Hur känns de att vara gravid

Jag tror nog det är lite individuellt faktiskt.
En del går i lyckorus hela graviditeten igenom och älskar att vara gravid. En del, som jag själv, avskyr att vara gravid.
Ibland kan jag dock få en "det-här-är-så-otroligt-känsla". Som när bebis sparkar o jag trycker med min hand på bebis fot. Det är häftigt.. det skiljer så lite mellan den o mig o ändå så kan jag inte för mitt liv föreställa mig vad som finns där inne.

TS - hoppas verkligen att du snart får uppleva en graviditet! Jag har själv haft väldigt lätt för att bli gravid bägge ggr och sluppit mf.

Personligen så tycker jag att det har varit ganska lätt att vara gravid - jag har mått illa 6-7 v i början, men sluppit spy som tur är. I övrigt har jag känt mig extremt trött, typ somnat kl 19 i soffan på kvällarna osv, men sedan har det också släppt en bit in i graviditeten. Det enda jag haft som varit riktigt jobbigt är ont i ryggen, det hade jag med bägge tjejerna, och jag har fortfarande en dålig och svag rygg som jag måste hålla efter.

Men allt det är mödan värd! För det är så intressant och mysigt att ha ett liv i magen, trots att man blir tung och trött och känner sig allt annat än vacker. Den första sparken, första gången man ser sparkarna på utsidan, ultraljuden i v 17-18 då man får se bäbisen, handla bäbiskläder, handla mammakläder, vänta, längta och planera. Hela livet står på stand by de där månaderna eftersom man bara ser fram emot BF-datumet.

Efter första barnet så saknade jag min gravidmage under en lång period, fast att jag istället hade  fått världens sötaste bäbis ... men det blev som en identitet som det var sorgligt att skiljas ifrån. Med andra barnet kändes det dock inte lika farligt när magen försvann, men jag var nog inte lika delaktig i den gravven heller eftersom jag redan hade ett barn som krävde 100% uppmärksamhet.

Men nog är det mkt "vardag" också, man slutar tillslut att reflektera över att man bär på ett liv eftersom det är rätt tungt och kämpigt, speciellt mot slutet, utan mkt av det som jag skriver här är nog nostalgiska tankar i efterhand

Lycka till

Jadu svårt att svara på. När man precis har plussat känns det helt overkligt och man går i ett luckorus ett tag. Efter några veckor glömmer man nästan av att man är gravid, man undrar om det verkligen finns nåt där inne.
Sen kommer rutin ul och då blir allt genast mycket verkligare, det fanns faktiskt nåt där inne, fast man knappt märket nåt själv. Sen börjar magen växa och man börjar känna sparkar, vilket är otroligt häftigt. Fast man kan ändå inte föreställa sig att det ligger en bebis där inne, det känns väldigt konstigt faktiskt. Tror inte jag kommer fatta förrän jag har mitt barn på bröstet.

Läs boken På Smällen från A till Bebis av Ann söderlund och Hanna Widell de beskriver bra om hur de är att vara gravid och tankar mycket läsvärd tyckte jag

Jag kan bara säga att det är helt underbart att vara gravid. Men det bästa har du kvar och det är att äntligen få ha ditt lilla barn hos dig och se utvecklas till en alldeles egen person.
Jag födde mitt 3dje barn för 17dagar sedan (har en son på 3år och en dotter på 1år) och längtar redan efter att bli gravid igen

Mina graviditeter har verkligen inte var en dans på rosor. Hemskt illamående, foglossningen, förvärkar... ja som du ser kan listan göras lång.
Men det är så värt det! Trotts alla krämpor så har jag aldrig mått så bra och känt mig så vacker som när jag är gravid.
Bara det där när man äntligen står med sitt plus på stickan. Känner sparkar. Får se sin lilla bebis på ultraljud...
Vet inte hur jag ska kunna beskriva hur det känns riktigt.... tänk såhär: Du har vunnit 10miljoner på lotto.
Ta den känslan och bär med dig för resren av ditt liv.
Så känns det från den dagen du plusar och framöver.

Lycka till med bebisverkstan. Håller tummarna för er

Så spännande att höra era olika berättelser! Tack!

Klart att man är jätte spänd över att se sitt älskade kärleksbarn...... Men inte tusan hade någon tidigare berättat för mig att det kunde göra så här ont i början av sin graviditet.Har jätte problem med ligamentet. Känns riktigt obehagligt när organen inombords börjar växa. Fy tusan vad ont det gör : (

Att vara gravid är det bästa jag någonsin vart med om, samtidigt som det är det värsta!!
Min första graviditet var jätte jobbig, illamående till v.20 sen tog foglossningen, halsbrännan och förvärkarna över tills han föddes i v.37+3.

Denna gång mådde jag faktist bara illa ca 1vecka, och var lycklig för jag trodde denna graviditet skulle bli en dröm=)
men tji fick jag när sammandragningarna kom redan runt v.15, foglossningen blir också värre och värre.

Men ändå, att vara gravid är det bästa jag varit med om, det är helt klart värt all tid man fått ligga på soffan nästan gråtandes av smärta!! Det är så härligt att känna sin lille inuti magen, att fantisera om vad det är för en liten filur som finns där och hur h*n ser ut.
Att få se denne på ultraljud, och sedan få föda fram sin lill*.

