Jag undrar hur ni andra har det med era 12 åriga tjejer (och ni som haft i den åldern)
Hur klär dom sig, hur noga är dom med hygien, hur och med vad "leker" dom??
Datorn är nog ett av svaren och det är väl ganska självskrivet långt ner i åldrarna.....men i övrigt om dom nu inte häckar framför datorn?
Har inte egna barn i den åldern, men har jobbat mycket med just tjejer i den åldern å kan säga som så att det är en väldigt "bred" ålder..
Vissa leker fortfarande med dockor medans andra enbart kollar på det motsatta könet bryr sig om utseende osv, så hur en 12-åring är e väldigt individuellt.
Men är det helt normalt att en 12 åring inte utvecklats alls socialt under senaste 1½ åren??
cc Kitty skrev 2009-05-13 10:50:51 följande:
Jag är ju "bara" en bonusmamma åt henne och jämför henne mot min egen dotter då hon var i den åldern.....och andra vänners döttrar i samma ålder.
Flickan är inte på något sätt dum i huvudet, det går bra i skolan, men hon är tystlåten och tillbakadragen.
Annat är det med lillasyster som är rena energisprutan, tycker om att hålla sig ren, klä sig snyggt och förmodligen kommer att sminka sig och sånt långt innan storasyster.
12 åringen vill inte duscha eller byta kläder, det är under butterhet och protester som vi får in henne i duschen....men byta kläder till rena....nä, det gör hon inte!! :(
Jag har köpt en massa fina kläder som hon verkar jätteglad över, men sen vägrar hon ju att byta ut dom mot andra nya rena kläder då vi äntligen fått henne att duscha (detta gäller då även trosbyten)
Med tanke på att det är ett tystlåtet, tillbakadraget barn så vill jag ju inte heller trampa henne på tårna och påpeka att hon är skitaktig, jag försöker att gå andra vägar som att säga.... dina klasskamrater bär väl inte samma kläder hela veckan?? eller.... du har ju massor av nya fina kläder i garderoben, det är helt ok att du duschar och byter kläder varje dag om du vill.
Oviljan att duscha och byta kläder kanske kan komma hemifrån hennes biologiska mamma som tycker att det räcker med att duscha en gång i veckan, och inte är så noga med om flickorna byter kläder eller inte efter duschen.....vad vet jag.
Psykiskt tröttsamt är det ialla fall att se att ingenting går framåt, på det emotionella planet har vi kommit mycket längre däremot, föräldrabytesdagarna har hon separationsångest när hon ska till mamman och det är så svårt när man inte vet vad man ska, kan och bör säga till henne.
Kan avstanningen i utveckling bero på att mamman är alkoholmissbrukare??
Såååå många frågor och det enda man har är spekulationer, jag vill ju att båda flickorna ska må bra både fysiskt och psykiskt.
Lekmässigt så låter det som en dagisgrupp när hon leker med sin 2 år yngre kompis, hennes andra två klasskompisar som hon också umgås med kan man tydligt se att dom utvecklats mot söta små kvinnor, så mycket mognare i sättet.
Gällande att byta kläder är det upp till er att agera... tydligheten måste vara stark.. t.ex. i vår familj säger vi högt och tydligt att "här hemma byter man underkläder och tröjan närmast kroppen varje dag vare sig den ser skitit ut eller inte", hur ni gör hos mamma (om dem argumenterar med det) är upp till er mamma, men här hemma..... osv... det är inte att vara elak, det är att hjälpa barnet in i vuxenvärlden.
Om hon inte kommer sminka sig alls e väl nått du kan bara strunta i.. kan dra parallellen att jag själv var närmare 16 när jag brydde mig om sånt, medans min syster stod framför spegel varje dag när hon var 8.
Appropå missbrukande föräldrar så visst kan de spela in, men det behöver inte vara därför heller.. men en klycsha man brukar säga är " så som man har det på sitt rum eller runt omkring sig, så är det i huvudet" = Stökigt, rörigt, smutsigt = kaos i tankarna (förvirrad).
Tystlåten och tillbakadragen kan ju ha en inverkan på att hon är rädd att "försäga sig" vad som händer i hennes liv.. eller inte vill "svika" mamman... eller inte har det förtroendet för pappa/dig...eller så är hon helt enkelt så bara.. vissa människor är av den personligheten.
Orenligheten kan även vara ett sätt att hålla andra människor borta, som en försvarsmekanism. t.ex. p.g.a av rädsla att bli sviken...
Pappan då, vad säger han?
Om mamman nu missbrukar, hur ser det ut gällande vad som är bäst för flickan? Är det att bo med mamman överhuvudtaget?
Självklart att smink inte är det vesäntliga, men det skulle kännas som ett tecken på att hon bryr sig om sig själv, vilket hon inte gör nu.
Hon har beslutsångest för allt ifrån om det finns för många pålägg att välja på (då tar hon bara smör) till klädval, vad hon tycker om att äta och inte....kompisarnas tycke styr vad hon tycker om dom finns här hemma.
