När vågade ni tro på det?

Känner så igen det du skriver. Tänkte oxå att jag skulle vara glad och lycklig efter första vul, men som du skriver så efter någon dag var jag lika orolig igen gjorde två vul till men oron fanns där.
Jag vågade knappt tro på graviditeten när jag hade varit på rul heller så för mig tog det läänge, tror det var runt vecka 25 om inte ännu lite senare som jag verkligen började fatta att jag var gravid och det ska bli en bebis.

Grattis till pyret i magen!

Tro på att du är gravid och att allt är bra tills motsatsen är bevisad. Ingen mening att gå runt och vara orolig..

Vte svårt men så är det.. Jag var också så innan men sen började jag tänka så

Känner igen mig precis, tyvärr... Har också skjutit upp mina gränser hela tiden...

Tjuvtest - TD - Första VUL v8 - Andra VUL v9-10 (p.g.a. extrem oro) - NUPP v12-13 - V12+0 passerat...

Varje gång har jag andats ut en dag eller två, sen har oron slagit till igen. Är nu i vecka 15 men fortfarande övertygad om att allt kommer att ta slut när som helst. Det där lyckoruset över att ha lyckats efter 3 år verkar inte infinna sig alls. Så besviken och trött på mig själv, men börjar inse att jag helt enkelt får acceptera det. Alla känslor är helt irrationella så jag kan inte rationalisera dem med statistik och bevis. Orkar inte ha dåligt samvete över det också liksom.

Jag är dock rätt övertygad om att jag kommer vara väldigt lycklig den dagen jag får en bebis på mitt bröst... OM den dagen kommer...

Tack, alltid skönt att veta att man inte är ensam. Håller med dig där moonstone, att acceptera, det är jobbigt nog utan att ha dåligt samvete. För det är ju självklart värt det, bara det blir en bebis! Nej, det är ingen mening med att gå runt och vara orolig, men om man bara inte kan låta bli? (Och det är ju lite ett skydd också, inbillar mig ju att jag inte faller riktigt lika hårt om jag är beredd på att det kan gå illa).

Vill gärna höra fler historier!

(Skulle bli tacksam av att få tips om vad jag ska göra med mig själv: fru-l.blogspot.com/2009/05/ingen-titel.html)

det var nog inte förräns han började röra sig i magen jag kunde börja tro på det. hoppas jag lyckas glädja mig från början denna gång

Jag känner igen mig och är nu i vecka 16 +0. Hoppas på att kunna tro på att allt kommer att gå bra och glädjas ordentligt efter RUL som är om 2 veckor.

Jag har haft precis samma kännslor som du, vi gjorde IVF och det krävdes 5 positiva tester och ett samtal till barnmorskorna på Sahlgrenska innan jag ens fattade och vågade tro men sen efter första lyckan kom oron, jag tror att jag vid ungefär samma tillfälle som jag började känna av bebisen varje dag också började slappna av mer och mer men även idag i V33 kan jag känna en viss oro även om min lilla prinsessa knuffas och bökar runt hela dagarna

Till mig sa alla du måste sluta tänka på det och vara lycklig men man kan ju inte stänga av sin hjärna, jag kan bara säga till dig att försök för både din och det lilla undrets skull slappna av och tänk på hur lyckosamma ni är som har lyckats skapa ert egna lilla mirakel och din oro kommer att avta mer och mer ju längre tiden går.

Lycka till

Jag gjorde VUL i v. 9 (det vanliga man gör efter IVF), v. 11 (akuten) och ett i v. 14 (privat). Därefter bestämde jag mig för att nu fick det vara nog. Vi hade väntat så länge (fyra år) och hade dessutom ett MA bakom oss men efter v. 14 tänkte jag att nu var det dags att börja glädja sig. Det är trots allt betydligt större chans att det går bra än att det går dåligt och det var det jag "hängde upp" det hela på. När jag väl bestämt mig så var det så otroligt skönt och jag kunde verkligen njuta av resten av graviditeten. Jag vågade tom börja köpa lite fina saker och därmed blev allt så mycket mer verkligt för mig. Jag vet att det inte är så lätt att bara bestämma sig för att

katten trampade på tangetbordet.... :)

...sluta oroa sig men försök att gör det.

Oj vad jag känner igen mig!! Tjuvtestade först minus på RD 16 så jag hade gett upp, hade dessutom fått lite rosa flytningar... Testade på TD bara för att man ska göra det, och PLUS!!! Men flytningarna fortsatte, så jag försökte intala mig att även om det var MF så skulle jag glädjas över att det var plus, det första någonsin efter 4 års försök och 3 IVF, så jag kan i alla fall bli gravid!!! 7+0 fick jag komma på VUL, allt såg bra ut, efter det kom mer blod med klumpar, nytt VUL 8+2, fick dessutom en sista koll 9+2 innan de släppte mig vidare till MVC... Men oron var ju inte borta, flytningarna kom fortfarande ibland... Fick göra NUPP 13+0, och då när jag såg bebisen sprattla runt i magen bestämde jag mig för att försöka allt jag kan att njuta... Det kommer eftersom, är fortfarande orolig av och till, det var inget nöje när jag berättade för de första, eftersom det kändess om att det kunde gå åt skogen dagen efter... Efter det har jag inte gjort fler koller, RUL om två veckor, så jag längtar dit så enormt!!! Och tills man kan känna bebisen i magen, kanske jag känt något redan, men vet inte säkert att det är bebis och inte tarmar eller sånt, men försöker njuta av och till i alla fall, har snart gått halva graviditeten utan att förstå det pga all oro... men det är svårt att låta bli... Hoppas allt går bra för er andra och att ni får njuta av graviditeten snart!!