Svartsjuka, ångest, kontrollbehov.. HJÄLP.
Vart ska jag börja? Jag och min sambo har bott tillsammans i ca 4 år nu. Det har varit 4 år med mycket gott men också en hel del ont. Vi träffades när vi jobbade utomlands och när vi kom tillbaka hem till Sverige flyttade min sambo med mig till min ?hemstad?. Det ska tilläggas att jag är otroligt tacksam för det och även om det var tufft till en början för oss båda så har hon för längesedan skaffat sig ett bra respekterat jobb och byggt upp en bra social umgängeskrets.
Nu till problem(en). Min sambo har under hela vårt förhållande varit sjukligt svartsjuk. Något som för mig har vart så otroligt jobbigt, och som har gjort att en förut väldigt öppen och social person som jag var har fått ändra mitt beteende för att undvika bråk och ständiga utfrågningar om otrohet och att jag kollar in/flörtar andra tjejer. Kan säga nu på en gång att jag ALDRIG under vår tid tillsammans har flörtat eller ens vart intresserad av en annan tjej så det finns ingen som helst grund för hennes ständiga anklagelser.
Några exempel: Jag kan inte kolla på vad jag vill på tv, skulle det vara en Gina Tricot reklam som rullar förbi i filmpausen vet jag att jag måste byta kanal eller kolla undan för annars så kommer det en fråga om jag tycker hon är snygg/finare än min sambo osv osv, sen blir det bråk. Jag kan inte hälsa på vissa av hennes arbetskamrater för hon har fått för sig att jag är intresserad av dom och när jag ifrågasätter detta blir hon helt rabiat och blir således ännu säkrare på att jag vill ha någonting med dom att göra. Att gå på krogen utan min sambo är i princip helt uteslutet, hon kan inte förstå vad jag ska göra på krogen själv med mina kompisar om jag inte dansar.
Hon är helt övertygad om att jag går dit enbart för att kolla in/flörta med andra tjejer. Om det nu skulle vara någon tjej som frågar mej någonting (de få gånger jag är utan min sambo på krogen) så har hon gjort klart för mig att jag absolut inte bör svara henne något tillbaka. Det är inte det att jag vill inleda en konversation med personen i fråga och jag har inget som helst problem att svara att jag är sambo och förlovad tvärtom det är något jag är stolt över. Men det hör väl till hyffs att kanske svara om någon frågar en någonting? Eller?
Min gamla umgängeskrets av kompisar som nu är ?singlar? har jag i princip fått sagt hej då till.
Vid olika tillställningar som tex fotbollsäger när jag kanske ska vara borta 1-2 nätter vet jag att det väntar en helvetesvecka innan med utfrågningar om vad vi ska göra och hur jag skulle agera om en tjej pratar med mej. Samt att efter hemkomst väntar en likadan vecka med utfrågningar om vad vi gjort och om jag såg någon som jag tyckte va snygg, sen kollar hon upp på internet och försöker leta reda på vimmelbilder på mej osv osv, ja ni fattar vinken.
Detta har gjort att jag hellre struntar i sådana här tillställningar och kanske undviker mina kompisar. Tilläggas ska ju att jag inte har något som helst problem med att hon går ut / hittar på något med sina kompisar träffar nya människor till och med killar som hon inte känner sedan tidigare. Jag vet att när hon är ute själv så har hon många killar som stöter på henne, men det rör inte mej eftersom jag litar på henne och vet att hon älskar mej.
Vid ett tillfälle fick jag nog, jag och 2 kompisar skulle åka till sälen för att åka skidor och bara ta det lugnt. Inget krökande eller utgång. Men hon påstod att hon visste vad man gör i Sälen och om jag åkte kunde jag inte älska och hon sa att hon skulle göra slut. Då fick jag nog och sa fine då blir det så. Jag är 23 år ska jag lägga mej ner och dö i vår lägenhet? Vi hade då ett uppehåll på ca 3 veckor då det officiellt var slut mellan oss. Jag mådde verkligen både bra och pissdåligt. Jag älskar ju henne så sjukt mycket men jag kunde inte acceptera hennes tankesätt. Under den tiden fick jag reda på att hon börjat träffa en annan kille.
Jag fick panik och extrem ångest över tanken på att hon var med någon annan. Jag fick då ?krypa? tillbaka som hon så fint uttryckt det till sina kompisar. Hon säger till mej att ingenting hände mellan dom, att dom bara pratade och det tror jag till 100% på.
På ett sätt är väl svartsjukan något jag konstigt nog har lärt mig att hantera och ?stå ut med? men nu den senaste tiden kan jag inte spela golf kanske 2 dagar i veckan utan att det blir ett helvete. Hon tycker att jag prioriterar mina fritidsintressen hundra gånger före henne. Alltså jag jobbar mellan 9-17 och spelar golf MAX 2 gånger i veckan(á fyra timmar). Det handlar inte så mycket om hur mycket jag gör det för det är svårt för er att veta hur det egentligen ligger till. Men kan ju säga att jag spenderar väldigt mycket tid med min sambo inget snack om saken. Men problemet som hon tycker är att jag helt enkelt prioriterar allt annat mer än henne och hon tänker bara på mej/oss.
Jag kan verkligen erkänna när jag inte agerar rätt men ALLTID när vi bråkar är det jag som får ge mej och be om förlåtelse för att saker och ting ska bli bra igen. Som sagt kan jag erkänna att jag kanske inte alltid hittar på bra saker att göra med min sambo, och det har jag bett om ursäkt för och sagt att jag ska försöka ändra på. Men det vore ju trevligt om hon någon gång kunde känna att de saker som jag gör vid sidan om vårt förhållande inte var någon jävla tävling om vad jag gillar mest.
Oj vad långt det här blev.. undrar om de var någon som orka läsa färdigt? Men som det är nu säger hon att hon inte kan vara tillsammans med en kille som bara bryr sig om andra saker än henne, jag lovar så är det inte. Men vafan ska jag göra? Ska jag sluta spela golf 2ggr i veckan? Ska jag sluta kolla på fotboll 1 gång i veckan? Ska jag tacka nej om någon frågar mej om jag vill hitta på något?? Jag älskar henne verkligen, men hon är mästare att slänga skit på mej och få det o kännas som allt är mitt fel. Jag börjar undra? är de det?
Snälla någon som vart i liknande situation eller nån som har några bra tips och råd?