Urakut snitt

dottern är född med ett katastrofsnitt ( samma som urakut, men olika benämningar på olika sjukhus) för snart 16 år sedan...var öppen 8 cm och hade hållt på i över ett dyng då hennes hjärtljud plötsligt hlt försvann och hämade inte upp sig.
Så jag sövdes dirket och tre minuter efter att man larmat föds hon och mår rätt så bra :)
Kan inte säga att jag upplevde det så särskilt negativt eller sorgligt att inte få föda som jag vet att en del kvinnor säger...jag vara bara överlyckligt tacksam att hon mådde bra!

Lycka till med twinsen, det är verkligen så häftigt med två bebisar - har killar som är 9 månader)

Min flickas hjärta stannade, så de sprang iväg med mig och akutsövde mig. Jag har tidigare varit med om en olycka där jag blev påkörd av en bil, och känslan jag hade efter snittet var samma som efter den olyckan.
Man blir ju lite traumatiserad när det blir så akut, och att vakna till och inte veta om barnet lever eller inte var verkligen vidrigt.

Den stora bristen för oss, var att ingen pratade med oss om det efteråt. Vi bad om att få träffa någon som var med på förlossningen, men det var tydligen ingen som ville. Jag tror att det är lättare att hantera sina minnen av en sån händelse om man får hjälp av någon som inte var skräckslagen att gå igenom minut för minut VAD det var som hände egentligen. Man kan nog ha en bra känsla kring sin förlossning, trots det akuta, bara någon tar sig tid att berätta vad som hände och lyssna på föräldrarnas minnesbilder.

Jag genomgick ett urakut kejsarsnitt (katastorfsnitt) då vår son kom till världen.
Anledning var navelsträngsprolaps, dvs att navelsträngen föll fram då vattnet gick.

Jag hann inte tänka sådär jättemycket då det skedde, utan kommer ihåg att jag blev rädd för barnets skull (inte för själva operationen).
Sedan minns jag bara vissa delar från det som hände; transporten i hissen och den röda texten där det stod: Akut transport, att narkosläkaren pratade med mig och att det arbetades mycket fort överallt.

Efteråt var jag bara så glad över att allt gått bra och jag har inte fått några direkta men efter händelsen.
Dock var det lite jobbigt när jag väntade andra barnet och besökte platsen där det hände, pratade med personal som var med under operationen utan att jag kom ihåg dom osv.

Men i det stora hela, så var det en OK upplevelse och det tror jag beror på att allt gick bra.

Gjorde ett urakutsnitt när min son föddes. Hans hjärtljud blev dåliga och allt gick extremt fort. Ingen hann förklara nånting och det tog inte många minuter från förlossningen till operation och tills han var ute... När jag vaknade hade jag ingen aning om hur det gått med mitt barn förren en sköterska kom och berättade att allt gått bra och att jag fått en son. Var en jobbig väntan på uppvaket tills jag äntligen fick träffa honom och min sambo (som också blivit väldigt omtumlad). Men allt slutade bra och vår son mår fint och det är ju det viktigaste. Nu är jag gravid igen och är rädd att denna förlossning ska gå likadant men vill ändå försöka föda vaginalt, är ju sista chansen. Träffat läkare och aurorabarnmorska och känner mig lite lugnare men oron blir ändå värre ju närmare förlossningen jag kommer...

Hej! Har fått båda mina barn genom urakut snitt. Pga att fosterljuden gick ned på båda och de inte ville återhämta sig. Vid bägge gångerna så var jag lugn och har fullständig kontroll på allt som hände innan jag blev sövd, var vaken och "pigg" ca 45 minuter efter båda snitten. Vid första barnet så var det lugnt och sansat på operation och jag vet vilka som var med, tog 7 minuter från beslut om snitt tills pojken var ute. Vid andra barnet så var det sent på kvällen och de hade precis avslutat ett urakut snitt och det var lite småkaos, de fick ställa i ordning en sal men jag var ändå med. Det tog 12 minuter från beslut tills pojken var ute. Första barnet fick jag se på en gång när jag vaknade. Mitt andra barn mådde inte bra så honom fick jag se efter ett par timmar för ett kort ögonblick innan han transporterades till ett annat sjukhus. För mig efteråt så har det varit både upp och ned med känslorna, för det är en förlust att inte fått ha varit med och se sina barn födas. Men samtidigt så känner jag en oerhörd tacksamhet att de båda lever i dag. Känner mig helt trygg i de besluten som förlossningsläkarna gjorde. Har fått prata igenom båda förlossningarna vid mina efterkontroller och det har varit bra.

Glömde, läste någonstans att 10 % av alla förlossningar slutar med kejsarsnitt sen hur många av dem som är urakuta framkom inte.

De akuta snitten är vanligare än de urakuta snitten,så de är inte så vanliga tack och lov.
Jobbar på operation.

Jag var med om ett omedelbart snitt i nakos på huddinge sjukhus.

