Min dotter gnäller HELA tiden

haha låter bekant.frågade hon idag om han inte kunde parata längre utan tvungen att skrika liksom
DET ÄR EN HEMSK TROTSPERIOD JUST NU.försök stå ut,det går över.du är inte ensam.har en 5åring också.

Skulle du kunna bryta mönster?
Busa, skratta, skoja?
jag har själv en 3 år och 10 månaders hemma och rollspel fungerar väldigt bra. Igår var jag bebis och hon mamma när vi lagade mat. "nu är jag din mamma och du är min bebis". Jag spelade helt okunnig och frågade hur man gjorde osv. och hon hjälpte, visade, tog hand om mig som en mamma *S*

Fokusera på det positiva! Även om man har svårt att se det ibland.
Om ni ligger och myser på morgonen och så kommer storasyster in - jubel! Tjoho... HON är vaken nu! Vad härligt! Vad ni längtat! Kom och mys här.
Busa, skratta, kittla osv.
Bryt mönstret! Var fjantig själv.

Vi har oxå en, i perioder, väldigt gnällig son, och då hjälper det ibland med att skoja bort det..
Vissa dagar är det gnäll från att han vaknar tills vi kommer till dagis och sen från att jag hämtar till han går och lägger sig..
Extremt uttröttande i längden..
Har iaf nog fått honom att förstå att han inte kan gnälla när han vill något, för jag förstår inte vad han säger..
En gång sa jag till honom att 'det är ok att vara trött, men man måste prata ordentligt för jag förstår inte'. Då sa han ok, och sen var det bra..
För i vårt fall är det oftast när han är trött, hungrig eller bara vill ha uppmärksamhet..

Min dotter, nu 3 år och 3 mån har precis (sen cirka 1 vecka-10 dar) gått in i en rejäl gnällperiod..

Det är i princip fel på allt och gnälls HELA TIDEN.

Vi bara hoppas att lika snabbt som gnällperioden kom, lika snabbt ska den försvinna.

Det är enerverande...

hej igen....

jag kan tillägga att jag och min man försöker skojja bort det hela ofta och att det fungerar så länge vi gör det så fort vi slutar skojja börjar hon direkt igen..... kanske är det trotsperiod men det har pågått väldigt väldigt länge. Säger oxå att hon måste tala ordentligt annars hör jag inte fast det har inte haft någon direkt effekt.... Tror inte hon känner sig utanför mot lillasyster borde snarare vara tvärtom (fast lillasyster är helt annorlunda till sitt sätt så det verkar inte så). Storasyster har alltid tagit störst plats och mest tid...

KRAM

Det här kan verka löjligt men jag skriver ändå. Min dotter var oxå väldigt gnällig i en period. Just såna saker som att hämta nåt som låg väl synligt bara nån meter eller 2 ifrån kändes fånigt att hon inte kunde hämta själv men jag tänkte att jag inte skulle bli irriterad o be henne hämta skiten själv. (använde naturligtvis inte ordet skiten, men det är så man känner *S*)

När hon började gnälla så började jag med att försöka lista ut vad det va hon ville ha, sen varför hon inte kunde hämta den själv. Om hon sa att hon var trött så sa jag att jag då förstod att hon inte orkade, men sen började jag fråga varför hon var trött. Kände hon sig sjuk? Hade hon ont i benen? Varför i så fall? Hade hon ramlat? Osv osv.. Skulle det kännas bättre för henne om jag hämtade den. Ok, då hämtade jag den. Nästa gång började jag om med samma frågning. Då orkade hon inte vänta på alla mina frågor utan gick o hämta saken själv för o spara massa tid antar jag. =)

Skönt att läsa att andras barn också är gnälliga ;o)

Min dotter är 3 år och 2 månader och hon gnäller väldigt mycket.

När hon gnäller säger jag bara lugnt: "Nu förstår inte jag vad du säger" och då ler hon lite och säger med len röst "Mamma...., tack" :o)

Jag försöker att inte fokusera så mycket på det utan stänger av men ibland så får man nog. Särskilt när hon är trött och hungrig, då är det gnälligt.

Så det funkar för oss men visst, hon gnäller ändå (dock inte lika mycket längre) men hon slutar så fort jag säger den meningen.

