Förlossningsrädd, men vill inte ha "snitt istället"... :-(

Håller med dig... jag e också trött på det.. JAg har fött barn sen innan så jag vet hur det var men det spelar ingen roll.. det gick dessutom bra förra gången. jag vill inte och det kom ungefär vid vecka 20 för mig med. Jag får nästan panik av att tänka på det.. vill verkligen inte samtidigt som jag tror inte heller att jag vill ha snitt... Men e det inte sjukt att vara rädd förlossning nr 2 istället för ettan?

Oj, vad jag känner igen mig i dig TS.

Har varit gravid 2 gånger men första slutade i MF i vecka 16. Men andra vart det en underbar pojke. Sonen fyllde 14 år i mars.

Jag var förlossningrädd under nästan 42 veckor. Sonen föddes vecka 41+3. Ville heller inte ha snitt istället. Men efter detta sa jag aldrig mer. Tills jag träffade min nyvarande man för snart 7 år sedan. Men tyvärr kan vi ej få barn. Trots hjälp via insemination och IVF. Adoption är inget allternativ för oss. Vill inte gå inte på det här.

Kan bara säga att jag förstår dig precis!! Jag kände precis så inför första förlossningen och även delvis inför andra. Jag vet att det inte hjälper dig att veta att det gick bra när man väl var på förlossningen, men så var det iaf för mig, när det väl drog igång så blev jag fokuserad och det är ju liksom inget man kommer ifrån Hopaps att samtalet på förlossningen hjälper dig och att allt går bra!!!! Lycka till!

Det känns som en "billig lösning" att ta ett kejsarsnitt istället. För mig i alla fall. Jag är obekväm på sjukhus, jag är rädd för sprutor, och en bukoperation är ju en operation.

K'änner mig bara så "arg" över att jag inte kan få kontrollera detta helt och hållet. Jag kan inte innan veta HUR ont det gör, hur lång tid det tar, hur jag kommer att uppleva det osv osv

Dessutom ogillar jag SKARPT kommentaren om att "men det GÖR ont att föda barn". Vi har ju ALL smärtlindring i världen!?! Man kan kapa armar och ben med lokalbedövning utan att patienten skulle känna det, men föda barn måste man tydligen göra under smärta?
Jag vill inte acceptera det. Jag tycker att det är.... orättvist.... Känner mig väldigt barnslig och "satt mig på tvären", men vad ska jag göra? Det är ju mina känslor.

Men jag vill ju ha mitt barn. Och jag vill ha fler barn. Jag vill bara att detta är över nu.

Jag tycker man får vara "barnslig" man rår inte över sinar känslor o mindre sina rädslor. Hoppas också att du får ut något av samtalet.

Jag var  oxa sa himla radd for forlossningen. Hade helt klart kunna struntat i att foda och hoppas pa att bebben skulle komma ut pa nat annat att anda
Sen satte det igang och slutatde med akut snitt, och vet du vad, aven fast jag hade typ mardromsforlossning sa skulle jag vilja gora det igen och igen och igen. Det var sa himla haftigt allt, och tro mig jag ar inte en sadan person som bara alskar att vara gravid osv...
Sa jag vet att du inte tro mig vilket ar ok! Jag levde med radslan tills det satte igang och jag kan tyvarr inte lova att det kommer bli sa for dig med, men du kanske far lite hopp ivarjefall. Lycka Till!

Majsan G skrev 2009-04-25 17:51:26 följande:

Jag tänkte bara uppdatera min "förlossningsrädda" tråd.
8 juni föddes vår dotter till världen, med "vanlig vaginal förlossning", BF+2

Efter att ha gått på stödsamtal och fått en ordentlig förlossningsplan inför sjukhuset kände jag mig lugnare. När tredje natten kom med smärtsamma sammandragningar/förvärkar (oregelbundet och försvann under dagarna mer eller mindre) så kände jag det som att det TRYCKTE nedtill - jag var övertygad om att bebisen var på väg ut. Blev livrädd och väckte min man som fick ringa till förlossningen, för jag kände att jag klarar inte en tredje natt utan sömn.

