Adopterad, hur känns det?

Hejsan!
Jag är också adopterad. Kom till Sverige från Chile när jag var 13 månader.
Mina tankar på mina biologiska föräldrar går i perioder. Visst undrar jag hurdana mina föräldrar är/var. Varför de lämnade bort mig. Hur livet skulle varit om jag inte kommit till Sverige.
Jag vet inte om mitt liv direkt har påverkats. Visst är jag bortskämd. (Är enda barnet.) Men det kanske jag skulle varit om jag hade varit biologisk också...
Jag tycker adoption är ett väldigt bra alternativ. Om man inte kan få barn på naturlig väg så "räddar" man ett barn genom adoption.
Om jag inte skulle kunna få jobb så skulle jag självklart tänka mig att adoptera och helst vill jag nog ha ett barn från mitt egna land.

Cia: Vi har ungefär samma funderingar, bara en liten sak jag undrar över, du skrev att om du inte får jobb så skulle du kunna tänka dig att adoptera, menar du om du inte får barn? eller menar du kasnke jobb? :S Förtydliga lite för mig..

EllaaA: Haha...tror jag börjar bli lite trött Självklart så menade jag ju om jag inte kan få barn..uj uj uj..så fel det kan bli

Cia: Hehe, ja, det var väl det jag tänkte.. Ingen skada skedd
Vet du om du har några syskon i ditt hemland? eller ja, du kanske t.o.m har något i Sverige/danmark/Ryssland eller något annat land..
Har du sett kort på din mamma? (eller din övriga familj)

EllaaA: Så bra
Jag har ingen aning om ifall jag har syskon någonstans i världen. Vet du om du har det?
Har inga kort heller. Blev lämnad till ett barnhem...vet inte hur länge jag fick bo där innan jag blev adopterad. Har du kort på din familj?

Jag e oxå adopterad men här i Sverige, jag e nog ett av de sista barnen som man fick adoptera här i Sverige (tror ja) Jag har träffat båda mina biologiska föräldrar men har mest kontakt med min pappa, jättebra kontakt t o m. Ja e glad att ja e adopterad, tycker att det är ett spännande liv, skulle aldrig kunna tänka mej att inte vara de, men så vet ja ju inget annat heller. Men så är det ju självklart att de e skillnad att vara svensk och adopterad än att komma från ett annat land, ja menar pga få reda på sina biologska föräldrar så kanske de försvårar de hela om man kommer från ett annat land.

Cajalisa

Jag är oxå adopterad här i Sverige. Är glad för det, har ett bättre liv nu än vad jag hade haft om jag skulle ha växt upp med mina biologiska föräldrar. Har träffat dom båda men det var länge sen och nu är dom döda vilket jag tycker är bra. Ville inte ha något med dom att göra.

Kom till mina adoptivföräldrar när jag var 3 månader.

Ååh, va roligt att höra att de finns fler svenka barn som blivit adopterade här. Får ja fråga vilken årgång du e?

Både mina biologiska föräldrar och mina adoptivföräldrar e guld värda.
Mina biologska föräldrar var väldans unga när de fick mej så de e inte så gamla nu heller...

Cajsalisa - Jag är född 80.

Oj, kunde man verkligen adoptera barn här i Svergie så sent, de visste ja inte faktiskt. Nu fick ja veta nåt nytt

Ja, tydligen kunde man det.

Hm, ja trodde att jag var en av de sista kullrarna så att säga, ja e född -66 och kom till mina adoptivföräldrar när ja var 4 mån.

Vad roligt att tråden går vidare

Cia: Nej, jag har varken träffat eller har kort på mina föräldrar/skyskon.. Däremot vet jag vad alla heter (eller inte min pappa föressten)

Mamma: Irene
Syster 1: Carina
Syster 2: Diana
Bror: Irineu

Jag är inte adopterad men ville bara berätta att det förekommer adoptioner av svenska barn ännu. Inte många, har hört max 20 barn om året, men det förekommer.

Intressant...

Får jag tränga mig på? -Jag är absolut inte adopterad, men instresserad av adoption för egen del, och nyfiken på det hela.

Jag och min kille har en dotter (biologisk) och vill gärna ha syskon. Jag har foglossning sen början av graviditeten, det är rätt jobbigt att ha konstant ont i bäckenet och ryggen. Det tär på hela familjesituationen, då jag ibland inte ens kan gå.

Läkare har sagt att jag bör vänta minst fyra år innan jag försöker bli gravid igen. jag är mycket osäker på om jag vill gå igenom den här smärtan igen; om det är värt det för att få barn igen. Så jag skulle lätt kunna adoptera - det finns ju dessutom redan barn i världen som väntar på föräldrar, dumt att "göra" fler med sån stor möda...Men så finns det väl avigsidor också. Det kan nog skapa mycken avundsjuka barn emellan där en är föräldrarnas biologiska barn och den andra är adopterad, kanske det utsätter familjen för onödiga "påfrestningar"?

kan jag få lite kommentarer och så, som kan hjälpa mig i mitt beslut?

Jag känner också till en pojke som är adopterad i sverige..han är nog typ 5 år ellernåt sånt....fast for lenge sen var detnog lite mer som at adoptera från utlandet, at det var lika vanligt kanske..nu har foräldrarna/mamman så många ressurser runt sig, så det är nog inte lika vanligt att adoptera bort, det börjar kanske med fosterfamilj for att mamman efterhand ska ta hand om barnet....

jag är adopterad i sverige..
jag är född 77 men adopterades 79 tror jag.

jag har kontakt med min biologiska familj medans min bror som oxå är min biologiska bror (vi adopterades ihop) vägrar ha kontakt med vår biologiska fammilj..

jag har dock alltid haft svårt att känna mig hemma någonstans..

Jag är inte adopterad, men har en bror som är det (från Nicaragua). Nu är han 17 år och har bott i Sverige sedan han var tre. Det är svårt för mig som svensk och biologiskt barn till mina föräldrar att sätts mig in i hur han har det, och han är inte alltid så lätt att prata med

Så det hade vart kul/intressant att veta lite hur ni som adopterade har uppfattat ert liv? Funderar ni mycket på er biologiska familj? Har ni som kommer från ett annat land tyckt det var jobbigt att ha en "utmärkande" hudfärg? Hur uppfattar ni det land ni kommer ifrån - har ni varit där, känner ni till något om er biologiska familj osv? Har ni känt er utanför i Sverige?

Oj, många frågor... Men det skulle som sagt vara intressant att veta lite hur ett adoptivbarn kan känna.

Tack tack!