Trött på relationen men vill ändå inte ge upp..

Jag skulle söka familjesamtal snarast!

låter som 8-års kris....man bestämmer sig för att leva med karln eller inte..

Anonym (lilja) skrev 2009-05-26 14:03:20 följande:

Men kan behöva stöd av familjeterapeut på vägen!

Vi hade problem i vårt förhållande det första året efter vi skaffade barn. Vi tillbringade så mycket kraft åt barnet och att få vardagen att gå ihop. Vi tappade båda kärleken med jämna mellanrum. Nu är sonen snart två år och vi har det bra igen.

En klok man och kvinna som varit gifta i 50 år svarade är de fick frågan vad de hade gjort för att hålla ihop så länge:
- Vi slutade aldrig älska varandra samtidigt.
Jag tycker det ligger lite bakom det uttalandet. Ibland får man jobba lite för sitt förhållande. Kärleken behöver underhållas ibland och ibland sköter den sig själv. Är ni ensamma någon gång? Kan ni hitta på något kul ihop? Har ni något intresse tillsammans? Kommer ni iväg på egen tid var och en för sig?

Anonym!

vad fint skrivet! går kårar i mig när jag läser det.

"Vi slutade aldrig älska varandra samtidigt".

UNDERBART!

Visst tar det kraft att få vardagen att gå ihop med en liten bebis, och vår dotter har även ett mindre funktionshinder som skapar mycket oro hos oss båda. Att vi behandlar den här oron på olika sätt hjälper inte heller till att foga samman relationen.

Jag jobbar heltid och har ett jobb som jag varken trivs med eller ens vet om jag får ha kvar (pga nedskärningar) hjälper inte heller till. Så det finns ju en massa faktorer "utanför" vår relation som ligger och pressar också. Men det är ju då man vill ha stöd och det får man inte när ens partner också är trött och känner sig sliten. Vi reste iväg själva över helgen nu, men jag är så trött nu för tiden så jag orkade liksom inte komma in i "kärlekskänslan"... Det förstörde nog en hel del för mig. Och nu känner jag mig mest besviken över att den här resan som ju skulle föra ihop oss igen, inte gjorde det. Under hela mellanlandningen på väg hem var det bara tjafs och irritation.

Jag har ett fritidsintresse som jag kan åka iväg och göra, men min sambo är nästan bara intresserad av sin dator. Och jag tycker att det går till överdrift. Det är ju inga meningsfulla saker han gör utan det kan rinna iväg timmar då han bara sitter och tittar på olika videos på buzz eller youtube. Helt meningslösa saker...

Och som jag skrev förrut så hittar vi tillbaka till varandra med jämna mellanrum, men det är så jobbigt att alltid hamna i de här nedåtgående spiralerna..

Finns det någon annan som varit i samma situation? Eller någon som bara har bra tips att komma bort från vardagsirritationen?

Känner mig känslomässigt avtrubbad just nu, men jag är tacksam för alla råd jag fått..

Jag vill bara säga att här finns en till! Jag blev nästan chockad och undrade om min man på nåt skumt sätt skaffat ett login till FL och försökt skriva om min situation så som han tror att jag upplever den! Han vet att jag sitter på FL emellanåt. Vi har det precis så tufft just nu och vi (eller i alla fall jag) vet varken ut eller in. Allt utom er lilla flicka är precis likadant för mig.

Ska kanske tillägga att jag bara läst i trådstarten så att det inte blir några missförstånd :)

Hörde ett gott råd en gång. Då man är i en svacka, så ska man istället för att tänka på vad man INTE får, tänka på vad man kan ge. Vad kan jag göra idag för att få honom/henne glad? Det startar en uppåtgående spiral istället.

Visst, jag förstår att det kan vara svårt att ge då man bara känner sig irriterad och nere, men ibland handlar det om inställning också. Att acceptera sånt man inte kan göra något åt. Låter lite klyschigt jag vet.

Min man brukar ibland gå och dra upp mina mungipor på mig eller säga åt mig att le om jag är sur och för det mesta hjälper det lite

Lycka till!

Jag har varit tillsammans med min man i 19 år nu och vi har haft rejäla svackor men vi har bestämt oss för att övervinna dem tillsammans. Jag förstår att du inte vill plocka upp efter honom, du är ju inte hushållerska men jag gjorde som så att allt hamnade i hans säng, tvätt, disk, papper, allt som låg framme, ville han inte ha det i sängen fick han lägga det där det skulle vara. Bytte på min sänghalva men inte hans, tvättade min tvätt osv. ända tills han fattade att jag inte är hans mamma och att det krävs att man engagerar sig i hemmet och varandra för att det ska funka. Lycka till!

DU tycker att hans intresse, datorn, är meningslöst. Men förmodligen tycker han att det är riktigt kul. Nedvärdera inte det. Om du tycker att han sitter för mycket så prata istället om det.

Nej, det är inte min mening att nedvärdera hans intressen. Jag vet att han ser det som avkoppling. Men jag vet också att han emellanåt mår dåligt över att han inte tycker att hans tid räcker till och att han känner att han inte "gör något intressant" (hans egna ord) som han kan prata om med sina arbetskamrater osv.. Så det är delvis å hans vägnar som jag tycker att hans datoranvändande är jobbigt. Det gör mig arg att han inte har självdisciplin nog att bara stänga av, när han vet att han mår dåligt av det. Och när han har suttit framför datorn i 45 minuter och sedan hävdar att han bara suttit "några minuter" blir det ganska klart att han inte har någon uppfattning om hur länge han faktiskt sitter där. Det är lite skrämmande...

Anonym (Malin):
Skönt (fast tråkigt också) att höra att jag inte är ensam. Vad gör ni för att hitta tillbaka till varandra? Går ni på relationsrådgivning?

Adagumsan:
Det var ett bra råd faktiskt.. Tål att funderas över. Det svåra är bara när man just är i det där "explosiva läget" när det bara brister och man blir rasande arg, då bryr man sig inte om att stanna upp och tänka efter. Jag är en ganska tempramentsfull person och har jättesvårt att behålla lugnet (även om jag försöker) när han går över gränsen.