår 9 månaders flicka att ha syskon att vara med men jag måste även tänka på mig som mamma och vad som är bäst för mig, givetvis hela familjen.

Det har ju att göra med hur gammal man är när första barnet föds också. Det är inte alltid att rekommendera att vänta i sex år.

För egen del fick jag barn tätt för att jag längtade så efter ett till. Nu i efterhand hade det helt klart varit smartare att ha lite längre tid mellan barnen för min egen skull. Mina barn däremot har mycket stor behållning av varandra och älskar att leka tillsammans så för deras del har det varit bra.

Jag är snart 30 år. Kansek för gammal för att vänta, eller??

Känner du att det är jobbigt med att fått barn tätt?

Ja, det var helt klart skitjobbigt tycker jag. När yngsta barnet var 2 år gick jag in i väggen och var sjukskriven i 7 månader för stress (hade ju inte bara med barnen att göra såklart, men det var en stor del av problemet). Nu när de är 6 och 4 är det inte alls lika jobbigt med två barn.

Om du har åldern inne för att vänta kan du ju bara avgöra själv. Det beror helt och hållet på ens livssituation. Visst kan det finnas medicinska skäl för att inte vänta så länge men för det mesta går det ju bra.

Vill så gärna höra hur det kommer sig att du blev utbränd. Hade det med det klassiska som för mycket jobb på arbeet att göra eller annat som det sociala livet på fritiden? Tog du på dig för mycket?

Oj, oj, oj, det var en kombination av många saker. Jag födde två barn på mindre än två år, dåligt med sömn, nattamning, jobbade heltid i ett år mellan förlossningarna och har dessutom en man som jobbar skift vilket innebar att jag fick ta många kvällar och helger helt själv med barnen (inte lätt när den yngre var ett riktigt närhetsbarn som gallskrek så fort h*n inte hade kroppskontakt).

På jobbet var det väldigt konfliktfyllt i arbetsgruppen och jag fick inte heller något stöd i de helt nya arbetsuppgifter jag fick. Dessutom var jag desperat efter att få egen tid utan familj eller jobb vilket gjorde att jag gick på en kvällskurs i finska och tränade på Friskis en kväll i veckan. På helgerna var jag antingen själv med barnen eller så var vi iväg med familjen på diverse saker.

Jag som person behöver mycket tid ensam för att kunna återhämta mig och någon sådan tid fick jag inte på nära tre år. Hade också flera förtroendeuppdrag vid sidan av heltidsjobb och småbarn. Nu hör jag att det låter helt galet men när jag var mitt uppe i det var jag övertygad om att jag var den lataste föräldern på jorden som inte åstadkom någonting.

Det låter tufft. Hur har du det idag och vad jobbar du med?

Efter sjukskrivningen började jag studera. Jag vill inte tillbaka till samma jobb igen utan utbildar mig nu inom projektstyrning. Studierna är roliga men jag bor inte i samma stad som skolan vilket innebär mer än 3 timmars restid varje dag.

Känslomässigt går jag mycket upp och ner. Ibland har jag mycket energi men lika snabbt kan jag sjunka ner i orkeslöshet. Ibland är jag en närvarande, kärleksfull mamma, ibland är jag en zombie som inte klarar av att koncentrera mig tillräckligt för att kunna lyssna på vad barnen säger till mig.

Jag är lite bättre på att inte ta på mig grejer och säga att jag behöver vila och göra saker som _jag_ tycker är roliga. Jag har inte bearbetat alls egentligen hur jag mådde under den där tiden och det skulle jag nog behöva. Jag undrar om det inte kan ha varit så att jag haft odiagnosticerade förlossningsdepressioner helt enkelt? Hursomhelst mådde jag inte alls bra utan fortsatte bara att köra på utan att berätta för någon hur jag mådde tills jag en dag inte längre kom upp ur sängen.

Många som får barn tätt har det jobbigt naturligtvis men som jag har haft det är väl inte riktigt normalfallet heller. Jag trivdes aldrig med att vara föräldraledig heller och även om jag älskar mina barn så får jag inga kickar av att ta hand om dem. Jag behöver helt andra former av energikickar. Jag skulle aldrig orka ett barn till, tyvärr. Jag som från början drömde om tre eller fyra barn. Jag ville så gärna vara den goda mamman, men det är jag inte.