Vi åkte in vid ett på natten till måndag, inget hade hänt, öppen typ ngn cm, och livmodertappen mogen men lite kvar.
Jag fick ett rum, en spruta att sova på och jag kände mig så lugn att jag skickade hem min man att sova. Vid kontroll på morgonen kl 7 var CTG bra, och absolut ingenting hade hänt under natten. Borde vara dags för hemgång, skulle bara vänta på ronden ett par timmar senare.

Ronden kom, 9.20 och på 2 timmar hade jag öppnats 4-5 cm utan minsta lilla smärta eller värk. Fick stanna kvar och ringa in maken. Fick inget värkarbete, utan de "tog vattnet" vid 15.30, sen startade värkarna på en gång. ca 6 timmar senare var hon född.

Jag är i v 16 nu och har haft ångest inför förlossningen redan från första dagen, till och med INNAN vi planerade att skaffa barn! Börjar gråta av att se förlossningar på tv, ändå kan jag inte låta bli att titta då det är väldigt "häftigt". Har hamnat i samtal om förlossningar med vänner som fött barn, efteråt har jag bara kommit hem och gråtit. Min sambo försöker stötta så gott han kan att "allt kommer att gå bra och att vi ska hjälpas åt, att han ska va med och stötta" bla bla bla. Men det biter inte på mig, är inte alls mottaglig för det tänket!
Låter hemskt och önskar att jag inte kände så här men jag har inga possitiva känslor och absolut inga förhoppningar av att det kommer gå bra (med bra menar jag att det inte kommer göra ont, inte spricka, inte få panik och ångestattack.) Har dåligt samvete över att jag är så egoistisk, att jag just nu inte oroar mig för att något likaväl kan hända barnet utan tänker bara hur det ska gå för mig. Va ska jag bli för mamma som inte har några moderskänslor och oro inför det? Jag blir nästintill arg när folk säger att "det kommer gå hur bra som helst, kvinnor har gjort detta i urminnes tider. OSV. Men JAG HAR INTE DET! Känns nästan bättre att intala sig att det kommer bli ett helvete för då är man mer inställd på det och blir det en hyfsat "lätt" förlossning så är det bara en possitiv överraskning!
Jag vill verkligen inte känna så här utan vill se fram emot den dagen då man får se sitt barn för första gången, kan det inte bara gå till på ett annat sätt? har pratat med min barnmorska om det kan va aktuellt med snitt för min del då jag har Chrons sjukdom (inflamation i tarmen) men det är bara om man blivit opererad pga chrons som det skulle vara aktuellt och det är inte jag. Det är säkert en häftig känsla oxå att föda fram ett barn men är den tillräckligt "häftig" och mäktig för att jag ska behöva gå och må dåligt hela graviditeten?? För vissa kanske det är ett självklart JA på den frågan...? Jag har BF den 7 December. Jag vill kunna njuta och må bra fullt ut nu när illamåendet ÄNTLIGEN försvunnit efter drygt 8 veckor! Känner mig gnällig och ego som sagt då man borde vara glad (vilket jag självklart är egentligen) för att överhuvudtaget kunna få barn!Blir på dåligt humör av att prata om förlossningar så nu ska jag sluta skriva!;)

Till er som är rädda:

Be att få komma till en bm som är specialicerad på förlossningsrädsla, kallas aurora här i västsverige men har hört att de kan kallas amina bm också (säkert kan de ha flera "namn"). Det är bm på mvc som skriver remissen vilket är ett måste här i alla fall. Jag var fruktansvärd förlossningsrädd inför förlossningen med tvillingarna, både snitt och vanlig förlossning var otroligt skrämmande. Det slutade med planerat snitt, något jag aldrig ångrat, skulle ha blivit snitt ändå med facit i hand för Jennifer, som skulle kommit först vid en vanlig förlossning, låg i fotsäte. Varmt lycka till!

M V H

Ulrika, mamma till Michelle och Jennifer, födda 06-2005, bf 2/10

jag vet inte vad jag tycker är värst snitt eller vanlig, sen gillar jag inte medicin eller nålar, blä...

försökte undvika att tänka på den dagen, att visualisera bebisen och så hjälper mycket, hade dålig första förlossning, men vet inte allt är snurrig...
har några veckor på mig, att tänka, tränna...

Majsan G skrev 2009-06-17 07:26:08 följande: