Jag orkar inte leva så här längre! Så trött!

Antidepressiv medicin har ofta ofta biverkningen att man är trött. Ständigt trött. Och jag förstår inte varför det måste vara så. Prata med din läkare och hör om du kan göra något åt det. det kanske inte är detta som gör att du är trött, så därför kan du även kolla om du har vitaminbrist (b-vitaminbrist gör att man är trött också).

Har oxå funderat så för allt började för ca 2år sen i samband med att jag började äta. Vill så gärna sluta med den skiten oxå. Försökte själv nyss att avsluta tvärt men blev döds sjuk.

Du kan inte sätta ut sån medicin tvärt. Då hamnar du i ett mörker som är svårt att ta sig ur. De ska smygas ut lååååångsamt. Och då menar jag långsamt - under 4-5-6 veckor.

Märkte det, trodde allvarligt att jag skulle dö! Har ju hört att det var svårt/kunde vara svårt. Men trodde väl som vanligt "det händer inte mig".

Men hur sjutton tar man upp det med läkarn? De vill nog inte att jag slutar men jag har börjat längta så efter mig själv så att säga.

Berätta hur du mår och fråga om det finns några risker att smyga ut medicinen. Och säg att han skall vara ärlig ang ev. bieffekter. Jag har en dotter som äter Efexor, och hon är ständigt trött. Tyvärr vågar hon inte ens smyga ut dom. Hon är livrädd att hamna i depression.

Prata med din läkare. Han/hon måste ju ha lite erfarenhet hur patienterna mår efter att ha slutat.

Där ser man, det är det jag också äter.

Jag känner likadant och har ätit antidepressiva i 3 år. Försökte trappa ut långsamt, 6 månader men det gick inte. Jag föll in i mörkret snabbt igen.

Jag såg ett program ang antidepressiva medel häromdagen. Det finns ganska stora chanser att man hamnar i depression pga livsstilen man har just då. Sen får man antidepressiva och man blir "inte sig själv". Man sa också att det finns stor chans att efter en längre period med antidepressiva så har hjärnan återställt sig och man kan smyga ut dom, och om hjärnan återställt sig behöver man inte dessa medel igen. Kanske inte funkar på alla i och för sig och då måste man nog stå under sträng läkarkontakt ifall man hamnar i depression igen.

I mitt fall har jag haft ångest sedan barnsben, runt 10-års åldern, då fick jag panikångest. Sedan följt av diverse saker. Mina syskon är också lagda åt det hållet samt min mamma, så jag tror tyvärr det ligger i familjen hos mig, att vi har en viss benägenhet. Så i MITT fall beror det nog inte på livsstil. Men alla fall är ju individuella, för att inte tala om hur enkelt de skrivs ut.

Anonym (usch) skrev 2009-05-19 15:19:20 följande:

Nej, som du säger kan det också vara en läggningssak, att det helt enkelt är en ärftlighetsfråga. Sånt kan man naturligtvis titta på också. Jag minns när jag pratade med min egen läkare (jag ligger inte åt det depressiva hållet) att jag kände mig lite "nere". Han frågade om han skulle skriva ut nåt!!! Nä nä, sa jag. Bara för att jag var lite nere och ledsen tycker jag inte man skall stoppa i sig beroendeframkallande piller. Däremot tycker jag de kan hjälpa till dom som verkligen behöver det, men att skriva ut så lättvindigt tycker jag verkar lite väl farligt.

Birgitta2: jag hållet helt med i det.

Jag har en känsla av att själva medicinerna också ställer till det i skallen. Jag åt Champix, som jag senare fick veta är antidepressivt, för att sluta röka. Efter 6 veckor fick jag klåda och läkaren sa att jag skulle sätta ut dom omgående. Det gjorde jag. Det var tre dagar senare jag pratade med läkaren om att jag var lite "nere". En månad senare var jag i ett sånt mörker att jag inte kunde ta mig upp själv. Det krävdes hela min familj för att dra upp mig. Fortfarande, 4 veckor senare, är jag inte helt mig själv. Har en bra bit kvar att gå för att "bli mig själv".

