Någon förlossnignsrädd som ändå fött vaginalt?

Ja, jag hade en grym förloddningsrädsla och också sprutfobi. Kejsarsnitt var intressant, men adlrig i vaket tillstånd. Ville ha det men med narkos. Fick inte det och tog vanlig förlossning. Avstod medvetet från allt för mycket info- förnekelsestadiet. Det enda som jag gjorde som var bra var terapisamtal på bb med en BM, få höra vad som skulle hända, vad jag kan påverka och inte, vilka alternativ man kan få. Se hur det ser ut.
Sedan tillbaka till förnekelsestadiet men jag visste att jag skulle kunna lita på dem efter det mötet.

När vi kom in gick jag helt in i mig själv. Blundade i 2 dygn tills hon kommit ut och pratade bara med min man, Ingen smärtlindring pga spruträdslan. Ryggen kändes som den skulle gå av (kraftiga värkar i 3 dygn) annars inte så farligt som jag trodde. Så fort det var över gick jag över till tredje fasen, förträning.

Jag trodde ALDRIG att jag skulle klara det. Har avstått barn tidigare pga blodproverna och förlossningen. Nu har jag klarat det och känner att jag kan klara allt. Så nu skall jag köpa mig själv en rejäl present/minne för att jag kan klara allt.

Lycka till!

Jag var grymt förlossningsrädd med ettan. Gick på samtal på kk i lund. Där kom vi fram till att jag var nyfiken på en vaginal förlossning så vi satsade på det men fick svart på vitt att jag skulle ha EDA och i värsta fall om jag fick panik kejsarsnitt.
Allt gick jättebra, var så STOLT över mig själv.
När värkarna började försvann rädslan. Tog 15 timmar.

Med tvåan var jag oxå förlossningsrädd men fixade en vaginal förlossning även denna gång. Och fort gick det 2 timmar 7 minuter med endast lustgas och viken panik jag fick då.

Nu väntar jag trean BF 8 Juni och e jättelivrädd, dels på att det gick så fort med tvåan och dels för att jag inte hann få smärtlindring. Ska i väg i dag till kk i lund och prata om eventuell igångsättning eller kejsarsnitt.

Jag tror att om man är så rädd så tror man att det är mycket värre än det blir och det kan vara en fördel. Fö rmin del var det fördel också att vara envis och bestämd. Ok, lyssnade inte på läkarna (som ville ge ryggmärgsbedövning, kejsarsnitt - nej tack om det inte blir narkos och sugklocka). Men jag är grymt envis och gör inget som jag inte vill om det inte är fara för mitt liv. Jag tror alltid att jag vet bäst om min kropp, inte alltid så bra, men i detta fall ganska bra. BM var helt facinerade för att jag kunde slappna av så bra (slocknade mellan alla värkar) och kände att värken var på gång (vaknade 15 sekunder innan och skrek, nu kommer den och hur stor den skulle vara).

Under min förnekelsestadie jobbade jag som vanligt (en räddning för mig. Jag hade gått under av att fundera på vad som skulle komma). När vi var på föräldrakursen skall jag erkänna att jag inte lyssnade så mycket (tycke det var obehagligt) utan min man fick lyssna om det var viktigt.

Andning fick man lära sig under förlossningen- inga problem.

Men det kan vara fördel att både besöka dem, skriva det tydligt i födelseplanen, göra upp med din sambo/man/den som är med på förlossningen vad man vill (om man likt jag inge är så talför med övriga) och säga det så fort man kommer in.

Lyckat till!

Jag var också grymt förlossningsrädd med 1:an. Kunde nte ta åt mig info eftersom jag fick svimmnings och kräkkänslor bara av att höra om det. Snitt var jag lika rädd för och alla smärtlindring/sprutorna man fick höra om på Aurorasamtalen.

Födde till slut min första bebis med EDA och lång förlosssing, men när jag fick se honm hade jag glömt avallt. Med 2:an SKULLE jag ha EDA, men dom hann inte få dit en..... Världens underbaraste barn landade hos mig. Nu väntar jag på 3:anoch ser nästan fram emot förlossningen, framförallt ser jag fam emot den fantastiska lycka somväntar. Kollar med barnmorskan varje gång att den ligger med huvudet nedåt - för då vet jag att jag fixar det.Är fortfarande livrädd för snitt....

Se på detta - jag har gått från förlossningsrädd barnvägrare till blivande 3-barnsmamma!

Japp, två gånger trots skräck men nu tredje gången gör jag inte om det. Det blir planerat snitt.

Jag var förlossningsrädd och är jätte rädd för nålar och sjukhus överhuvudtaget... men vill man ha barn vad har man för val, man får som nästan skylla sig själv. och det är värt det efteråt.:)

Jag var jätte räd - och gick i samtal innan.
När jag låg där med värkar var det faktist kul och spännande - det gjorde ont men inte visste jag att lustgasen och personalen skulle vara sååå fantastiska!!!
Och det är en hanterbar smärta som går att lindra jätte bra med allt möjligt.
Nu väntar jag nr 2 och ser fram emot förlossningen.

Jag var livrädd och fick för tidigt och hade inte fått ngn som helst koll på hur man skulle göra innan alls.

Jag födde för tidigt men öppnade mig ändå helt.

Det var en vacker och spännande upplevelse, jag tyckte det var speciellt och skulle göra om det närsomhelst.

Släpp rädslan om du kan -se det som något att längta och se fram emot. Lätt att säga kanske, men så känner jag. :)

Klart det gör ont, men man får ju hjälp med smärtan-så det -det är fint att föda. Jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten.