Uppkäftigt bonusbarn!

Du skriver ju själv att han har dålig självförtroende. Ni får jobba hårt på att stärka det. Kanske behöver han ha egentid med sin pappa? Om pojken inte har något stöd i mamman förstår man ju verkligen att han kräver extra mycket uppmärksamhet av pappan. Se till att han känner sig uppskattad och värdefull, och beröm allt bra han gör så inte all uppmärksamhet lägs på det negativa. 12 är ju dessutom en väldigt jobbig ålder med mycket som händer i kroppen och runt om! Ibland vet man ju inte själv varför man gör som man gör då.

Lycka till!

Hej, tack för svar. Ja egen tid det får han mkt av sin far. Vet att det är viktigt för barn.I mitt sinne förstår jag bara inte hur en 12 åring tror att det är han som "regerar" och styr ett hem o hushåll. Har sett att han även kan ha dålig attityd mot vissa av sina kompisar som han kan tycka är "mesiga" eller på något vis avviker fr gruppen. Tror att han kommer att vara den som mobbar i skolan när han blir äldre. Vet också att hans föräldrar tyvärr inte haft så mkt regler för pojken. Han kunde säga "håll käften" till sin farmor utan att någon sa till honom. Skandal i mina ögon. Så nu när jag kommit in i bilden har jag börjat ta tag i de bitar m uppfostran och som tur är förstår min sambo att man inte kan låta en liten kille som bara går 5:an att svaja vind för våg. Barn behöver regler för att vara trygga enligt min mening. Och nu när det är regler hos min sambo så har ju pojken börjat bli totalt galen med aandra ord. Jag vet att han också har tagit min sambos separation med mamman väldigt hårt..och jag tror pojken sprutar av intre aggrissioner! Har föreslagit BUPP till min sambo men han vägrar, ser det som "att bli satt i ett fack".Tja, det är inte lätt!

Ja, självklart reagerar han på separationen, konstigt vore ju annars.

Men om han nu inte har haft någon strukturerad vardag förut så är det väl itne så konstigt att han tror att han kan bestämma? om det är det han fått gjort förut.

Viktigt att du inte tar på dig mer av en uppfostrande roll än pappan. Jag VET att det låter tokigt att dra ner när man i själva verket behöver öka på med strukturen, men som styvförälder gräver man sin egen grav i relationen med barnen om man har en högre ambitionsnivå än föräldern vill/orkar ha och driver uppfostringsfrågor utan en stor portion backning från dem. Inte bara det där för barnen osynliga medgivandet under kuddsnackssessionen utan initierat och uppbackat i skarpt läge av föräldern.

Jag tycker det låter som DU behöver ett break från killen för att komma igen med din egen ork för dig och dina andra relationer. Låter som att han suger det mesta av dina krafter just nu. Om du inte känner dig så ansvarig - vilket du ju rent krasst inte är - och lyxar dig med att förflytta dig ut till periferin när han kommer kanske din ork att bry dig om honom räcker tills han har kommit ur den värsta hormonstinna perioden så du klarar av att ha en relationen med honom öht längre fram. Alltså inte bränna allt ditt krut nu. Du får förhålla dig till att hans tonårsperiod kommer att vara ett bra tag och att det kommer att bli värre innan det blir bättre. Om det är till någon hjälp att härda ut så kan du påminna dig om att han har det ännu jobbigare med sig själv än ni har med honom;)

Hej! Tack för svar!

Ja, det är så sant du skriver. Jag kan många gånger känna mig ensam i detta då övriga släkt och familjemedlemmar har svårt att både ta tag i pojken och även att genomskåda. "komma igen med min egen ork" som du skriver..ja just nu känner man sig som en urvriden disk trasa. Har pratat med min sambo i går om BUPP och nu har han äntligen gått med på att åka i väg dit med sin son. Den aggression jag ser i pojken och ovilja till att "låta sig bemästras" är enormt stark. Jag är mållös då jag aldrig varken hört el träffat på något liknande förr. Denna lilla kille på snart 12 år var så här redan för snart 3år sedan då jag träffade hans pappa och vi blev ett par.

