För oss blev det total pannkaka.
Äldsta barnet konfirmerades förra året. Hon var på läger i en månad, ca 15 mil hemifrån, och det hela avslutades med en konfirmationshelg. Själva konfirmationen var på lördag eftermiddag, sedan var det middag för konfirmander och gäster, sedan visade de upp en show för gästerna, på söndagen var det högmässa med nattvard, sedan fika/mellis för alla och så hemfärd.
Lägret skickade ut information långt i förväg och talade om att man skulle anmäla antal gäster till de olika måltider plus övernattning, samt betala senast ett visst datum. Jag kopierade varenda papper och gav till pappan samma vecka som jag fått dem och vi pratade om att han skulle meddela mig och så skulle vi skicka in en gemensam anmälan så att det blev lättare för lägret. Sedan pratade jag med mina föräldrar och syskon, de talade om vad de ville vara med på (mina syskon valde att bara komma på söndagen eftersom de har små barn som inte orkar sitta stilla hur mycket som helst samma helg
). Pappan hörde inte av sig över huvud taget. Sista dagen för anmälan skickade jag in papprena och betalade.
Vid själva konfirmationen så hade han fortfarande inte hört av sig, men han dök upp i alla fall. Jag närmade mig honom för att kolla om han hade anmält sig själv så att det inte blev något strul med mat och övernattning, men så fort jag kom inom hörhåll så skrek han åt mig att jag inte behövde oroa mig för han skulle minsann bara stanna över konfirmationsdelen i kyrkan och sedan dra hem igen. Varpå jag lämnade över barnen till honom och lät honom vara ifred. När vi skulle gå in i kyrkan så kom minsta barnet (8 år) till mig och sa att jag var dum mot pappa, jag stod som ett levande frågetecken och då förklarade barnet att pappa sagt att han inte vill stanna kvar på middagen eftersom jag var så arg på honom och eftersom jag inte ville att han skulle stanna kvar. ????? Med tanke på att jag varit väldigt mån om att se till att han också fick inbjudan och informationen, och att jag sedan inte sagt ett ont ord till honom efter det, så blev jag helt ställd och rätt irriterad. Barnen blev stressade och visste inte vilket ben de skulle stå på, jag tog min mamma åt sidan och spydde en hel del galla, och sedan försökte jag låtsas som ingenting. Efter konfirmationshögtiden i kyrkan så gick pappan fram till äldsta dottern (konfirmanden) och sa att han gärna skulle ha stannat men att han tänkte åka hem nu eftersom jag var så arg på honom.
Jag förstår fortfarande inte varför han betedde sig som han gjorde. Han har inte gett någon förklaring. Jag ser det som ett riktigt lågvattenmärke, att förstöra dotterns konfirmationsdag genom barnsligheter. Kanske tålde han inte att någon annan än han stod i centrum??
När nästa barn ska konfirmeras nästa år så tänker jag se till att själv bjuda in farmor och farfar eftersom de var ledsna över att ha missat barnbarnets konfirmation. Pappan hade inte nämnt ett ord om konfirmationen till dem...