Pappan har varit ganska nerkörd i skoskaften från deras mamma och har väl börjat agera först nu, hon har hela tiden tryck ner i halsen på honom att han ska inte lägga sig i hur barnen sköts....sånt kan hon bättre som utbildad inom sitt jobb.
I hennes ögon är han bara en liten skit som varken kan eller förstår något om hur barn ska skötas.
I själva verket så är han en underbar far som månar om sina barn, men är orolig när dom är hos mamman.....vilket KAN bero på att 7 åringen ofta frågar....bråkar ni ALDRIG??? och det gör vi ju inte
Men många bäckar små....... nu är tålamodet slut och det jag skrivit här är bara en droppe i havet av allt som är runtomkringbarnen och deras mamma, tänkte bara att jag måste få ventilera någonstans och se hur andra ser på saken och hur andra skulle ha agerat i samma situation.
Jag vill inte trampa någon på tårna, vill ju bara att barnen i första hand ska må bra och bli säkra i sin egen personlighet....kunna utvecklas till självtänkande människor.
Vi är inte ute efter att begära enskild vårdnad i första hand, det bästa vore om mamman fick hjälp för sitt missbruk så att barnen och vi kunde känna oss trygga och säkra då dom är hos henne.
Skulle hon däremot inte ta emot hjälp som hon kanske erbjuds......ja, då kanske vi inte har något annat val.
7barnmamma.....jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen över ditt svar :(
Det du skriver känner jag själv igen från att mina egna var i den åldern, och alla mina bekantas flickor som är / har varit i den åldern, vi måste hitta en lösning på problemet...för något stämmer inte.
Herregud....mina egna och andras i den åldern började ju vilja ha tjejmiddagar hemma i den åldern, men inte hon inte, hon leker med sina pet djur (ett litet plastdjur i mangastil) som hon gör ljud till.
En underbar tjej som fastnat på vägen upp till vuxenvärlden känns det som....jag blir så ledsen :(
Känns det som om det skulle kunna vara ADD/Aspergers Syndrom eller liknande?
Jag är inte så insatt i dom diagnoserna måste jag erkänna, men borde inte skolan ha reflekterat på det i såna fall?
För 1½ år sedan så kändes hon som en normal 10 åring....men där tog det stopp och inget hände
Kan instämma med en av ovanstående, någon form av diagnos? Min första tanke var inte ADD men möjligen Asperger eller någon annan form av autismspektra...
Om skolan borde reagera.. visst kan man det tycka, men tyvär är många inom skolan fullt upptagna med annat så det kan förbigå dem om dem inte kommer in på spåret eller barnet har grava problem *tyvärr*. Men om ni är oroliga så kan ju ni lägga fram det i skolan och be dem kolla/bedömma vad deras åsikt är, då kan ju t.ex. kuratorn gå in och hålla mer uppsikt över flickan (kuratorn borde kunna området "diagnoser").
MEN!!!! Vissa barn har dessa egenskaper/beteenden som är såå typiska för en diagnos men för den skull inte ens i närheten av en diagnos. Omvärlden är väldigt snabba med att bedömma och stämpla barn som anses annorlunda, vissa är bara vääldigt sena i utvecklingen alt. nått annat är problemet, t.ex. uppväxtförhållanden på något sätt.
Men jag hoppas att det löser sig, du verkar vara en omtänksam bonusmamma som vill flickans väl.. stötta pappan så mycket du kan men ta för den skull inte över ansvaret för flickans liv då det kan bli motsatt resultat (från skolan, bio-mamman eller dyligt).
Vissa barn blir inte intresserade av hur dem klär sig förrän i 14-15årsåldern, eller hur dem ser ut, det är som sagt VÄLDIGT olika hur dem utvecklas och att ens börja sätta diagnoser så här känns ju bara HUR fel som helst, tycker att era 12-åringar verka tidiga som ska ha tjej middag tom hade inte vi. Vi var mellan barn och vuxna så visst ibland kunde vi även leka medans vi i nästa stund kollade in killar men jag var inte så intresserad av att sminka mig i 12-årsålder kom inte förrän i 16 årsålder och jag har alltid varit blyg- ingen sjukdom för det. Ok ett litet problem kan jag hålla med om är att hon inte bry sig om att tvätta sig men det kan ju handla om ren protest, trots ålder dvs tonårsåldern!!!
Hon vill väll inte att ni ska bestämma precis när hon ska duscha utan kanske vill göra det dagen efter ni föreslår låt henne få bestämma lite, mer flexibelt inte så farligt om hon inte duschar just varannan dag kanske ok med var tredje dag, säkert bara en fas just nu som hon håller på att gå igenom, att jämföra henne med alla andra och på så sätt säga vad som är normalt känns inte som om hon är en egen individ då . Alla är väldigt olika. Nej jag tror inte att det är ngt fel på henne, bara okunniga människor som sätter diagnoser hur som helst! Hade det varit ngt fel hade ju skolan märkt det eller ja ni får väll göra ngn undersökningar om ni är osäkra!
Att låta henne själv få bestämma när det ska duschas, bytas kläder och så hr vi prövat redan, med resultatet att samma kläder (inklusive trosor) bärs och ingen dusch alls tas.
