18 månaders. Är dem så här? Hjälp, hur ska vi bemöta henne?

Jag tror att det är en fas. Vid 15- 18 mån börjar de uttrycka sin vilja mer än innan och förstår att de kan styra sin omgivning men de har inget tålamod. Min son har också blivit blyg och det är nog ett sätt att handskas med alla nya känslor. Vi är ute som vanligt bland folk.

Sonen tar oss i händerna och drar i väg och vill bli buren hela tiden och får han inte det sätter han sig ner och sparkar och skriker. urjobbigt.

Enda sättet att bemöta henne är med närhet och kärlek. Visa också genom att prata med omgivningen att den inte är något hot eller är farlig. Sätt dig på golvet med henne på öppna förskolan, gärna ihop med andra föräldrar och barn och led henne in i gemenskapen. Barn i den här åldern är trygghetstörstande och är inte alltid förtjusta i när det händer något nytt. Visa då med dina handlingar och ditt kroppsspråk att det inte är något att vara rädd för. Du får nog acceptera att hon är lite "klängig" en period nu, även om det är jobbigt att bara vara ett "bihang" till din dotter... Det går över.

Ett tips är att prova att sätta dig på din dotters nivå och titta på omgivningen. Funkar i de flesta fall oavsett vad det gäller, när man inte förstår varför ens barn reagerar på vissa situationer eller människor. Då är det lättare att förstå vad som är skrämmande. Ben, ben, ben och stora människor som man inte kan bedöma ansiktsuttrycket på då de är för högt upp. En stor värld kan vara skrämmande när man bara ser den nerifrån och allting är så mycket större än en själv.

hej ts. Jag tycker det låter väldigt mkt som min son i samma ålder. En kombination av blyghet och tidigt tvåårstrots var det iaf i vårt fall. Vi gav mycket närhet (utan att "dalta" för mycket), men uppmuntrade också till att försöka/våga själv. Vi fortsatte också gå till öppna förskolan och lät honom sitta i knät tills han själv ville ner och leka.
Dessvärre har jag inga direkta råd att ge mer än - Håll ut, det vänder..
Hoppas du är hjälpt av detta, litegrann iaf

Här tycker jag att det står mycker bra om utvecklingen.

www.growingpeople.se/templates/Page.aspx

Tack alla ni som skrivit! Det hjälper väldigt mkt att höra att det kan vara en fas o att fler har samma "problem". Vi försöker alltid ge henne så mycket trygghet vi kan genom att ta upp henne o ha henne nära när hon blir blyg. När hon får dessa utbrotten så känns det ibland som trots fast hon bara är 18 månader. Sedan är hon nog frustrerad över att inte kunna prata för hon verkar vilja säga så mycket mer än hon kan...

Vill ju gärna fortsätta gå till ÖF för hon har tyckt om att var där förut, det är nu sista tiden som dessa problem kommit...

Jätte bra länk! Har läst den förut, men det var länge sedan. Nu ser jag flera likheter vad som står där o hur vår lilla envisa tjej är

Det är just kring 1½ år som barnen börjar bli lite otrygga. De har ju separerat sig från sina föräldrar och inser att de är två olika individer, men ännu inte riktigt kommit så långt i sin utveckling att de förstår att föräldern kommer tillbaka igen om han/hon försvinner en stund. Det är just detta som otryggheten grundar sig i. Barnpsykologer anser att barn inte bör börja dagis eller hos dagmamma i denna ålder just därför. Kan vara svårt att undvika dock...

Son ska in på dagis i augusti. Hoppas att det lugnat sig då. Ibland de senaste veckorna har jag nästan ångrat att vi inte gjort som de flesta andra jag känner och skolat in vid 13-14 mån så jag fick lite andrum men det menar jag egentligen inte.

Ja jag får visa henne mycket trygghet o ge mkt närhet när vi är på ÖF. Vet ju att hon gillar att vara där egentligen... Det kanske går över om några veckor...

Förskolan har vi ansökt om till i november, hoppas denna fas är över då. Annars får vi ta en långsam iskolning...

Barnen klarar inskolningen alldeles utmärkt, men det är just barnpsykologer som har problem med detta. Jag läste en artikel om det för ett par år sedan. Men barn har ju blivit inskolade mellan 12-24 månaders ålder i alla år utan någon större fara. Det är inte många som har förutsättningarna att kunna välja när barnen ska skolas in. Är FP-dagarna slut så är de och om man då inte har någon rik släkting som har vett på att gå ur tiden vid rätt tillfälle så har man inget val. Huvudsaken är ju att vi föräldrar vet att barnet har det bra där det befinner sig under dagen. Eller hur? Visar man dessutom för barnet att allt är ok, så infinner sig så småningom den känslan hos barnet också.