Vi tar inte i varandra längre!

ja jag känner igen mig, lite i varje fall, jag älskar min sambo, men det är alltid jag som vill ha närhet, vilket gör att jag känner mig som en klängranka, visst han vill ha sex ibland, men då känns det krystat på nåt vis, bara för att man ska...

Ph vad jag känner igen mig! Fattar inte riktigt varför vi hamnat dä rmen det har liksom blivit en ond spiral. Fast vi pratar om det så blir det ingen direkt förbättring. Känns som att vi båda väntar på att den andre ska ta steget att bli mer fysisk. Jag är den som tar upp problemet när vi väl pratar om det och han håller med... men inget händer. Har försökt förklara hur många gånger som helst genom åren att jag behöver komplimanger och lite uppmuntran för att känna mig fin/sexig och därmed mer sugen men det kommer liksom aldrig längre. Förr var han mycket bättre på det men nu har han helt slutat med det. Och jag vill ju inte behöva be om komplimanger för då känns det ju bara som att han säger det för att jag bett honom och inte för att han verkligen menar vad han säger. Detta gör att jag känner mig oerhört oattraktiv vilket är jättejobbigt. Och min lust försvinner helt, även till gos om inte han tar första steget. Låter säkert urlöjligt men det är så svårt att ta sig ur....

Vad skönt att höra att det finns flera!

Någon annan med erfarenhet om hur man tar sig ur det?!?!?!?

Här har det blivit likadant efter snart 3 års förhållande. Har ett barn på 16 mån. Vi har ingen som helst fysisk kontakt i form av pussar,kramar. Sover inte ihop heller. Sex typ 1 g/mån. Är jätteorolig över förhållandet. Vi har försökt att prata om det men det verkar kört.:(

Näe hörrni, vi måste göra något åt det här!! Vad tror ni det beror på att det blivit såhär? Är det trötthet och brist på ork/lust eller är det så att känslorna har förändrats? I vårat fall tror jag att det är tröttheten, men jag är inte säker och känner mig grymt oattraktiv när jag aldrig får höra någon komplimang eller ens får någon blick som tyder på attraktion längre....

Jag är man och känner igen mig så väl i det ni skriver. Det är frustrerande men jag tänder inte på min fru längre. Jag älskar henne över allt annat och hon är verkligen min bästa vän men jag attraheras inte sexuellt av henne alls. Tyvärr..

Vi har inte haft sex eller kyssts sen i höstas. Det är hemskt och så himla frustrerande. Och skulle jag vilja prata om det så blir det att han säger - Inte nu igen eller ska vi prata om detta igen.......
Vad gör man?? Jag vet inte varför det är så här.
Jag saknar kärlek och sex. Ska jag stanna eller gå. Jag är väldigt beroende av honom. Kommer jag klara mig ekonomiskt om jag går? Stakars våra barn. Var ska dom gå i skola om jag flyttar. Vi bor nämligen utanför stan och ska barnen gå kvar här ute, hur ska jag ta mig in med dom när jag ska jobba? Jag kommer inte ha råd att ha egen bil. Jag stannar för att jag trots allt vill att han ska älska mig eftersom jag älskar honom men ändån så vill jag inte leva så här.

Han är väldigt taskig just nu också, kan jag tycka.
Igår var jag ute för första gången sen i december. Han säger att ring så hämtar jag dig och ta det lungt och kom inte hem så tidigt som du brukar göra. Ringer och han hämtade mig halv 2 idag då. Vad får jag då höra. -Jag har suttigt uppe och väntat på att du skulle ringa, trodde inte att det skulle bli så här sent. Barnen vaknar vid 8 idag och inte går han upp. Det får jag göra, bakfull med huvudvärk. Jättesnällt va?
Vad gör man?

Jag tror man kan älska någon och ändå inte attraheras sexuellt. Frågan är vad som bygger ett långsiktigt förhållande. Vi har inte haft sex på strax över 2 år, dels pga graviditeten (jag fick en infektion vilket gjorde att vi inte vågade) sen kom vår tjej och då har det inte "blivit av" Att skaffa en älskarinna kanske är ett bättre alternativ (?)

