Jag blir besviken hela tiden, höga krav eller dags att gå?

Det med ätandet tycker jag inte är konstigt men att du skriver att han trycker ner dig och inte ger dig respekt känns fel. Man skall aldrig vara tillsammans med någon som trycker ner en. Partners skall "lyfta upp" varandra!

Anonym (xxx) skrev 2009-04-26 10:22:40 följande:

Nej, det är det som känns jobbigast men jag har svårast att erkänna det. Att JAG som egentligen är en stark person låter mig tryckas ner fast jag egentligen vet att han har fel. Men får man höra såna saker tillräckligt ofta så börjar man tro på det.

Slentrian/vardag? Ingen uppskattning?

Om det negativa överväger, dvs om det mesta känns jobbigt eller trist SKA man lämna tycker jag. Procentuellt sett ska väl en relation vara 80% bra och kanske 20% sämre kan jag känna.

Jag var tillsammans med en kille i 6 år som jag tyckte jättemycket om men vi hade det allt som oftast ganska trist tillsammans (på slutet) även om det var ok också. Jag kände samma sak; att han liksom inte uppskattade mig eller det jag gjorde.

Lämnade honom med buller och brak för en mer passionerad person - men det är en annan historia...

*suck*

Jag känner igen mig.
Igår t.ex. var det jättefint väder, så vi skulle gå ut i parken och sola lite. Jag ser framför mig hur mysigt det skulle vara att ligga på en filt i solen och småprata och gosa. Så blev det naturligtvis inte, för så blir det aldrig. Jag försöker gosa med honom, men han vägrar att lägga sig ner, utan sitter upp och stirrar på klockan. Var femte minut kommenterar han att man inte ska sola så länge för då bränner man sig.

Det känns som att jag är ihop med Rolle i Mia&Klara. Var tog den mysiga, romantiska killen vägen? Det är inte såhär jag vill ha det resten av livet... så vad gör man?

Har han alltid varit sådan, eller bara nu?
Min man slutade vara romantisk för ett halvår sen, och i fredags flyttade han. Det kan vara en varningsklocka! Se upp!

Vad det gäller just detta problemet kanske ni kan förklara för era män innan vad det är ni förväntar er? Kan också känna igen mig emellanåt, men det går nog åt båda håll för oss. Vi missar varandras signaler, tolkar fel och "stressar", stannar inte upp och njuter av stunden, fastän allt är upplagt för det. Kanske om man i stunden kan påminna partnern om vad man hade tänkt sig, och be henne/honom att slappna av en stund och se vad stunden erbjuder.

Men TS, att din man har bristande respekt, trycker ned dig och ignorerar dig när du försöker prata med honom låter INTE bra!!! Ni MÅSTE kunna prata, han måste lyssna på dig och det MÅSTE bli bättre! han får INTE trycka ned dig! Då är det bättre att gå vidare på egen hand. Som sagts tidigare, man ska må bra av sitt förhållande, man ska vara med sin partner för att denne gör en lycklig, får en att le när man mår dåligt. Ens partner ska inte vara den som får en att må dåligt! När det blir så så måste man kunna prata om det och lösa det. I ett förhållande ska man måna om den andra, arbeta för att hjälpa denne att må bra. Och man är TVÅ i ett förhållande! Det är inte bara den ena som ska bjuda till hela tiden. Snälla medmänniskor, stanna inte i destruktiva förhållanden...

Angående det första så brukar jag påminna, fast jag försöker göra det på ett positivt sätt genom att säga: "-Vad trevligt vi har det, visst är det en fin dag?" och liknande saker, men då kan han fortsätta att vrålstirra ner i bordet utan att ens svara... Det tycker jag är respektlöst...

Vi hade det fint i början, han var romantisk och såg mig och det kändes som om det var precis så som det skulle vara, det man väntat hela livet på. Tro mig, jag HAR tagit upp detta, frågat hur han känner och vad vi kan göra för att få det bättre. Men han är nöjd. Ser inga problem, alternativt att det vissa gånger är jag som är problemet.

Vart går gränsen i ett förhållande innan det rör sig om psykisk misshandel? Att bli ignorerad är fruktansvärt jobbigt och frustrerande. När jag pratar med någon som inte svarar eller ens bemödar sig att ge en en blick...

Han har varit annorlunda. Gladare, trevligare. Det har väl jag också gjort, men jag gav upp för ca ett år sedan efter att han hade avvisat mig så många gånger att jag kände att det inte var någon idé längre. Nu försöker jag fortfarande bjuda till men vet väl innerst inne att det inte ger så mycket.

Anonym (Fia) skrev 2009-04-26 11:16:37 följande:

Det är så trist, jag känner att livet är för kort för att slänga bort livet på att gå runt och tjura, varför kan man inte försöka ha ROLIGT ihop istället, tillsammans?

Går han med på familjerådgivning? Det räcker att en mår dåligt i ett förhållande för att det ska klassas som "dåligt" och dags för förändring. Han borde vilja att du ska må bra...

Nope, jag har föreslagit det men han säger att jag får hellre dra än att han går på nån sån "skit".

Tyvärr så ser jag isf inte mycket hopp, om han inte ens kan göra den uppoffringen för dig... Vad som går att sammanfatta från detta är ju att han har bristande respekt för dig, nedvärderar dig, ignorerar dig, är nöjd med förhållandet trots att han vet att du mår dåligt av det, det hjälper inte att prata med honom och han bryr sig mer om "stoltheten" att inte gå i rådgivning än att behålla dig... I slutet på din TS frågar du "Kan det någonsin bli bättre eller går jag bara och slösar bort mitt liv? ", och jag får nog säga att eftersom han vägrar erkänna problemen och vägrar göra nåt åt det, så tror jag inte det blir bättre, och ju längre du stannar desto mer tid kommer du sen känna att du "slängt bort" på honom. Sorry

Han har ju gett dig svaret.. Du kan dra.. För han är inte intreserad av att lösa några problem, för han anser att det inte finns några. Han får det han vill ha, mat på bordet, kläderna tvättade etc.

Så tolkar jag det hela, men jag har ju inte läst något om de påstådda goda sidorna han har.

Känner igen det där...

Man blir bara så ledsen och så ofta....till sist tappar man självförtroendet och börjar se negativt på sig själv..

TS, har ni barn? Kan du tänka dig att lämna han?

Frågar också: Har ni barn... om inte, kan du tänka dej att skaffa barn med honom? Jag vet ingen relation som blivit LÄTTARE av att skaffa barn. Risken är att när du får barn får du två barn, honom också?

TS, det kunde ha varit jag som skrev det du skrivit...

Min man vill inte heller gå i familjerådgivning och tycker de är "skit".. han föreslår aldrig något roligt vi kna göra tillsammans och verkar inte så himla intresserad av mig överhuvudtaget...

Jag borde ge upp, dra... om jag inte älskar honom och vi hade ett litet barn ihop..

Jag undrar om han bara stannar för han känner sig skyldig till det nu när vi har barn. vettefan