Jag hoppas det lyckas för er snart=)
Lycka till!!

Det är min första graviditet och det är svårt att sätta ord på hur det är:)
Förundrande att man har något inne i sig och samtidigt en fantstisk känsla.

Jag mådde jätte dåligt i de 12 första veckorna, var jätte trött och känslig och funderade vad jag gett mig in på.
På jobbet blev jag erbjuden en ny tjänst också så ledningen ville inte att jag skulle berätta att jag var gravid för de andra, så det var också jobbigt att hålla tyst och inte få glädjas med de andra förrän i vecka 23 när jag berättade det tillslut. (det syntes inte nåt heller så det var inga problem, men just saknaden att inte få glädjas...)
Jag kände av mitt barn redan i vecka 13-14 och det var härlig känsla att gå och fundera om det verkligen var barnet eller nåt annat, men ju tydligare det blev så förstod jag vad det var:) Pappan kunde känna barnet från vecka 20, så det var roligt att få han "delaktig".
Att se barnet på ul och att höra hjärtljuden var en otroligt rörande känsla för mig.
Jag mådde jätte bra från vecka 12-27, efter det kom mycket sammandragningar och förvärkar som gjorde/gör riktigt ont och som gjorde att jag fått lov att ta det mycket lugnare än förut.
Är nu i vecka 31 och ser frammåt vad som kommer härnäst:) Pappan ser också fram emot barnet och han är väldigt rädd om mig och uppskattar min nya kropp, vilket känns mysigt.
Men som de andra säger så är allt väldigt individuellt från person till person.

Lycka till och hoppas du får uppleva känslan du med snart!

Hej!

Jag är i vecka 10 och mår dåligt konstant. Jag spyr varje eller varannan timme HELA dygnet. Är trött och har väldigt svårt att äta men tvingar mig till det eftersom mitt lilla barn behöver det. Men hur urjävligt jag än mår nu skulle jag inte byta det mot något i hela världen för i mig finns vårt barn! Det är svårt att förstå men har en bild på barnet hemma som jag går och tittar på hela tiden. Samtidigt oroar man sig heeeeela tiden för missfall, skador på barnet, att något ska gå fel, hur ekonomin kommer bli osv. Men det hör nog till. Jag blev lite chockad när vi blev gravida. Vi hade försökt så länge att jag hade intalat mig själv att jag inte kan bli gravid. Så nu har jag svårt att förstå det. Men det kommer nu. Jag älskar mitt lilla pyre i magen.

Jag håller verkligen tummarna för dig att ni snart kommer få barn!

Jag hade inte förväntat mig den extrema tröttheten jag kände fram till ca v11. Kunde inte alls glädjas av graviditeten tyckte bara det var obehagligt med illamåendet & tröttheten. Men som tur var glömmer man snabbt =). Efter det mådde jag mest bra men måste ha stödstrumpor för att slippa ha ont i benen.

I ca v27 började humörsvängningarna, ja inte så farligt men ändå. Nu i v.33 börjar jag bli tröttare igen men oxå rastlös. Känner att jag måste trappa ner lite på jobbet. Har sen nån månad tillbaks oxå känt av sammandragningar när jag ansträngt mig för mkt. Men det är häftigt att känna att bebisen rör sig nästan hela tiden och hickar.

Jag hoppas och önskar att turen och lyckan kommer till er snart Pinsipessan :) Lycka till!!!

För oss var det en lååång och strävsam kamp till det mycket, mycket efterlängtade plusset. Vi fick tillslut hjälp på traven, är nu i vecka 12 och mår helt fantastiskt. Jag tycker faktiskt själv att jag strålar och det har jag aldrig tyckt tidigare. Känner mig stark och grundad. Har mått bra hela tiden förutom lite halsbränna, dåligt flås och en känsla av utmattning. Nu mår jag precis som vanligt fast bättre. Tycker att jag har större tålamod och är mer kärleksfull. Relationen till maken är även den varmare och mer ömsint. Jag tycker bättre om mig själv än vad jag någonsin gjort. Mitt problem tidigare var någon form av "tomhets" känsla, då jag inte kräktes eller mådde illa, kring vecka 8-10 hade jag svårt med koncentrationen och jag kände mig helt ärligt lite puckad :) Det är lyckligtvis borta nu. Älskar känslan av att inte vara "själv" i min kropp, att jag bär på något efterlängtat och har min hemlighet som inte riktigt syns än. Att somna med handen på magen och veta...

Är bara i v.12 men hade jag vetat att man skulle må så här så hade jag nog tänkt mig för lite mer :) Måste sova med BH för jag har så sabla ont i brösten hela tiden, mår illa hela eftermiddagarna och kvällarna, mensvärk och trött heeela tiden. Känner mig plufsig för jag måste äta varannan timme för att inte må jätteilla och har jättesvårt för vissa lukter.

Tycker det fortfarande känns overkligt att någon bor i min mage!

Känns som vanligt

Jag har haft ett hel## från vecka 5 (är i v 30 nu) och vill bara att det tar slut.

Jag VET att vissa mår toppen men min kropp tycker om inte om att vara gravid...tyvärr...

Nu börjar det bli bättre men jag käkar fortfarande medicin.

Fast det är en helt fantastisk känsla när hon sprakar därinne och jag längtar sååå tills hon kommer ut.