Jag har ibland varit ledsen och nere. Jag har under många år varit ensamstående mamma och ibland orkar man ju inte med riktigt. Men jag har aldrig drabbats av en depression. Förrän nu. Jag var farligt nära självmord. Mycket nära.

Jag är övertygad om att själva medicinen är riktigt farlig för vissa människor. Framförallt om man har en ryggsäck att bära på som kan tynga rejält när man tvärt slutar med dessa.

Birgitta2: tråkigt att du fick den erfarenheten, men jag säger inte emot om att dessa mediciner kan ställa till det på både ena och andra sättet för vissa personer. Samt kan va rent farliga för vissa. Just därför blir jag så förvånad när alla läkare tar så lätt på dom, och ARG.

Anonym (usch) skrev 2009-05-19 15:45:23 följande:

Faktum är att nu, efteråt, är jag tacksam att jag fick den erfarenheten. Då kan jag sätta mig in i hur min dotter kan må under vinterhalvåret. Men... det hade kunnat gå illa.

Jag pratade med min läkare om detta och han visste inte om dessa biverkningar på Champix. Jag googlade: och såg att Champix lämnat ett likspår efter sig. Massor av självmord, självmordsförsök och djupa depressioner. Men min läkare kommer i alla fall hålla kontakt med alla han skriver ut Champix till i sluta-röka-syfte och han kommer se till att de sätter ut tabletterna mycket mycket långsamt.

Birgitta2: jag menar absolut inte att det var bra på något sätt det som hände dig, men tack för att du ville dela med dig av denna erfarenheten. Min sambo håller nämligen själv på att försöka sluta röka och vi har pratat om denna medicinen. Men ska nog undvika den så länge det går. Just nu provar han zonnic spray och det funkar någorlunda, tar bort det värsta för honom och han har nu inte rökt på snart 3 dygn. Vilket jag tycker är kanon av honom.

Förlåt Ts att jag blev lite OT nu. Ska försöka hålla mig till tråden.

Ingen fara alls! Intressant att läsa.

 

Ska försöka få mod till mig att fråga läkaren nästa gång om jag kan få börja trappa ner lite sakta nu.

Du skall endast trappa ner om du är i en livsfas som är bra. Dvs inga orosmoment. För jag tror att det kan vara en dålig idé att trappa ner om man är arbetslös, utan bostad och livet är ett litet helsike. Men du kan nog tackla ev. nedgångar om du i övrigt har en stabil situation och mår bra.

Det blir inte bättre och jag är helt förtvivlad! Jag orkar inte ens vara mamma till mina barn. Vill bara sova! JAg kan somna halv nio på kvällen, sova hela natten, få de till skola o dagis halvsovandes och sen hem för att stupa i säng!

Då de kommer hem så kämpar jag allt jag kan med tårarna brännandes i öögonen, samvetet som gnager. Gör det jag måste, mat, läxor o bad mm. Däremellan ligger jag ohalvsover!

Men ring till läkaren direkt istället för att vänta på nästa tid. Mår du så dåligt så ska du inte fortsätta. Det ör ju viktigt att få veta om det är pga medicinen också, det kan ju vara något annat också. Trötthet är svårt att utreda, det räcker inte med några blodprov, allt syns inte där.

Jag känner igen det hos min dotter. Hon verkar sova bort livet. Hon skall också kontakta sin läkare ang detta. Så ring läkaren och berätta om hur du mår. Kanske kan man antingen välja en annan medicin eller kanske tillsätta något så du blir piggare. Eller göra en utredning om det verkligen är detta som gör att du är så trött, eller om det finns en annan orsak till det.

Så ring din läkare NU! Omedelbart! Och den läkaren skall vara den som skriver ut din Efexor.

Varm kram
/Birgitta