Om till exempel mannen inte attraheras av sin kvinna, eller tvärtom... Alltså.. jag undrar bara hur det då ska funka? För i längden tror jag inte på långvariga förhållanden utan sex. (dvs om man nomalt sett tidigare haft sex)
Jag skulle då inte kunna leva så.

Har redan nu känt att jag och min sambo har alldeles för lite sex, jämfört med förr. Och så sällan så, jämfört med hur ofta och mycket jag skulle vilja.

Påverkas männen av graviditeten också? Verkar som det om jag får säga vad jag tror. Verkar som att man inte längre är lika attraktiv och fin och fantastisk som man var innan graviditet..eller ni kanske tycker annat?

Blir det kanske så när man varit tillsammans en längre period? Känns som så iaf.
I början av förhållanden brukar man väl nuppa som kaniner och sedan minskas det allt mer. Men att det tar slut helt.. kan man ha det så egentligen?

Och måste bara tillägga att jag tycker, av det jag hört och själv känner, att killarna drar sig ifrån mer än vad tjejerna. har jag fel? har snackat med tjejkompisar och konstigt nog är det alltid tjejen som är mer villig, som vill ha mer sex och oftare, medan de klagar på att männen knappt vill och drar sig undan.. Varför?

Vad många bra svar. Känns bra att höra att man inte är själv i "skiten". Jag vill inte vara oattraktiv för min man, men hur fasen vänder man på det. Om det nu är så han känner eftersom allt är helt dött.

Så skönt att läsa att det finns andra som har det problemet också (tyvärr också)
Vi väntar nu vårt första barn tillsammans och jag tror inte att jag hade stannat om det inte var så.
Men vad gör man? Jag vet inte hur jag ska klara av att leva så.

I slutändan måste det ju leda till att den ena eller den andra eller båda två är otrogna?

Inte kan man väl leva i ett förhållande som saknar det som man själv tycker är viktigast?

Men det måstev äl finnas nåt sätt ur det här innan det leder otrohet eller separation?!?! Finns det ingen som har erfarenhet att dela med sig om hur ni löst situationen? ?

Jag är man och känner så väl igen mig tyvärr, i vårt förhållande är det jag som vill gosa och vara nära, inte alltid ha sex, men närhet och kärlek. Min kvinna har inte behov av det säger hon, men säger också att hon älskar mig. Jag tänker...fine...det är väl inte så jobbigt, vi har ju sex 1 gång i månaden och jag får väl vänja mig av med kramar och gosar...närhet etc. Innan vi fick vårt barn var hon inte alls så, något har hänt med hennes hormoner tror jag, från att tycka sex var viktigt och skönt till att inte vara i behov av sex och närhet alls. Jobbigt när man älskar någon så mycket och vill vara nära och kramas men hon inte känner det behovet. Jag skriver gulliga saker till henne på SMS och talar om att jag saknat henne, att jag blir otroligt tänd av henne etc. får aldrig svar på sånt längre och ännu mindre något liknande tillbaka verbalt eller i textform. Har rannsakat mig själv men känner att hon också måste försöka lite och kanske kolla upp hormonerna etc. om hon älskar mig så borde väl hon känna att hon också vill att det ska bli som förr igen, då vi båda trivdes med varandra.

LOL alla kvinnor och män här i samma sits, orättvist att det inte var vi som hittade varandra istället.

Jag skulle bli så himla glad om jag hade en kille som gjorde så. Älskar ju honom och vill att det ska va så bra som möjligt, men har ju insett att vi behöver olika saker olika mycket. Hans behov är inte som mina, och tvärtom.

Det skulle värma och göra mig så glad om killen ville ha mer närhet och kärlek, skulle vilja kyssas och pussas och kramas och gosa. (gärna mer också, men inte alltid så att det behöver sluta i sex)
Att få sms som värmer och pirrar, att känna sig uppskattad, attraktiv och verkligen få höra att ens kille tänder på en...

Konstigt hur olika vi människor är och hur olika våra behov kan vara... Men det är väl alltid så att man kommer sakna det man inte har, och inte förrän det är försent som man inser vad man egentligen hade och att det förmodligen var det bästa man någonsin kunde ha. Vi vill väl alltid ha mer mer och mer och gärna sådant som skämmer bort oss.