Hoppas det kan vara ett tips.

Hahaha - schysst strategi, Hönamor!
När jag märker att 4åringen bara gnäller för att han inte har lust att göra nåt utan tycker att det är mer bekvämt att bli uppassad brukar jag antingen plötsligt tappa hörseln på gnällfrekvensen (han tycker att mina öron är väldigt knasiga som bara inte KAN höra nåt när det gnälls, haha) eller så blir jag lika jobbig själv. "nä, jaaaaaaag orkar inte heller, jag är så TRÖTT och mina ben FUNKAR inte, kolla här!! Vi får nog ligga här på golvet tillsammans och hoppas att pappa kommer hem snart och hjälper oss!". Det brukar inte ta så lång tid förrens vi kommer fram till att vi nog ska rycka upp oss och gå och göra vad-det-nu-var-som-var-så-jobbigt tillsamans istället, för så jäkla kul är det ju inte på golvet i längden...

Sen beror det lite på vad det handlar om. Om han gnäller över nåt som inte har nån relevans för mig eller resten av familjen får han väl gnälla då, men han får aldrig som han vill så länge han gnäller! behöver han hjälp med bråkiga kläder eller nåt så ber jag honom be igen, men utan att gnälla för DÅ hjälper jag gärna till.

Förrutom enstaka tjuriga exemplar (min ena systerdotter som gallskrek sig igenom sina första fyra år oavsett vad man gjorde) är min erfarenhet att barn gnäller för att det ger resultat. Får man ingen respons på det man säger så länge man gnäller, slutar man så småningom att gnälla. Det ger helt enkelt mer att be snällt om en glass än att skrika och tjura i en timme för att man inte får en... så förklara för dottern vad som gäller, och se till att hålla er till det. Tappa inte humöret när hon gnäller, förklara bara att hon får prata ordenligt om hon vill nåt. Att det är ok att vara ledsen och trött men att man får berätta det med ord istället för med gnäll. Beröm när hon skärper till sig, tacka henne för att hon inte gnäller i situationer där det är troligt att hon skulle göra det...

Min hjältinna på området är en systerdotter som redan som 4åring kunde komma på sig mitt i en gnällig mening att man får bättre respons utan gnäll, och hejdade sig och tog om allt utan gnäll. Det klarar inte ens jag - jag måste gnälla klart först innan jag kan backa! =)

ååå vad jag känner igen mej, min bonusdotter är 3 år och 5 månader och låter större delen som en gnisslande dörr som jag brukar säga.
Hon får värsta raseriutbrott för det minsta lilla och jag vet inte hur jag skall bete mej snart, vad skall man göra?

VAD glad jag blev när jag hittade denna tråden.. man är inte ensam!
jag blir galen på min 3,5 åring som bara gnäller, skriker hela tiden! Gnällandet är nästa värst.. för skriker hon inte så är det gnäll gnäll gnäll.. och mitt tålamod är i bott! Hon fick en lillebror för 2 månader sen, MEN detta beror inte på det.. utan hon har alltid varit sån. Men det jag hatar mest av allt hon gör är när hon slänger sig själv på marken, och hon gör det verkligen ordentligt. Hon får ont varje gång hon gör det, och det är inte så konstigt heller. Och när hon påstår att hon sitter fast o inte kan gå någonstans.. när hon inte alls gör det! Så irriterande bara...

...eller kanske snarare ,min son på 3år o 7 månader kan skrika,tror det eller ej,men ärligt-en halv dag!! om han inte får som han vill!!
jag lovar! kan skrika från ca lunchtid så där vid 11-12- ända till klockan är 17,då det är middag.O då han han skrikit i stort sett non stop.
Tror ni mina öron har sår?? .
Det är sant. o också bara av fåniga grejer alltså-inte för att han har gjort illa sig eller så.
På kvällen kan han skrika sig galen för att han vill ha filten bredd över sig-fast den ligger bredvid honom! Han vill alltså att VI ska komma o breda över honom tex.
eller då vi äter vill han dricka i pipmugg fast vi redan dukat o hällt upp i vanliga glas tex-DÅ är världen på väg i undergång!!
det går ju över o det ÄR testingtid....
Jag ogillar att kalla det trotsålder egentligen-de gör det ju liksom inte med vilja.Det ÄR ju deras sätt att undersöka deras roll gentemot våra vuxna o sv

