Förlorat svärmor och svärfar?

Jag har också råkat ut för samma sak... tycker synt om barnet som aldrig får träffa sin farfar och farmor.

Jag har tappat den ena men ser det knappast som ett problem. Det är livets gång.

anonym (samma sak):
Okej! skönt att höra att någon är i samma situation. Har det hänt nyss? Ja, samma här tycker synd om barnen. Hur är det med din man/sambo? Ja, vi kanke ha rlite att dela med varann?

Tös: Jo, det är ju livets gång men inte i en tidig ålder och så båda. En går an men inte båda tycker man.

Bara för att de inte är här fysiskt så betyder de inte att de inte är här. Men jag har också en annan tro än vad kanske många har.

Jag är uppväxt utan farmor och utan farfar och jag har klarat mig bra. Mina barn förlorade sin morfar (bara de 2 äldsta som träffat honom men har inget minne av honom) men det viktiga man kan göra är att berätta om dem så barnen får reda på vad det var för personer

tös: vad är det för tro du har?

Anonym (deppig) skrev 2009-05-11 22:07:23 följande:

Mer åt det andliga.

De döda finns omkring oss o lyssnar när vi pratar till dem. Man är aldrig ensam.

Tös:
Okej är du kristen? Ja, du aknke säger frälst? Jag är kristen kan jag säga. Har alltid bett men tappade det nu när jag gått igenom så svårigheter. Men jag hoppas komma tillbaka. Har ju tvivlat nu. vad är meningen med livet. Vill herren att jag ska må dåligt. Förstår du? Vad är du me di för församling?

Anonym (deppig) skrev 2009-05-12 12:29:59 följande:

Absolut inte kristen öht! Inte för 5 öre.

Min tro ligger någon helt annan stans. Andlighet. Övernaturligt kanske är bättre ord?

Detta kan låta sjuk. Men jag är glad över att jag blev sjuk. Det är dags att rensa i ryggsäcken o göra rent för framtiden. Lite halvjobbigt är det att ha tappat sin identitet (läs apjobbigt!) men på något sätt något som kanske måste göras för att bli den människa som det var tänkt jag skulle bli.

Så här långt in i jakten på min nya identitet så skulle jag aldrig vilja bli som jag var. Det är verkligen inget att sträva åt.

Meningen med livet tror jag är olika för var o en. Det är något som jag tror ger sig med tiden. Ingen idé o stressa igenom de tankegångarna utan det får ta den tid det tar.

Min sambo har "bara" sina föräldrar, dvs han har aldrig haft varken farmor, farfar, mormor eller morfar. Hans föräldrar har inte heller några syskon, vilket gör att han inte har några kusiner.

Det är lite speciellt, men det gör nog bara att man får en ännu starkare relation till de man faktiskt har kvar. Han har dessutom verkligen tagit till sig min släkt och familj.

Jag förstår att du tycker att det är tråkigt, men dina barn kanske istället får en väldigt bra relation till faster/farbror eller någon annan släkting på din mans sida?

anonym:
jo, absolut får dom det. Men jag hade ju sådan bra relation med svärmor. Hon var ju min extramamma. så det saknar jag.