Fler där ute som har BF idag men inte några direkta känningar på att nåt är på gång? Sonen föddes i v 39+3 och jag trodde faktiskt att även detta barnet skulle komma några dagar tidigare, men inte. Så här sitter jag nu och väntar...
Också bf idag. Har en hel del sammandragningarn, men inga som gör ont. Har haft sd i några veckor, men vågar aldrig riktigt tro att det börjar. Gick över tiden 14 dagar med dottern, så antar att det bara är att sitta av några veckor även denna gång. Men fy f*n vad trist det är...
Jag är som du "Emsebamse", fick mitt första nån vecka tidigt och nu sitter jag bara och väntar... Snart på bf, vilket jag absolut inte hade räknat med. Tycker att det är jätte jobbigt :( Har iof haft lite sammandragningar som kännts, men inte mer än nån per dag. Och det har jag haft under ett antal veckor.
Jag har också BF idag, den 18:e.
Sist gick jag över 16 dagar så jag räknar inte dirket med att det ska hända något än, men det får ju gärna göra det ändå!
Känner inget särskilt förutom en del sammandragningar, men det gjorde jag långt innan förra gången också. Ska till MVC imorgon.
Och nu har jag en 3-åring att springa efter också. Man är inte någon särskilt pigg och glad mamma direkt...
En till med BF idag och ingen bebis i sikte.
Har haft flera falsklarm med sammandragningar och regelbundna förvärkar de senaste veckorna, men de avstannar efter några timmar varje gång. Tänker fr o m nu ignorera alla eventuella tecken tills det gör riktigt ont eller jag står i vattenpöl!
Nej, det jobbigaste är att man inte orkar göra något, tycker jag. OK om man orkade köra på som vanligt, men det gör iaf inte jag. För några veckor sen orkade jag med bullbak, fika och promenader, men nu vill jag mest ligga ner. Kanske är psykiskt... Ska till bm idag. Vore så skönt om man kunde trycka på on-knappen - jag är jätteladdad för förlossning!
Jag har som "Hildis" en till barn att ta hand om hemmavid. En 1½-åring som älskar att jagas och vara ute och leka. Tycker det är jätte jobbigt att inte kunna vara en rolig mamma till honom. I början av graviditeten, då han var lite mindre, räckte det med att jag fanns där som "mys" och att hans pappa busade och skötte den delen. Men sen när mys-behovet minskade känner jag mig utanför och längtar därför efter att få bli en riktig mamma igen. Inte bara en som ligger i soffan/sängen och leker på distans :(
Lite tröst i mörkret är att jag kände INGENTING förrän det drog igång. =)
Tack, SanSin! Det är som Triss-reklamen "Plötsligt händer det" 
Har också en dotter hemma, en tvååring. Inte kul att inte orka/kunna busa, leka och gosa obehindrat...