ebben: jag har en systerdotter som var sån! Gallskrek i timmar, och INGET hjälpte för att distrahera henne. Snacka om att man kände sig som världens elakaste när man gick på stan och bar en gallskrikande unge under armen... en gång när syrran hämtade mig vid tåget satt hon och skrek under den halvtimme det tog att åka hem att jag inte fick åka i deras bil, jag fick gååååååååååå! När vi var framme blev hon nöjd i en halv minut för att jag klev ur bilen, tills hon insåg att jag ju skulle gå in i deras HUS oxå... ojojoj.
Det var liksom bara att låta henne vara, hon fick skrika bäst hon ville inne på sitt rum. Så småningom kom hon på att ett bra sätt att få mer uppmärksamhet när hon var förbannad var att låsa in sig på familjens enda toalett... vet inte hur många gånger jag gått över till grannen för att kissa, haha!

Nånstans i 4-5årsåldern gick det tack & lov över. Hon har fortfarande ett sjuhelsikes humör - och det går fortfarande inte att resonera med henne förrens hon lugnat ner sig - men har åtminstone slutat skrika...

Det känns verkligen hopplöst när man inte ens når fram med den enkla logiken att man faktiskt har större chans att få som man vill om man ber snällt istället för att skrika....

Min dotter fick i samband med hennes pappas och min separation en extrem gnällperiod, hon var då tre år. Hon gnällde i princip bara när hon var med mig dock, och var inte klängig på mig i övrigt, dvs det gick bra att lämna henne på dagis, hos mormor etc. Men med mig gnällde hon jämt, och orkade inte gå, kunde inte gå på toaletten, knappt äta själv etc.

Jag provade olika taktiker, först sa jag till henne rätt strängt att sluta gnälla men det hjälpte inte och blev ännu tråkigare stämning. Sen försökte jag ignorera gnället och bara vara som vanligt - hjälpte inte heller. Sen försökte jag med positiv "styrning" och gav med vänlig röst förslag på hur hon kunde uttrycka sig i stället. Hjälpte inte direkt det heller.

När det hade hållt på ett halvår tänkte jag att nu får det vara bra jag måste nog ställa lite krav, hon kan ju tex gå på toa själv. Sen ringde jag BUP för att konsultera lite, och det var väldigt bra för jag var inne på helt fel spår enligt dom. Dom sa att det var normalt för barn i den åldern att gnälla. Att jag inte behövde oroa mig för att hon skulle låta så hela livet, hon kommer att prata som övriga i familjen pratar men ordval och tonlägen. Att jag inte skulle ställa krav på hur hon var tvungen att uttrycka sig för att kommunicera med mig. Och framförallt att jag skulle lita på hennes känslor och att det hon uttrycker att hon behöver faktiskt är det hon behöver. Ju mer jag tillfredställde hennes behov detsto snabbare skulle gnällperioden gå över. Jag var lite tveksam till detta, men tänkte att nu hade jag ju ringt proffsen och då får jag väl testa deras råd. Och det har hjälpt enormt. Nu var ju vår situation kanske lite speciell eftersom det fanns en påtaglig anledning till hennes gnäll (om det nu hade samband, alltid svårt att veta) och hon kanske ändå hade kommit vidare. Men så snart jag började ta upp henne i famnen och hålla om henne och fråga henne om hon var ledsen etc så snart hon gnällde blev det direkt stor skillnad. Blev det tex gnäll och skrik vid matbordet tog jag upp henne och vi gick iväg till ett ostört rum och satt och kramades och pratade tills hon var lugn och vid både bestämde att vi skulle gå tillbaka.

Jag tycker själv att detta låter lite flummigt när jag läser vad jag skrivit. Men hon jag pratade med på BUP satte huvud på spiken när hon sa till mig "du vill ha ett strukturerat och logiskt barn, men barn är inte sådana. Om barnet kan gå på toaletten 9 gånger men plötsligt inte "kan" den 10:e gången så är det så, då ska man hjälpa barnet och inte ifrågasätta deras behov."

Lycka till med era gnällisar. Här hemma gnälls det inte mer

moppet,
vilka bra tips från BUP du fick!