Killen vill inte heller vara med kompisar..säger man att han ska åka i väg o leka med någon kill kompis blir han jätte arg och börjar skrika på oss..säga till honom att han ska åka i väg o leka med kompisar är för honom som ett straff, han är hellre hemma och ställer till ett djävulskap!

Han är arg för att JAG får sitta i fram i bilen och att barn måste åka bak. Han är avundsjuk på att jag sover i hans fars säng och på något vis tror jag allt bottnar i att denna lilla pojke har noll i självförtroende och avundsjuka på mig, samt en för lam uppfostran har bidragit till en ända stor soppa.

Jag är av naturen en väldigt lugn, glad och snäll person men det har gått så långt att jag t.o.m har svårt att vara i samma rum som pojken nu. Han svarar och är spydig precis hela tiden och ifråga sätter precis ALLT jag säger. Får hoppas vi får hjälp nu på BUPP så kanske vi kan komma vidare, min högsta önskan är att kunna älska barnen!

En liten tanke; din rubrik är "uppkäftigt bonusbarn", men när man läser din TS så känns det mer som "bonusbarn som inte mår bra" skulle vara en bättre rubrik. Nu kanske det låter som att jag märker ord men kanske finns det något i attityden hos dig som gör att det kör ihop sig (helt förståligt i så fall!!! jag menar bara att det kan vara bra att var ärlig ot sig själv om vilka attityder man har eftersom barnen märker dem hur mycket man än jobbar på att dölja dem). Man kan naturligtvis kontramed att hans attityd inte heller är den bästa, men i familjesituationer så är det viktigt att de vuxna tar ansvar för relationerna.

Hej, tack för svar! Ja, jag håller med dig. Pojken mår inte så bra vad jag själv kunnat utröna. Jag har nog vänt ut och in på min mer än en gång i detta. Självklart ligger ansvar även hos oss vuxna, men mitt problem har varit tvärtom i början..hade svårt att säga till honom i stället. Ville ej stöta mig med honom och försökte "smyga" mig in i hans liv för att barnen verkligen skulle få vänja sig vid mig och allt nytt. Nu har allt gått så långt så jag vet att det inte har att göra med MIN attityd då han bara har fått kärlek av mig. Även vänner och bekanta påpekar hans uppförande mot vuxna och mot sina kamrater Tror absolut han mår dåligt i sin själ, men det är just därför jag vill söka hjälp av "utomstående" . Tror att han behöver få prata med en proffesionell person som kan hjälpa honom att läka de sårade känslor och aggressioner han bär på, innan det är för sent! Det är heller inte fören nu den sista tiden jag blivit hårdare med regler..men vill inte heller där chocka ..utan göra en mjukstart. Men då jag som person blir kränkt ända in i själen måste jag för egen överlevnads skull och för att orka vara kvar, hålla honom kort och visa vart jag står. Annars kommer jag att bli överkörd. Som jag skrivit förr så tror jag inte på en fri uppfostran utan att man har konsekvens med mkt kärlek!

Du har nog helt rätt i att han behöver prata med någon helt utomstående! Kan ni få hjälp via skolpsykolog kanske? Vad gäller regler och att "bli lite hårdare" mot vad du kanske varit förr, ett bra citat (Jesper Juul) tycker jag är "säg Ja till dig själv, inte Nej till dina barn". Det är en viktigt nyans skillnad som barnen lätt snappar upp och tar efter (vilket är bra för då lär de sig bejaka sig själva och stå för sina behöv och värderingar). Sen skulle jag nog försöka sätta mig i lugn och ro med honom och helt enkelt säga att du inte tycker familjesituationen fungerar, att du som vuxen såklart tar på dig ansvaret för det men att du vill höra hans idéer om vad man kan göra i familjen för att få bättre stämning. Viktigt att inte anklaga honom för något, utan bara säga att du inte tror att någon egentligen trivs i familjen just nu och att du funderar på hur han ser på det.

Åhhh... så hade jag skrivit ett långt meddelande och så är det borta. Suck.

Min spontana känsla här är att pojken är ARG! Men även sårad, ledsen och uppgiven (säkert fler känslor också).
Varför? Det vet jag inte. Det kanske han inte själv heller vet.

