Uppväxt med syster som har ADHD

Jag har tyvärr inget råd, men det är väldigt bra att du tar upp detta då detta forum kryllar av föräldrar med barn till ADHD, å sen även har andra friska barn.

Jag förstår dig helt har en dotter med den diagnosen och en dotter som säger som du hennes liv är så jobbigt å hon mår superdåligt pga allt hon ställt till med å hon orkar inte ens gå till skolan hon har sabbat hennes liv. Hur får du hjälp nu för du måste må jättedåligt?

Anonym (Adhd) skrev 2009-05-09 18:50:55 följande:

Jag blev gravid ca 2 månader efter att jag tagit kontakt med en kurator, vilket gjorde det ännu mer viktigt att ta tag i mitt liv. Min kurator och jag har bearbetat hela min barndom och mina relationer till familjen och övrig släkt. Det senaste året har jag träffat min kurator med 2 veckors mellanrum. Och idag är det mer än 1 år sedan jag fick min kontakt med kuratorn och jag känner att det är dags för mig att avsluta, för jag mår relativt bra just nu. Jag vet hur jag ska agera i olika situationer och att jag har möjligheten att säga ifrån.

Jag behöver inte träffa min styvsyster om jag inte vill. Jag har ett val, med turen att vi inte har blodsband. Det måste vara jobbigare att ha en biologisk syster med ADHD, för den kan du inte ignorera. Jag bryr mig inte att hon inte förstår att jag inte vill ha något med henne att göra. Och om jag måste träffa henne, t ex vid bröllop eller begravning så skärper jag till mig och är artig men håller mig på avstånd.

Min biologiska syster och jag pratar ganska mycket om familjen och det känns som om vi kan hålla ihop. Min mamma är mycket väl medveten om att jag har gått hos en kurator och hon förstår det. Hon har det också väldigt svårt eftersom hon står vid sidan av sin man och ser hur hans barn beter sig.

Nu försöker jag fokusera på andra saker i mitt liv, som min sambo, min dotter och min underbara biologiska syster som gör allt för mig

Jag har också varit (och är) i en liknande situation. Det upptäcktes först i vuxen på ålder på mitt syskon - det är inte ADHD men något liknande (även om vi egentligen förtstått att något var fel hela tiden) . Det är jobbigt för att det skärmar en från att åka hem och hälsa på föräldrarna, så de blir de som får komma hit, vilket inte kan bli så ofta pga av avstånden . Det har påverkat hela syskonskaran, och givit oss ärr för livet det här .

Jag är uppväxt med min bror som har ADHD. Visst har hans diagnos påverkat familjen, han har ju inneburit mycket extra jobb för mina föräldrar vilket gjorde att de hade mindre tid över till de andra barnen. Men min bror var aldrig elak. Han gjorde dumma impulsiva saker, sökte spänning och tänkte aldrig på konsekvenserna. Men det var aldrig för att vara elak, och han hade dåligt samvete för det han utsatte andra för.

Nu vet jag inte på vilket sätt din syster varit dum mot er, men hon kan inte skylla allt på sin diagnos. Elakhet är inte ett ADHD-symptom...

Anonym (mia) skrev 2009-05-09 21:21:19 följande:

Alltså min styvsyster förstår inte att vissa handlingar hon gör skadar hennes familj. Dessutom förstår hon inte när saker skadar oss, och hon verkar inte ha något samvete. Hon är empatilös brukar jag säga. Hon tänker inte helt enkelt på konsekvenserna av hennes handlande.

Jag förstår vad du menar med att elakhet inte är ett ADHD-symptom, men genom att hon är "empatilös" (som är en följd av hennes sjukdom) så har hon startat en massa rykten om min biologiska syster, säger saker som inte är sanna, retat mig för att jag var lite överviktig som liten osv. Hon har i stort sett mobbat mig hemma, tryckt ner och kränkt mig.

Anonym (TS) skrev 2009-05-09 21:37:22 följande:

Jag ifrågasätter inte att hon är elak, hon låter ju inte speciellt trevlig. Men att vara empatilös ingår inte i diagnosen ADHD. Visst kan man vara klumpig och säga saker man inte menar av misstag, men om hon konsekvent mobbat dig så är det inte pga att hon är klumpig och taktlös, utan för att hon helt enkelt är elak. Eller elak vill jag egentligen inte skriva, för jag tror att de som mobbar andra gör det för att de själva mår väldigt dåligt egentligen. En överlevnadsstrategi på något sätt. Mobba andra innan de mobbar mig.

Jag vill inte ursäkta hennes beteende på något sätt, jag tror bara att det är lätt att se alla personlighetsdrag som orsakade av en diagnos, trots att det mesta trots allt beror på helt vanliga personlighetsdrag som vi alla har.

Först, adhd mm är ingen sjukdom, det är ett funktionshinder, en skada i hjärnan som man inte kan bota men som inte är dödligt.

Sen låter det som att din styvsyster har adhd och aspergers syndrom, är absolut inget ovanligt att ha de 2 eller andra kombinationer när man har en bokstavsdiagnos. Googla du på asperger så bör du hitta många saker som isf stämmer in på henne.

Vad för medicin är det hon inte vill ta? Har hon ätit den tidigare?

Jag måste bara göra ett inlägg här....
Jag förstår att din uppväxt varit jobbig men jag förstår faktist inte hur du kan lägga hela ansvaret på din syster. I de flesta fall är det upp till föräldrarna hur det ska bli/gå för dessa barn. I vissa fall får dessa barn bo i andra familjer men vad är egentligen rätt?

Din styvsyster har säker tinte haft det lätt hon heller. Bra att du försökt ta tag i det hela men om man har ett inre motstånd så är de tinte så lätt att ta till sig saker o ting. Kanske därför du är så anti mot din syster?

Anonym (son med adhd) skrev 2009-05-09 21:54:28 följande:

Jag vill inte lägga hela ansvaret på min styvsyster, men saken är att det hon gjort mot mig i min barndom det kan jag försöka bearbeta. Men det hon gör idag är hennes ansvar. Det kan ingen av mina föräldrar göra något åt, hon har adhd, hon vet om det och hon kan göra något åt det. Men hon vill ju inte, eller orkar inte. Hon ser inte problemet även om hennes pappa försöker få henne att förstå.

Jag vill inte, men idag lägger jag hela ansvaret på henne. Hon är den enda som kan ta tag i sig själv och göra något konkret.

Nu vet inte jag vilken medicin hon inte vill ta, för jag är inte så insatt. Men jag vet att hon har påbörjat ett otaliga försök till medicinering men det slutar alltid med att hon ger upp. Hon har klarat det, så jag vet att hon kan, men just nu ser det inte ut som det.

Mia; det är möjligt att hennes "vanliga" personlighetsdrag följs med av diagnosen och man tror att det beror på det. Men jag tror det är som du säger att hon mått/mår väldigt dålig och därför har hon gjort det.