Vad de sa till mig så är det ungefär 2 patienter i månaden som råkar ut för detta och då har de massor av födslar per dag!

Upplevde det?
Jag fattade ingenting! Det var (är) mitt barn nr 3. BM var inne strax innan, konstaterade att jag var öppen ca 4 - 5 cm och satte skalp på sonen. Sen gick hon. Jag låg och vände och vred mig och började fundera på lustgas. Sen stormar Bm in igen och pressar ner mig på vänser sida utan att säga något och hon trycker in hela handen i mufferipartiet!. Jag fattar inte alls vad hon pysslar med och börjar bli stött. Sen trycker hon på larmet och in far ca 5 personer, de pratar snabbt men jag fattar ingenting. De tar upp bromsarna på sängen och kör iväg mig.....jag försöker kolla runt vem larmet handlar om (spänningssökare). Sen slänger jag ett öga på ctgn och fattar att allt handlar om MIG!! Sonens hjärtfrekvens låg på 30 spam och fortsatte att sjunka. Påväg till op fattar jag att det blir snitt och det kommer fler folk springande. dörrar slås upp och jag mer eller mindre kastas upp på opbordet. jag får dricka något medan de andra prasslar med plast/papper. Jag känner hur de verkligen häller något iskallt på hela min underkropp/mage och samtidigt får jag em mask i ansiktet, narkos?. Jag minns att jag tänkte "snälla somna nu! jag somnar ju aldrig!".

Vaknar upp på uppvaket och ingen satt där . Var ensam och magen platt. Låt och sökte någon att fråga om barnet. Det tog över en timma innan någion gick förbi och då gapade jag vill jag lova!...den timman var låååång.

Sonen mådde bra och var på BB med hans bm

Ja, enligt "krissamtalet" efteråt så gick allt väldigt fort. Det tog ca 4 minuter från larm till bebis.

Gud vad jag skriver! haha

Men jag vill enkelt förklara hur jag kände efteråt.

Första tiden var jag så tacksam! tyckte alla varit asduktiga....ja jag avgudade alla, de hade ju räddat mitt barn!
Efter någon månad så var jag fortfarande SÅ tacksam men hade en sån där "så här skulle det inte gå till-känsla". Vart tom lite deppig. Jag missade ju min förlossning liksom.
Sen idag, 3 år senare så tycker jag att det är väldigt häftigt hur observanta bm var och hur snabba alla var. Det är ju så coolt!

Direkt efteråt mådde jag bra rent fysiskt men var lite ältandes psykiskt samtidigt som jag var så överlycklig.

Grodan12:
Hon föddes i Malmö. Det är första, enda och sista gången jag har haft något med UMAS att göra!
De skickade dessutom hem mig inför tredje natten efter snittet, och ungen låg sjuk på Neo. Jag mådde ju så "bra" tyckte de och det var stort tryck på BB. Då var jag så skakad av allt att jag bara packade och åkte hem, men nu kan jag bli riktigt arg ibland när jag tänker på det.

Min son föddes med urakut snitt,i v 34.
Vattnet gick,men hade inga värkar.
Dom kom efter ca 1 1/2 dag
Han hadde navelsträngen 2 varv hårt runt halsen,varje gång jag fick en värk så blev han strypt,läget blev välldigt kritiskt.
Allt gick fort,när dom beslutade om snitt.
Blev nersövd på en gång,vaknade upp ca 4 timmar senare.
Jag känner mig väldigt snuvad på hela förlossningen.
Det var så nära,var öppen 9 cm och kännde hur det började trycka på.
Jag ser det som jag snubblat på mållinjen,ville så gärna föda vaginalt.
Jag kommer inte skaffa flera barn,har för dåliga erfarenheter av förlossningen.
Det kan ju bli så att det händer samma med nr 2 som det blev med nr 1.
Vill inte ha ett till prematurbarn,och vill aldrig mera göra ett snitt.
Som du hör så är min erfarenhet av detta inte så bra =) .

Gjorde ett akutsnitt i v31+6 pga svår Hf. I papprena står "bara" akut men blev ändå sövd ;0 Hade då vart inlagd i 2dagar och "skulle" vara inlagd till v36 sa de men riktigt så blev det inte...

Pappan kom in lagom så han fick va med så han fanns där när jag vaknade... Var hög av morfin och väldigt lycklig, visste inte vart lillan var eller hur hon mådde. Visste inte om hon va kvar i magen ens :(

Hon låg i kuvös på neonatalavdelningen men jag fick ett kort att titta på. Blev dit rullad nån gång på natten men kommer ej ihåg det :( Tog 3dagar innan jag fick träffa henne. Jag låg på BB med alla andra nyblivna mammor och deras bebisar fast jag hade ingen, kändes inte alls kul...

Kort sagt vill inte bli snittad igen är i v18 nu och chansen är ganska stor att jag blir sjuk igen men hoppas jag får gå längre så jag iaf har en chans till vag.förlossning.

Lycka till