Han verkar ha en väldigt låg självkänsla, du skriver själv "denna lilla pojke har noll i självförtroende".
Har man ingen självkänsla tror man inte att man kan något, man är värdelös osv.
Hur kan man bygga upp självkänslan då?
försök hitta bra saker. Beröm honom. Säg tack. Var vänlig.
Det tar tid, ork och engagemang. Men det tar tid att bygga en grund att stå på.

Sedan har Jesper Juul sagt något om att man ska vara autentisk. Barn (och vuxna) märker av om man säger en sak men egentligen menar något annat.
Säg istället vad du känner! Istället för att anklaga. Det är så lätt att säga "ååååh, vad du är jobbigt, jag blir så arg" istället för "jag känner mig sårad när du säger så där eftersom jag inte tycker man säger så fula ord till någon. Jag skulle vilja att du istället säger att du är arg på mig".

Säg vad du känner! Att du känner dig orolig, sårad, arg, frustrerad etc.
Och du har ju ett bra läge i att du, just för att du är styvmamma, kan vara en person "utanför". Du kanske kan ha mer rak kontakt med honom.
Han vet redan att han är "värdelös" och gör fel. Så vänd på steken och fundera på varför och bygg upp honom.

skriv kanske ett brev till honom.
Skriv hur du känner och även det som du tycker är bra med honom.
Skriv att du ser att han mår dåligt och att du lider med honom.
Skriv att du vet att han är en person med stor viljestyrka - eller vad det nu kan vara. Hitta det som han är bra på - även om han använder sina egenskaper negativt nu, men det behöver du inte säga/skriva.

Hänger du med i mitt långa svamliga inlägg *S*

Hej!
Jag tror att det börjar hända saker här hemma nu. Min sambo har kontaktat BUP och fått ett möte med dom och sin son. Vi har också haft ett långt samtal med honom om allt som händer i familjen. Hur han uppför sig och ev mår. Intressant så sa pojken rätt ut att han tycker att han har samma kunskap och erfarenheter som oss..trots att han är under 12 år! Det är just detta som gör att han är så oregelig! Han TYCKER att han kan mer än oss och det är "hans väg eller ingen". Men i förrgår vid samtal sa min sambo till honom att han måste förstå att han fortfarande är barn och det är horibelt att uttala sig som vuxen när man är så liten. När jag träffade pojken när han var 9år hade han redan DÅ samma inställning.

Men vid samtalet så såg man att det äntligen började gå upp ett ljus för honom att det är länge kvar till han har de erfarenheter som jag och hans far har. Han har inga egna barn, betalar inga räkningar, har inte haft sex med en partner, har ingen egen bostad osv osv Han förstår heller inte att man måste" bete sig " bra mot vuxna och visa respekt. Men vi förklarade att om han fortsäter så här när han blir vuxen kommer han aldrig få ett arbete..eller någon som vill behålla honom på ett arbete. Då blir man sparkad om man inte kan uppföra sig.

För första gången gav vi honom också ordentliga "restriktioner" på hans beteende. Vi sa att detta år inte blir någon utlandsresa p.g.a hans dåliga attityd (och killen älskar att resa) och att när han börjar visa oss och andra respekt och lydnad.. då kan vi börja planera resa igen. När vi sa dom orden blev pojken som förbytt. För första gången SVED det till p.g.a vad han åsamkat under dessa år. Det var som om han då för första gången förstod att "jag måste verkligen ändra på mitt jävliga uppföranade, för nu får jag reprimander av allt och nu svider det!" Efter samtalet var han som förbytt. Hela kvällen log han , var glad, trevlig mot sina syskon, tillfreds, kramade sin pappa , trevlig mot sin farmor och farfar och visade på ett hamoniskt lugn jag aldrig sett! Vi har tidigare dragit in lördagsgodis, kompisar fått gå hem, mindre pengar. Men inte fören vi dragit in någon han verligen velat..då först har ungen vänt som på en hand och tagit till sig det vi har sagt åt honom i flera år.

Så nu får vi hoppas och be.. att allt går åt rätt håll hädanefter. men tydligen var det detta som krävdes för att väcka honom!